Troll

Det går troll i mina semestrar! Vet inte för vilket år i raden som det händer något som stoppar upp ledigheten och att själv få styra över tiden. Förra året var det iallafall ett revbensbrott och igår var det precis ett år sedan den dagen. I söndags, för en vecka sedan, kände jag en knöl i vänstra armhålan. Lite öm men inte så stor. Tänkte att det lär väl vara en förkylning som är på väg att bryta ut och att en lymfkörtel på grund av det sväller lite. Men den fortsatte att svälla och började likna den knölen som jag hade i pannan i mitten av juni. Jaja... min tanke var att eftersom det inte gjorde något åt den när jag uppsökte sjukvården var det lika bra att bara vänta ut att svullnaden skulle gå tillbaka.

I fredags var knölen ca 3x3 cm, röd och ömt i hela armhålan. Googlade en del och kom fram till att det ändå kanske skulle vara bra att ta en kontakt med sjukvården så jag ringde till sjukvårdsrådgivningen. Hmmm... olika besked beroende på vem man pratar med. Den sjuksköterska som jag hamnade hos i fredags tyckte absolut att jag skulle besöka en läkare, helst på fredagkvällen, och att vänta tills måndagmorgon och att hälsocentralen öppnar var alldeles för länge. Jag lovade att ta kontakt med rådgivningen på lördagmorgon igen. Fick tid, in på akuten och distriktsläkarjouren. Efter mindre än en halvtimme var jag därifrån igen.

Läkaren konstaterade snabbt att jag har en böld i armhålan. Hans första förslag var att snitta hål på och tömma den, men när han såg min min ändrade han sig till att ge mig en dunderpenicillinkur.  Den är nu uthämtad från apoteket och påbörjad. Jag hoppas på att medicinen ger ett snabbt resultat, för nu är vänster arm lite obrukbar på grund av att det helt enkelt gör ont att ha den emot kroppen. När jag går sätter jag handen i sidan för att undvika att ha tryck i armhålan.

Att vara på akuten lördagförmiddag när Storsjöyran pågår är en upplevelse. Jag vet inte hur många yranrelaterade besökare jag såg under min korta tid på akuten. De hade väl precis börjat att kvickna till i sina tält och sovsäckar, eller om de ens hade lagt sig. På min väg ut mötte jag två killar, den ena vinglade fram och den andra tömde en flaska Absolut precis innan han gick in genom entrén...

Det är inget kul att vara halvtussig när jag har semester. Så nu hoppas jag att jag blir återställd inom ett par dagar så jag kan fortsätta disponera min lediga tid på det sätt som jag vill helst. Men tyvärr får jag låta bli att träna så länge som infektionen är kvar i kroppen, TYPISKT!

Träningsuppehåll

När jag fick min första skavsårsblåsa, eller egentligen var det en på varje häl, två alltså, skojade jag och sa: I år blir det en barfotasommar! Nu är det 12 veckor sedan och jag har fortfarande problem med hälarna och går helst, nåja oftast iallafall, i mina piratfoppisar. Blåsorna höll sig intakta under närmare fem veckor innan jag fick rådet att punktera dem, trycka dit Compeed och ta på mig vanliga skor. Upprinnelsen var att jag hade fel strumpor, något för tjocka, i mina walkingskor den ena dagen och några dagar senare blev det en 9 kilometerstur. Jag har fått frågan mer än en gång varför jag bara inte vände och gick hem när det började skava, men när man går en runda, runt Bjärme, är det lika långt tillbaka som att fortsätta när hälften är passerat, och så var det. Efter 4,5 km kände jag hur det började svida på båda hälarna...

Under de här veckorna har jag från och till fått nya blåsor men i mycket mindre kaliber än de två första. På högra hälen har det bildats en liten knöl som förmodligen innehåller brosk, för det knastrar härligt när jag drar fingret över den. Dessutom är den öm. Skavsåren har under senare delen av maj och fram tills nu inte hindrat mig från att snöra på mig löparskorna och ta en halvmilstur. Med leukoplast alltid i högsta hugg att tejpa på hälarna innan start så går det. En del dagar har även Compeed suttit för att minska det onda. Men i torsdags blev jag trampad på hälen och något hände. Efter det har det varit infekterat och varigt vid/i knölen på höger fot.

