Nåja, väl framme i Östersund parkerade jag min röda lilla Tomte-Nissa nere i hamnen för att få mig en rask promenad på ca 1 km till lokalen för utbildningen. Det är så skönt att röra på mig i morgonstunden, den känslan sitter i hela dagen. Det innebar att inför kvällens styrelsemöte med ÖBRK så fick jag mig ytterligare en prommis genom stadskärnan. Innan jag påbörjade den promenaden funderade jag ut att göra ett litet experiment: Vad händer om jag ser de jag möter i ögonen och ler emot dem? Och framförallt vad händer hos mig?
Efter spatserandet, dels på gatorna till centrum, dels inne i stadskärnan, drar jag några slutsatser. Flera av de jag mötte tittade tillbaka väldigt skeptiskt och med höjda ögonbryn. Några log tillbaka och en del hejade som om de var bekanta till mig, och samtidigt så jobbade nog deras hjärnor för högtryck för att hitta igen kopplingen till mig. Hos mig väcks det funderingar, som jag även tänker på i mitt arbete som pedagog, idag är det nog ovanligt att man ser människor i ögonen som man inte känner väl! När jag har drälltid på den lokala högstadieskolan tittar jag jag ungdomarna i ögonen och säger hej. Min tanke med det är att de åtminstone en gång den dagen ska ha blivit sedda utifrån den de är och inte utifrån prestation. I värsta läget är det den enda gången den dagen någon vuxen ser dem.
Den känslan som infann sig hos mig efter genomförandet var ett större välmående. Det finns vetenskaplig dokumentation att när du lurar hjärnan att le så utsöndrar det måbra-hormoner och resultatet är att du mår bättre. Ett sådant exempel är att sätta en penna mellan tänderna som stramar upp mungiporna, det blir samma effekt som att le på riktigt. Jag fejkade inte utan leendet var äkta. Så jag kan nog konstatera att leenden är smittsamma, om inte på andra så på dig själv. Min konklusion: Le åt andra även om du är stressad så mår du själv bättre och kanske även andra.
