Bokslut 2012

2011 hann jag med 55 danskvällar till orkester och trodde i min enfald att det rekordet skulle vara svårslaget. Nu när 2012 är på upphällningen kan jag konstatera att det för min del gick att dansa mer i år. Förvisso är det skottår i år och en dag extra men det ska inte påverka antalet i så stor utsträckning. Om jag inte dansar i morgon kommer årets resultat sluta på 63 kvällar.

Lånar en bild från höstens Öviksmara där jag fastnat på  bild

Två nya orkestrar finns med i listan av de 18 dansband som stått på scenen. Stage och Sannex. Den första kommer jag inte ens ihåg vilket intryck de gav och den andra är inte riktigt min thekopp även om andra intrycket var bättre än det första. Tyvärr har även det här året innehållit ett farväl till en riktigt bra orkester och tomrummet kommer att kännas av. Men jag gläds åt att mina sista danskvällar till det bandet har varit några av årets bästa.  Så TACK för 20 härliga danskvällar, SHAKE, och hoppas på återseende i någon form. Jag kommer att vid tillfälle spela Jan Johanssens "Fri" och dansa loss och minnas, gärna i en VRF. Naturligtvis blir det även till att släppa loss till "Maniac", den handlar ju om mig. Var även med på en av de sista spelningarna som Zekes gjorde, men för min del kommer deras frånfälle i dansvärlden inte att märkas just något.

Geografiskt har 12 av dansarenorna placerats i Jämtland och de övriga åtta både norr och söder om vårt län. Längst bort i norr, Luleå och Stadsöskolan, där det i stort sett bara bjöds på nya erfarenheter vad det gäller danspartners. Också den kvällen en av höjdpunkterna på dansåret. Nio av arenorna nya för året, tre av dem på norrut-turnén. Självklart har jag mina favoritdansare som jag gärna dansar med varje danskväll men i genomsnitt har jag åtminstone dansat med två nya varje kväll. Snabbt räknat blir det drygt 120 nya under året och det är ett bra resultat. Vissa av kvällarna har innehållit betydligt fler än de genomsnittliga två nya.

Resorna till och från dansarenorna har skett i många olika samåkningskonstellationer. Inte många gånger  under året som jag har åkt ensam i bilen, vilket är bra. Samåkning är billigare, roligare och bättre för miljön. De allra flesta resenärerna är bara trevliga men det finns enstaka som jag i fortsättningen inte kommer att erbjuda platser när jag sitter bakom ratten, och som ingen annan heller kommer att få bjuda in i min bil. Den roligaste och intressantaste hemresan var från besöket på Hanssons loge där jag fick förmånen att flyga hem, TACK för den upplevelsen.

Av de 63 danskvällarna har elva varit nonstop och åtta av dem maror. Vad jag inte kan få in i mitt huvud är att fast klockan slagit halv fyra så finns det ännu lite dans i kroppen som måste förlösas och komma ut, trots att jag då redan dansat i drygt åtta timmar. Men det tyder nog mest på galenskap hos mig. Japp, dans är en drog. Endorfinpåslag! Å andra sidan kan jag inte komma på några skadliga biverkningar för kroppen som drogen ger. Foxen är det som jag oftast föredrar, där jag kan tjuvkramas. Fast jag tar hellre en dålig bugg än en dålig fox.

Undra hur 2013 kommer att se ut dansmässigt?

Stora rubriker

De som sätter rubrikerna i tidningarna vill ha löp med uppseendeväckande händelser. Jag hade tänkt låta bli men känner att jag vill uttrycka min åsikt i debatten. Vad menar jag? Jo, att våra barn ska skyddas från både det ena och det andra, medan andra saker är helt ok.

Vi börjar med skolavslutningarna som på något sätt ligger mig varmt om hjärtat, både som förälder och pedagog i svenska kyrkan. Under mina egna år som elev var skolavslutningarna, både till jul och sommar, i kyrkan under låg- och mellanstadietiden. I nuvarande läroplan står det att eleverna ska under sin skoltid känna till bibeln och en del av dess berättelser och även traditionerna om varför vi firar de olika högtiderna i Sverige. Jag kan absolut för min del hålla en skolavslutning utan att den innehåller bön och välsignelse, som skollagen kräver. Vad jag brukar göra är att knyta någon av de aktuella bibelberättelserna till nutid och sätta in dem i dagens elevers vardag. Och javisst, det sjungs psalmer, men det hör till den svenska traditionen och var längre tillbaka i tiden det enda som "vanligt" folk fick sjunga. Att kyrkan är en trevligare lokal och avsedd för framträdande än svettluktande idrottshallar med dålig sikt, stolar och ljud är min privata åsikt, men jag ger mig om någon kan bevisa motsatsen. Min erfarenhet säger mig också att det är inte människor som kommer från en annan tradition och religion som motsäger sig att gå i kyrkan utan det är humanister och ateister. Två gånger om året i ca 45 minuter, kan det vara skadligt?