Den här veckan tussar jag motvilligt fram i foppatofflorna och har inga planer på att ens försöka ta en joggingtur. Det känns direkt i kroppen att den får mindre rörelse och blodgenomströmning än den brukar. Kroppen är gjord för att röra på sig och producera endorfiner, som för min del gör att ryggen känns helt ok. Av någon konstig anledning har jag ont i vänster arm och axel och det kan bara bero på för lite rörelse. Såret på hälen läker, men fortfarande är det en sårskorpa och rött runt, så nja... jag bör vara försiktig ytterligare ett par dagar trots att det ropar i springtarmen. Och det blir inget "Jämtland på fötter" på lördag.

Tur är att jag har tomten som behöver få sig en duvning med gräs som växer, alldeles för långt och på fel plats. Utevistelse i flera timmar, före och efter middagsintag. Kaffe på altanen i solsken. Ja, det är rätt så bra trots träningsuppehåll.

Att spela kubb

Jag brukar sällan vara med och spela det numer omåttligt populära spelet kubb och anledningen till det är att det finns lika många olika spelregler som spelare. Men nu har jag fått ett erbjudande att spela med trevliga vänner, åtminstone är vi det innan matchen börjar. Dessutom har vi bestämt oss för att komma överens om gemensamma regler innan vi börjar spela. En annan ska som jag tycker är viktigt är att före, under och efter spelomgången ska det ätas mandelkubb och drickas kaffe.


Det som måste till allra först är en klippning av min gräsmatta. Jag förväntar mig att det är gjort i morgon när jag kommer hem från jobbet. Är den fortfarande i samma längd som nu, ja eller kortare, så tar jag med mig routern till jobbet på onsdag och varje dag framöver tills de daglediga i hushållet utfört sysslan. Ja, det är hårt att vara barn till mig, men jag är fortfarande av den åsikten att vi som bor tillsammans i det här huset ska hjälpas åt!

Naturligtvis finns det officiella och internationella spelregler eftersom det även spelas VM i kubb. Spelplanen är rektangulär och standardmåttet är 5x8 meter, men kan variera, planen markeras av en hörnpinne i varje hörn. Spelpjäserna är först och främst kungen och sen totalt 10 kubbar, fem för varje lag att kasta ner. Varje omgång spelas med 6 kastpinnar. Dessa ska kastas med underhandskast, helikopterrotering är inte tillåtet. Kubbarna får bara kastas med underhandsskast, men får rotera om kastaren så önskar. Kubbar kastas alltid från baslinjen (planens kortända). Lagen turas om att kasta sina kastpinnar mot de kubbar som står på motståndarnas planhalva. När alla kastpinnar är kastade är det det andra lagets tur. Kubbar som fällts kastas nu över till motsatt planhalva. Har inte kubben stannat inom motsatt planhalva på två försök får motståndarlaget ställa upp kubben på valfri plats på planhalvan. Dock inte närmare än en pinnlängd från kungens linje. De kubbar som kastats över korrekt vikes upp av det försvarande laget så att de står upp. Kubben får vikas upp åt valfritt håll. Det lag som kastat över kubbar får nu börja kasta sina kastpinnar. De tidigare träffade kubbarna kallas fältkubbar och de måste fällas innan kubbarna på baslinjen (baskubbar) attackeras. När alla kastpinnar är kastade växlar turordningen igen. Skulle en fältkubb förbli stående genom en kastomgång, får det lag som har fältkubbar stående på sin planhalva stå vid denna kubb istället för baslinjen och kasta - man står då bakom en tänkt linje genom kubben, parallell med baslinjen. När ett lag fällt/fått bort alla kubbar på motståndarnas planhalva får de kasta mot kungen. Kast mot kungen sker alltid från baslinjen. Observera att det är förbjudet att fälla kungen innan motståndarlagets alla kubbar är fällda - skulle man råka fälla kungen i förtid är spelet förlorat.


Men....
Jag vore inte mig själv om vi, goda nära vänner och jag, inte hade en variant på att spela kubb, så här kommer det:


Sämsta spelaren är kungen i nästa omgång
Bonuspoäng delas ut för varje träff på smalbenen på motståndarlaget

Jag bjuder på mig själv

Jag tycker att livet blir roligare att leva om människor ler när de ser mig än att de ska vara sura. Så av den enkla anledningen försöker jag. Kan jag ge någon ett leende är det värt mycket.

