Hmmm...

Lite ofokuserad på jobbet idag. Vad kan det beror på? Mår jättebra iallafall. Återkommer i ärendet...

Men.................

Jag har aldrig påstått att det kan vara lätt att vara tonåring, men att vara förälder till en tonåring är minsann inte heller det lättaste. En kommentar som jag hör lite nu och då är: Kom ihåg hur du var själv! Ja, men då borde det vara att glida på en räkmacka!!

Det är nämligen så att jag påstår att min syster som är nästan två år äldre än mig hade frigörelse som räckte till för oss båda och därför gled jag igenom med bara fåtal vredesutbrott på mina föräldrar. Så det så! Men med min son är det dagliga utbrott.

Ena stunden är han för liten för att plocka undan sina kläder som på något konstigt vis hamnar runt omkring i hela huset utom just i tvättkorgen eller på pallen i hans rum. Då han har det största sovrummet av oss tre i huset är sannolikheten högre att hans kläder ska hamna på "hans" kvadratmeter är för mig och lillebror. Nästa stund ska han tatuera sig, och då när jag säger att det är åldergräns på 18 år för det, så menar han att han ÄR det. Och när det gäller många andra fördelar, enigt honom, är han stor nog för alla. Fast när det kommer till skyldigheter blir han tvärliten och toktjurig.

Jag vet att det handlar om att frigöra sig och testa gränser. Att han gör det mot/med mig beror på att han är genomtrygg med mig som mamma. Men måste det vara varje dag? 

Och VART är instruktionsboken för tonåringar som föräldrar kan leta reda på svaren i?