Nästa grej som jag hakar upp mig på är även det en ickenyhet nämligen att ta bort pepparkaksgubbarna från luciatåget. Den stora frågan borde, om vi ska hålla en enig linje, luciatåg överhuvudtaget, då det delvis har sin tradition i kristendomen.  Fast nu är grejen att pepparkaksgubbarna kan vara stötande för mörkhyade människor och därför plockar vi bort dem och även pepparkakor slutar vi att servera.

När jag sedan läser om att Disney måste plocka bort den svarta dockan i sin film om Tomteverkstaden ids jag inte ens skaka på huvudet åt tokigheterna längre.

Vad jag däremot kan reagera på är att varje dag, på varje rast och även under lektionstid så förekommer det mobbning av elever i stort sett alla skolor. Vilka spår sätter det hos den som blir utsatt? I mitt jobb som pedagog i kyrkan försöker jag även visa på alla människors lika värde och att alla har något att bidra med för att världen ska bli ett uns bättre.

Många elever sitter varje dag, flera timmar, vid datorer och har tillgång till internet. Vad är det som de kommer i kontakt med där? Hur många av föräldrarna har insyn? Mycket är gott på nätet men det finns mängder av det motsatta också.

Är det så i dagens Sverige att vi strävar mot att bli "Landet Mellanmjölk"? Ett land som utplånar sina egna traditioner. Mainstream där allt ska vara lika.

Det är nog dessutom bäst att vi ser till att alla butiker slutar spela julmusik eftersom det förmodligen kan anses som hjärntvätt och människor kan i värsta fall uppfatta julen sanna budskap:

Ett barn som föds och ger oss kärlek och glädje!

Jultankar

Så här en dryg vecka innan julafton tänker jag på att jag är lyckligt lottad. Har en familj som betyder otroligt mycket för mig, goda och nära vänner som ställer upp i alla väder, och jag för dem, ett jobb och kollegor som jag trivs med där jag känner att det jag gör har betydelse för andra. Julkakorna är bakade tillsammans med syster under kvalitetstid och Noragos. När min lust faller på så snor jag ihop någon fler kaka eller lite godis. Låter all eventuell julstress bara gå mig förbi. Julklapparna är inköpta, blev få i år då vi bara köper till de i familjen som är  under 18 år.

Ja, julklappar.... Vart är vi på väg?!!?? Har hört från flera håll att många tänker köpa surfplattor till julklapp i år och det är en bra present som är användbar som arbetsredskap. Men när mottagarna är från två år och uppåt blir jag faktiskt lite rädd. Vad ska ett så litet barn med en så dyr present till. Argumenten som jag snappat upp är att det finns många pedagogiska aspekter, spel och appar att ladda ner till surfplattorna. Fast jag köper inte dessa argument, alls. Skulle kunna komma och säga något i stil med att när jag var barn så fanns det knappt tv-spel och vi klarade oss väldigt bra utan alla mediala prylar som barn nu nästan dränks i. Barntvprogram från tidig morgon till sen kväll, till och med dygnet runt, tv-spel, mobiltelefoner och datorer. Leksaker som låter hela tiden med statiska ljud.

Klasskillnaderna för barnen börjar nu redan under det första året på förskolan, och de växer. I min närhet finns det minst lika många föräldrar som tänker köpa surfplattor till sina barn som de föräldrar som varje månad kämpar med att få pengarna att räcka till det allra nödvändigaste. Med det här kommer klyftorna mellan de rika och de som har mindre att öka snabbt. Istället för surfplattor: lek och läs med barnen! Investera  mer tid tillsammans med dem. Åren de är små går så fort, ta till vara på dem! Snart är de tonåringar och stänger in sig på sina rum och vill vara ifred. Och hipp som happ har de flyttat hemifrån.

Min jul vill jag ska bestå av glada skratt, kramar, familjen samlad och brädspel.

Och naturligtvis finns det alltid plats för vänner

För alla

Jag ska tydligen ha kläckt ur mig de kloka orden: "Det finns en cykel för alla!" och visst är det så. Det gäller nog bara att leta så hittar du den som är rätt för dig.