Säkert finns det människor som stör sig på mitt sätt att vara, men det är så här som jag är.

Som på de här förevigade bilderna, alla tagna på Fröjdholmens danskvällar i år:

Och mitt största fritidsintresse är att dansa! utifall att någon av er läsare skulle tveka...

Häxa

Läste ett debattinlägg på Aftonbladet om hur vi föräldrar fostrar våra barn. Eller, ja, en del av föräldrarna iallafall. För min del ligger de ekonomiska förutsättningarna att köpa den senaste utrustningen, tekniken och städhjälp långt utanför mina ramar. I min värld hjälps de som bor under samma tak åt med de gemensamma sysslorna som är förekommande i ett hushåll, utan att det ska förekomma pengar inblandat. Att barnen ska hålla ordning och dammsuga sina egna rum är något som är en självklarhet. De har, utifrån sin ålder, några ansvarsområden som ska skötas. Och med stigande ålder blir det fler, för att sopa vägen till den dagen som de ska stå på egna ben och klara sig själva.

Som vuxen, kanske på grund av mitt yrke som pedagog, tycker jag att det hör till att säga åt andras barn om de gör uppenbara fel. Det kan ju vara av okunskap men visst förekommer det även ren jäkelskap. Fast jag har fått lära mig att det finns föräldrar som tycker att det är deras ensak att sköta sina barn. Jag tar ett exempel: Jag var på Ica Maxi och handlade en fredag eftermiddag, Massor med folk i hela butiken, så även vid kassorna. Jag hade handlat klart, betalat och stod och skulle packa ner mina varor i kassar. Känner en viss stress över att det ganska snart kommer varor från nästa kund. Börjar packa ner snabbt, i den relativt trånga passagen mellan två kassor, när jag känner att någon står på min fot. Försöker försiktigt att flytta på den men barnet som säkert ovetandes står på mig, står kvar. Jag håller en hand för att balansera upp den halvfulla kassen som jag packat och i den andra har jag något som ska stoppas ner. Så istället för att vända mig om och prata med den som står på min fot, puttar jag försiktigt med rumpan och det ger resultat och min fot blir fri. Packar ner ytterligare några varor då jag hör: "Det var till att vara lättstött idag!" Då vänder jag mig mot det hållet som rösten kommer ifrån och ser antagligen mycket förvånad ut. "Ja, just du!!" Föräldern, antar jag, till barnet som jag puttat bort, spänner ögonen i mig. Jag svarar honom: "Hon stod på min fot!" "Jaha" säger han det såg inte jag. Nä, självklart kan han inte se det som stod på andra sidan om kassan, flera meter bort. Han ber halvhjärtat om ursäkt och jag svarar att jag accepterar den. Men det var väldigt tydligt att han tyckte att jag var den som gjorde fel som tillrättavisade hans barn. Och det kanske är så??!!

Jag drar mig inte för att säga till barnens kompisar. Här hemma vet de som kommer och hälsar på att ALLA säger hej och hej då, som exempel. När andra vuxna talar om för mina barn att de gör tokigt tycker jag är skönt, för själv är jag inte med dem hela tiden. Det har bland annat resulterat i att Rasmus tycker att en av mina kompisar ska flytta till Kinesien, vart det nu ligger. Upprinnelsen till den händelsen var att han och några kompisar höll på att elda gräs. Hon kom fram och frågade vad de höll på med och han svarade: "Grillar korv!" "Men ni har ju ingen korv??!!" då svarar han: "Grillar då..." Hon sa åt dem att släcka elden ordentligt eftersom det var farligt att elda där de var för spridningsrisken var stor. När hon var på väg därifrån hör hon ett av de andra barnen säga: "Jag sa ju att det skulle bli problem när hon flyttade hit!" Sen ringde den vuxna till mig och talade om vad som hänt, och det tackar jag för.

Ja, en del vill nog kalla oss vuxna som säger åt andras barn för häxor och gärna bränna oss på bål. Jag ser det som mitt ansvar som vuxen att dela mina erfarenheter och min kunskap med de som växer upp för att de ska bli bra vuxna.