Kort rapport från helgen

Om fredagen började lite halvknackigt för min del så blev kvällen desto bättre. Vid tidpunkt för omvandling fanns det fortfarande väldigt lite party- och danslust i kroppen istället var det en trötthet och antiallt-känsla som dominerade. Jag hamnade hos vapendragaren innan samåkning och det var nog det som behövdes. Att ladda med tokigheter och skratt är en bra medicin. Det som jag lärde mig är att naglarna bör målas efter att kläderna tagits på. Nagellacksbevis återfinns på underbyxorna numer.




Väl på Furuparken lyckades vi exemplariskt med bordsplaceringen och vi drog numren bredvid varandra. Flera trodde säkert, och ställde även frågan, att vi fuskat, men vi kör alltid med rent mjöl i påsen! Maten och underhållningen når topplats. Ungefär 25% av medlemsfestsdeltagarna hade klätt ut sig med anknytning till havstemat, ytterligare hälften bar något blått och resten var klädda precis som på en vanlig dans. Stort tack till ÖBRK´s medlemskommitté som ordnat en bra medlemsfest.

Strax före halv nio röjdes festen bort till förmån för dansen som började kl.21. En del höjda ögonbryn blev det hos de som anslöt till dansen och inte varit på festen innan vilket är helt förståeligt då en del av maskeradkostymerna var lite mer iögonfallande. Nu hade danssuget slagit till och halvtimmen kändes onödigt lång. Ett tag in på kvällen så dök en av mina favoritdansare upp och satte guldkant på kvällen. Tack till dig! Som vanligt går en danskväll alldeles för fort och efter extra numren var det inget annat att göra än att åka hem, direkt den här gången utan bilhaverier.

Hemma igen packade jag inför ett dygn tillsammans med  andra ÖBRK:are, och vistelse på Copperhill i Åre. Klockan ställdes på halv åtta och i säng kom jag vid fyra-tiden. Innan sängen kunde intas var det en del ska bara först, bland annat titta igenom de bilder jag tagit under middagen. Ovanligt pigg kom jag upp på lördagen och så bar det av mot Åre. Vilket hotell, skrytbygge, men vackert! Utsikten från vårt rum mot Åreskutan är betalbar. All mat under dygnet var bra, men frukosten får mitt pluspoäng. Det är nyttigt och roligt att träffas intensivt och jobba med de frågor som behövs för att klubben ska gå framåt och hänga med i utvecklingen. Dagen avslutades med dans till humpa-umpa orkester på strävt stengolv. 45 minuter orkade jag innan svetten forsade  och jag gav upp till förmån för sängen.

Morgonfjäll

Söndag eftermiddag kom jag hem igen och hann knappt innanför dörren innan barnen återkom från Myrviken. Senare på kvällningen dök mina föräldrar, syster och systerdotter upp för försenat födelsedagsfirande av 16-åringen. Fikabeställningen löd: glass! Jag la till maränger, chokladsås, bananer och grädde. God avslutning på en bra helg. Tidig kväll för min del men idag är tröttheten stor.

Förmiddagsfjäll

Lunchfjäll

Ligga kvar, med täcket långt uppdraget

Idag är en sådan dag när jag borde stannat kvar i sängen och dragit täcket upp över öronen. Fast jag har ju alltid täcket över hela huvudet och låter bara näsan sticka fram så jag kan andas fritt. Och varför då denna negativa inställning en fredag när två lediga dagar hägrar, som dessutom innehåller medlemsfest med dans och hotellvistelse tillsammans med härliga människor.

För 16 år sedan idag föddes min första son, Rasmus, och det är en av de bästa dagarna i mitt liv. Ett alldeles nyfött litet knyte att gosa in sig i och snusa oändligt mycket på, den bästa känslan. Men alla ni som har barn vet att de är vår största glädje men även det största orosmomentet. Jag började dagen idag, med att gratulera honom och ge honom present, nya gröna täckbyxor. Ifjol var det högt upp på listan med lila täckbyxor, men att hitta dem i storlek XL i Östersund går inget vidare. Och eftersom han har en illgrön jacka tyckte jag att det passade sig med lika gröna byxor. Fast jag hade helt fel!!! Har sällan fått så mycket skäll så tidigt en morgon. Nog var det så att det var fler bitar än presenten som var till missnöje, men allt är inte mitt fel, så det så.