Det kan vara så att du i din tanke har föreställt hur just din cykel ska se ut, vilka funktioner den ska ha och färgnyansen. När du sedan kommer till cykelhandlaren så finns den cykeln inte i sortimentet eller ens att den är producerad. Då gäller det att försöka kompromissa och provcykla flera innan du bestämmer dig för vilken du ska köpa med dig hem.

När du väl har bestämt dig se till att ha rätt till öppet köp, gärna skriftligt om du och cykelhandlaren skulle ha olika åsikter om överenskommelsen. Det är faktiskt så att du kan omöjligt veta om cykeln passar in i din vardag och på dina vägar innan du har provat på plats. Att känna efter är bra eftersom du inte byter cykel varje dag.

Precis som med oss människor är alla cyklar olika och hur vi passar ihop beror på vilket stadium vi är i, i livet. För min del är helt otänkbart med både trehjuling eller en med stödhjul, fast med stigande ålder kan det bli aktuellt igen. Att ha en cykel med stort framhjul känns alldeles för gammalmodigt och en liggcykel är knappast min stil.

Att cykla på en tandemcykel är eventuellt något som jag skulle vilja prova på, kanske. Den varianten som är att föredra är där två cyklister samsas om en cykel, att få det fungera rättvist med fler personer inblandade tror jag är ett för stort företag och för många relationer att hålla ordning på. Fördelen är att fler kan hjälpas åt att driva cykeln framåt men det är väldigt viktigt att alla håller samma linje och strävar åt samma håll.


En annan sak att ta hänsyn till när du väljer din cykel är detaljerna. En del föredra smala racerdäck, andra ballongdäck eller offroad. De som cyklar vintertid bör använda däck med dubb. Lysen och reflexer borde vara standard men ofta saknas denna utrustning. Broms är ett måste! Sadlar finns det i lika många varianter som rumpor, skulle jag tro, och välj en som känns bekväm, för det är där som du tillbringar all din tid under cykelturen.

I vissa perioder i ditt liv är cykeln placerad i cykelstället.


Jag har iallafall bestämt mig för att köpa mig en enhjuling!

OCH

KOM IHÅG ATT ANVÄNDA HJÄLM!

Kort rapport från helgen

Om fredagen började lite halvknackigt för min del så blev kvällen desto bättre. Vid tidpunkt för omvandling fanns det fortfarande väldigt lite party- och danslust i kroppen istället var det en trötthet och antiallt-känsla som dominerade. Jag hamnade hos vapendragaren innan samåkning och det var nog det som behövdes. Att ladda med tokigheter och skratt är en bra medicin. Det som jag lärde mig är att naglarna bör målas efter att kläderna tagits på. Nagellacksbevis återfinns på underbyxorna numer.




Väl på Furuparken lyckades vi exemplariskt med bordsplaceringen och vi drog numren bredvid varandra. Flera trodde säkert, och ställde även frågan, att vi fuskat, men vi kör alltid med rent mjöl i påsen! Maten och underhållningen når topplats. Ungefär 25% av medlemsfestsdeltagarna hade klätt ut sig med anknytning till havstemat, ytterligare hälften bar något blått och resten var klädda precis som på en vanlig dans. Stort tack till ÖBRK´s medlemskommitté som ordnat en bra medlemsfest.

Strax före halv nio röjdes festen bort till förmån för dansen som började kl.21. En del höjda ögonbryn blev det hos de som anslöt till dansen och inte varit på festen innan vilket är helt förståeligt då en del av maskeradkostymerna var lite mer iögonfallande. Nu hade danssuget slagit till och halvtimmen kändes onödigt lång. Ett tag in på kvällen så dök en av mina favoritdansare upp och satte guldkant på kvällen. Tack till dig! Som vanligt går en danskväll alldeles för fort och efter extra numren var det inget annat att göra än att åka hem, direkt den här gången utan bilhaverier.

Hemma igen packade jag inför ett dygn tillsammans med  andra ÖBRK:are, och vistelse på Copperhill i Åre. Klockan ställdes på halv åtta och i säng kom jag vid fyra-tiden. Innan sängen kunde intas var det en del ska bara först, bland annat titta igenom de bilder jag tagit under middagen. Ovanligt pigg kom jag upp på lördagen och så bar det av mot Åre. Vilket hotell, skrytbygge, men vackert! Utsikten från vårt rum mot Åreskutan är betalbar. All mat under dygnet var bra, men frukosten får mitt pluspoäng. Det är nyttigt och roligt att träffas intensivt och jobba med de frågor som behövs för att klubben ska gå framåt och hänga med i utvecklingen. Dagen avslutades med dans till humpa-umpa orkester på strävt stengolv. 45 minuter orkade jag innan svetten forsade  och jag gav upp till förmån för sängen.

