men åh....

Hade verkligen målet att lägga mig och somna för midnatt ikväll och visst var förutsättningarna goda. Men precis då jag lagt ner huvudet på kudden och dragit upp täcket till öronen kom jag på en, för mig, riktigt tråkig sak. Jag blir ledsen, gråtfärdig, ja genomledsen. Så istället för att somna kommer massor av tankar med mindre positiv ton. Jag som har bestämt mig för att grubblerier får vara till andra delar av dygnet än den som är avsedd att sova på.

Alla sinnen skärps. Ljud och lukter blir så starka att de gör mig klarvaken! Jag hör en helikopter på långt håll, tror att de tar sikte på kyrktornet när de flyger söderut från Östersund, som kommer närmare och sen försvinner åt andra hållet. Sonen som ligger och kollar på film, där smiter det också ut en massa, normalt sett, ohörbara fraser. Vinden blåser i träden utanför fönstret, regnet mot rutan och en klocka tickar nånstans i huset. Det luktar fortfarande pizza efter dagens middag. Och varmvattnet är slut, Rasmus använde Axe ikväll.

Ögonlocken är tunga men hjärnan går på högvarv för att hitta en lösning på min tråkiga upptäckt. Oron fyller kroppen och det är svårt att ligga stilla. Hjärtat slår hårt, hårt, som om det vill ut ur bröstkorgen, pulsslagen dunkar i trumhinnorna och andhämtningen blir alltför snabb. Eftersom det är fler än jag inblandade vet jag, med mitt sunda förnuft, att i natt hittar jag ingen lösning och att det bästa är att somna fort så att det blir en ny dag. Men i natt är det hjärtats röst som talar och den skriker högt och överröstar hjärnans ord: "Imorgon finns det möjligheter."

Ibland hjälper det mig att finna lugnet om jag har skrivit ner tankarna, då finns de kvar på pränt och jag behöver inte hålla dem inuti mitt huvud. Önskar verkligen att det blir så i natt. Dags att göra ett nytt försök med John Blund. Lägger huvudet på kudden, drar täcket upp och över öronen helst ska bara näsan och ögonen synas, kramar en kudde nära för att få stöd åt det trasiga revbenet. Andas djupa, lugna andetag och slappnar av i kroppen.