Under tiden för utskällningen påbörjade jag att göra mig klar för att promenera till jobbet. Det är en av de bästa starterna på dagen som jag kan tänka mig. Sen jag gått nästan hundra meter kände jag efter i fickan där jag alltid lägger mina bil-, hus- och garagenycklar och blev väldigt kall! Inga nycklar i den fickan och inte i någon annan ficka på jackan heller. Hjärnan snurrade på högvarv för att rekonstruera gårdags kvällens göromål. Tillbaka samma väg med ögonen riktade rakt ner i marken för att se om jag tappat dem på väg in i huset efter ha parkerat bilen i garaget, till och från brevlådan, men inga nycklar. In i huset och vända upp och ner på alla prylar som jag möjligtvis rört. En titt i kylskåpet, utifall de hamnat där tillsammans med den mat som jag handlat. Noll och ingenstans fanns mina nycklar.

Det sista minnet av dem var ju att jag vred av tändningen när jag parkerat i garaget och med min osannolika otur så skulle det knappast förvåna mig om de fortfarande satt kvar där. Jag har en nyckel till garagedörren och fjärrkontroll till porten. Nyckeln sitter på nyckelknippan och fjärrkontrollen ligger i bilen. Mest troligt så befann sig både ock inne i garaget som är låst. Bra utgångsläge för humöret som redan fått sig en ordentlig törn på morgonkvisten! Inget annat att göra än att lösa problemet under dagen, eller allra senast innan kl. nio imorgon då jag behöver ha tillgång till bilen.

De alternativ som jag kom på:

• Ringa låssmed
• Slå sönder en ruta och klättra in
• Be en inbrottstjuv bryta sig in i garaget
• Åka till Sedins i Brunflo och be att få låna ett gäng nycklar för att se om någon passar

Jag tog ett helt annat alternativ! Ett som fungerat förut, nämligen ring en vän. Om nyckelinlåsningen gett mig negativa tankar så gav det en del skratt till dem jag ringde och berättade historien för. Bra att någon fick ha kul en stund. Vid tredje samtalet hörde jag de orden jag ville höra: Vi fixar det under förmiddagen. Mina kollegor tog på sig att åka hem till mitt garage och öppna det. De ringde när de var på plats. Då kom jag på att jag borde meddela mina närmaste grannar att jag visste att de var på plats och vad de skulle göra. Ett samtal till, som jag inleder med att säga: Det är ett beställningsjobb. Under det samtalet så säger grannen att nu kör de ut min bil ur garaget. Alltså! Jag är inte så förvirrad som det emellanåt ter sig. Jag hade full kolla på att nycklarna satt i tändningslåset. Att jag däremot glömde ta med dem innan jag tryckte på stängningsknappen till porten är en helt annan grej!

Ja, i och för sig var väl inte det här så farligt och visst är det bara att kliva upp! Igår hämtade jag ett brev ur lådan som innehöll ett besked som handlar om hälsan och gärna fått vara annorlunda. Nu blir det nya provtagningar och väntan återigen. Förhoppningsvis kommer läget att vara stabilt och inga ytterligare åtgärder krävs.

Men med den här starten kan väl kvällen och helgen bara bli bättre! Så nu laddar jag  om för medlemsfest och dans för fulla muggar. Kostymen är utsedd, kamerabatteriet nyladdat, så kl.18 ikväll kör vi!

Blivande klassiska uttalanden

Under nattliga, eller långa, bilfärder finns det tillfällen där all skärpa från chauffören ligger på att köra bilen hitåt, ditåt, framåt eller bakåt och en viss bristande språkkunskap avspeglar sig. Här är ett axplock av dessa användbara och snart klassiska uttalanden:

Det bajsar fåglar på rutorna

En rutig skita

Det är bra före efter vägen

Att gena lite i hörnen på rondeller är helt naturligt

Vem som helst kan förresten ha lite bekymmer med viss bilkörning!

Också en av helt annan kaliber:

Sväljer du tandkrämen får du inga troll i tarmen

Det blir sällan som man tänkt sig, nä aldrig

Dansresan den här gången innehöll en dubbelkväll, den första på hemmaplan och den andra nästintill, nämligen i Sundsvall. Fredagen bjöd Blender upp på OSD till en blandad publik men utan många vana dansare. Något bankföretag hade firmafest i vinterträdgården och jag undrar hur mycket bjudalkohol det serverades... det var väldigt bökigt på golvet. Den riktiga dans-, framförallt fox-känslan infann sig inte tyvärr, men några goa foxar blev det. Fyra nya blåmärken kunde räknas in, det största som en femkrona mitt på låret. Vem tusingen gav mig det?

Lördagen och resa till Sundsvall. Jag och vapendragaren åkte i god tid från centralorten och anlände anslutningspunkten för ytterligare tre passagerare. Utan bekymmer kom vi fram till Parken i Sundsvall i Linderos/Ångström-tid redan innan de öppnat insläppet. Jag måste erkänna att fredags natten halvklena sömn avspeglades i min energinivå och när bästaste Shake började spela var det stora danslusten inte riktigt på plats. Första setets bästa dans blev tillsammans med Martine, vi börjar få otroligt bra flyt i våra danser tillsammans trots att vi turas om med att föra, eller just kanske därför!

I pausen samlades två samåkningssällskap och intog fika tillsammans, många tokroliga skratt, smörgås, kakor och kaffe hanns det med. Efter påfyllningen steg danslusten och energin. Dansade i stort sett hela resterande danser, minns inte om jag stod någon... Vid slutet var det som vanligt att jag fortfarande hade massor av dans kvar i kroppen och Shake gjorde mig lite besviken! Ingen Maniac som allra sista bränna ut krut-låt!!??

Nåja, vi kom iväg rätt så snabbt efter sista tonerna spelats och jag satt vid ratten så vapendragaren skulle kunna sova eller åtminstone vila under hemresan. Jobb väntade för henne kl.7:00. Efter några mil så började batterilampan att lysa. Jag frågade om det var så att vi skulle stanna och kontrollera men vi fortsatte. Under färden läste Martine spanska instruktionsboken till den tyska bilen. Efter ytterligare en sträcka tändes airbag-lampan och varvräknaren dök i botten. Ungefär samtidigt började bilen att gå ryckigt och som svar på när jag gasade la den nästan av. Inne i byn Stöde svängde jag in på en busshållsplats. Det visade sig då att bilrackaren kokade, dessutom. Det andra samåkningssällskapet körde förbi oss, sen tog det bara en minut innan de ringde och undrade om vi hade problem. De vände tillbaka. Tillsammans lyckades vi fylla på vatten i kylaren, men det var tveksamt om det var orsaken till kollapsen. Klockan var vid den här tiden halv tre.

Efter en del funderande så kom vi, jag och Martine, fram till att det bästa som vi kunde göra i den situationen var att ringa en vän. En vän som har kunskaper om det bilmekaniska. Han svarade och meddelade att han kunde komma och se om det var ett lätt avhjälpt fel. Något senare konstaterade han att det var drivremmen som gått av och att det inte skulle gå att fixa till där och då. Han erbjöd sig att köra hem oss, ca 15 mil. Lite omstuvning i bilarna av packning och personer så rullade vi vidare. Halv fem nådde vi slutstationen. Chauffören fick sovplats och även jag stupade i säng.

Några korta timmars sömn senare drack vi kaffe och gjorde upp planer för räddningsaktion Escort. Ett halmstrå greps och vi knatade iväg till grannen, han som äger bilverkstaden, och frågade om han av en händelse hade en rem liggandes som hyllvärmare, men det var ju mot alla odds och nope, ingen rem i Fåker. I stadig fart tog vi oss tillbaka till Stöde där vi kopplade fast bilen med bogserlina. Jag har under alla mina år som bilägare haft med mig denna bogserlina i bagaget på bilen men aldrig använt den, på närmare 18 år. Nu vet jag att den fungerar. Bilen bogserade vi till Timrå där chauffören, tillika bilmekaniker bor och har verkstadstillgång. Samtidigt som vi förflyttade oss från fjälltrakterna hade han med hjälp av sina chefer ordnat en ny rem. Bilmekanikern skruvade bort några delar på bilen och insåg snabbt att söndag eftermiddag, eller närmare kväll, var helt fel tidpunkt att få tag på de ytterligare reservdelar. Som kuriosa kan jag berätta att Escorten faktiskt är granne med Shake-bussen för tillfället och det är inte illa!

Inte nog med att han skjutsade oss hem till Fåker mitt i natten, bogserade bilen till verkstad, ordnade en ny rem, har som målsättning att laga bilen, dessutom lånar han ut sin egen bil till oss så vi tog oss hem och snart tillbaka igen för att hämta den lagade Escorten. Vilka vänliga människor det finns!!!

Nu vill jag avsluta dagens skrivande med ett tack!
Tack till:
Cecilia, som vände om sin bil
Elisabeth, Jasmine och Birk, som höll oss sällskap på busshållsplatsen
Eva och Karin med sina glada skratt
Lena, lilla jultomten med all färdkost
Isabelle, för lördagssamtalet
Martine, utan dig är mitt liv fattigt
Henke, ord räcker inte till men, TACK!

Vi gillar både överraskningar och presenter, och bilen gav oss både ock! Men vi ger oss inte så lätt, snart är vi på väg igen till en dansbana ganska långt från oss...

En liten enkel

Jag har en enkel fråga:

Vart är snön???!!!

November är den gråaste av alla månader men det brukar komma minusgrader och snö som stannar kvar och lättar upp det kompakta gråa eländet men hittills i år har det bara kommit enstaka flingor som töat bort efter bara minuter, timmar eller ett par dagar. Det får gärna komma massor av den vita fluffiga substansen imorgon trots att jag helst sett att det först blir temperatur under nollan så att gruset på garageinfarten fryser fast och ihop. Om inte är risken stor att en större mängd hamnar i gräsmattan vid skottningen. Nåja, mossamattan om jag ska vara noggrann.

För två år sedan blev det minusgrader första veckan i november och det höll i sig ända fram i mars, och sådana vintrar gillar jag. Det innebar att jag hann med att nyttja mina längdskidor och åka relativt många mil längs skoterleden, åtminstone med mina mått är närmare 40 mil mycket. Förra året skrapade jag knappt ihop 10 om jag minns rätt, men då ålder håller på att ta ut sin rätt kan det misstämma.

Enligt väderprognosen dröjer fruset nedfall nästan två veckor till. Men med tanke på att rapporterna ofta framstår som resultatet av ett tärningskast hoppas jag verkligen att det är fel. Jag behöver en ljusare tillvaro nu för att må bättre, så låt snön komma. I mängder, nyss!

Snart så!

Bara två veckor kvar till första advent!

Jag ser fram emot att putsa fönster, byta gardiner i alla rum och sedan ta fram och tända ljusstakarna. Idag har jag äntligen fått mig till att sy den nya gardinerna som ska upp i köket. Tycker att det är läge att byta ut dem jag haft tidigare då de hängt med i över tio år. Satsar på att förnya julgardinsbeståndet helt under de närmaste åren för de har ungefär lika många år på nacken alla uppsättningarna.

Innan det blir advent vill jag hinna med att baka lite och det borde jag hinna. Eller det är klart jag gör det, allt handlar om prioriteringar. Mjuk pepparkaka, saffranskaka, kardemumma- och saffransskorpor är baktanken. Den stora kakbakardagen som jag och Kajsa Stina har tillsammans kommer att bli en fredag närmare julafton. Nora, som nu har hunnit bli två månader, ska självklart invigas i traditionen. Som barnpassare har Martine anmält sig, ingen stor uppoffring för henne tror jag.

Alla julklappar är uttänkta men ännu inte inköpta. Det är bättre att handla närmare öppningsdagen om det skulle vara så att innehållen mot förmodan skulle ogillas av mottagaren och även för garantiernas del. Och önskar jag mig något för egen del är det fortfarande skrivet i stjärnorna. Men absolut inga prylar, jag har alldeles för många redan. Den stora köphysterin som kommer med jultiden är inget som jag skriver under på och håller på med. Nä, det som jag köper skulle jag antagligen köpa och ge bort oavsett om det är jul eller inte!

I år är det min tur att ha barnen hos mig på julafton, vilket räcker gott som julklapp. Dessutom samlas hela min familj här hemma och äter mat, fikar, umgås och delar ut julklapparna. Vi vuxna, över 18 år, har vår julklappslek att roa oss med. Jag tror att Nora kommer få flest paket i år, trots att hennes mamma sagt att hon bara ska få tre stycken. Maten köper jag och mamma några dagar innan julafton och som vanligt blir det lite knytis så alla får det att äta som de vill.

Undrar vilken film som blir årets juldagsrulle på Biostaden? Vi firar 10-års jubiléum med juldagsbio i år. Och redan på annandagen träffas hela familjen igen. Då ska Nora döpas.

Jag längtar till adventstiden och juldagarna. Mest för att få träffa min familj och umgås med dem, allihop.

Samtidigt så tänker jag på dem som av olika anledningar gruvar sig inför högtiden.