Morgonfjäll

Söndag eftermiddag kom jag hem igen och hann knappt innanför dörren innan barnen återkom från Myrviken. Senare på kvällningen dök mina föräldrar, syster och systerdotter upp för försenat födelsedagsfirande av 16-åringen. Fikabeställningen löd: glass! Jag la till maränger, chokladsås, bananer och grädde. God avslutning på en bra helg. Tidig kväll för min del men idag är tröttheten stor.

Förmiddagsfjäll

Lunchfjäll

Ligga kvar, med täcket långt uppdraget

Idag är en sådan dag när jag borde stannat kvar i sängen och dragit täcket upp över öronen. Fast jag har ju alltid täcket över hela huvudet och låter bara näsan sticka fram så jag kan andas fritt. Och varför då denna negativa inställning en fredag när två lediga dagar hägrar, som dessutom innehåller medlemsfest med dans och hotellvistelse tillsammans med härliga människor.

För 16 år sedan idag föddes min första son, Rasmus, och det är en av de bästa dagarna i mitt liv. Ett alldeles nyfött litet knyte att gosa in sig i och snusa oändligt mycket på, den bästa känslan. Men alla ni som har barn vet att de är vår största glädje men även det största orosmomentet. Jag började dagen idag, med att gratulera honom och ge honom present, nya gröna täckbyxor. Ifjol var det högt upp på listan med lila täckbyxor, men att hitta dem i storlek XL i Östersund går inget vidare. Och eftersom han har en illgrön jacka tyckte jag att det passade sig med lika gröna byxor. Fast jag hade helt fel!!! Har sällan fått så mycket skäll så tidigt en morgon. Nog var det så att det var fler bitar än presenten som var till missnöje, men allt är inte mitt fel, så det så.

Under tiden för utskällningen påbörjade jag att göra mig klar för att promenera till jobbet. Det är en av de bästa starterna på dagen som jag kan tänka mig. Sen jag gått nästan hundra meter kände jag efter i fickan där jag alltid lägger mina bil-, hus- och garagenycklar och blev väldigt kall! Inga nycklar i den fickan och inte i någon annan ficka på jackan heller. Hjärnan snurrade på högvarv för att rekonstruera gårdags kvällens göromål. Tillbaka samma väg med ögonen riktade rakt ner i marken för att se om jag tappat dem på väg in i huset efter ha parkerat bilen i garaget, till och från brevlådan, men inga nycklar. In i huset och vända upp och ner på alla prylar som jag möjligtvis rört. En titt i kylskåpet, utifall de hamnat där tillsammans med den mat som jag handlat. Noll och ingenstans fanns mina nycklar.

Det sista minnet av dem var ju att jag vred av tändningen när jag parkerat i garaget och med min osannolika otur så skulle det knappast förvåna mig om de fortfarande satt kvar där. Jag har en nyckel till garagedörren och fjärrkontroll till porten. Nyckeln sitter på nyckelknippan och fjärrkontrollen ligger i bilen. Mest troligt så befann sig både ock inne i garaget som är låst. Bra utgångsläge för humöret som redan fått sig en ordentlig törn på morgonkvisten! Inget annat att göra än att lösa problemet under dagen, eller allra senast innan kl. nio imorgon då jag behöver ha tillgång till bilen.

De alternativ som jag kom på:

• Ringa låssmed
• Slå sönder en ruta och klättra in
• Be en inbrottstjuv bryta sig in i garaget
• Åka till Sedins i Brunflo och be att få låna ett gäng nycklar för att se om någon passar

Jag tog ett helt annat alternativ! Ett som fungerat förut, nämligen ring en vän. Om nyckelinlåsningen gett mig negativa tankar så gav det en del skratt till dem jag ringde och berättade historien för. Bra att någon fick ha kul en stund. Vid tredje samtalet hörde jag de orden jag ville höra: Vi fixar det under förmiddagen. Mina kollegor tog på sig att åka hem till mitt garage och öppna det. De ringde när de var på plats. Då kom jag på att jag borde meddela mina närmaste grannar att jag visste att de var på plats och vad de skulle göra. Ett samtal till, som jag inleder med att säga: Det är ett beställningsjobb. Under det samtalet så säger grannen att nu kör de ut min bil ur garaget. Alltså! Jag är inte så förvirrad som det emellanåt ter sig. Jag hade full kolla på att nycklarna satt i tändningslåset. Att jag däremot glömde ta med dem innan jag tryckte på stängningsknappen till porten är en helt annan grej!

Ja, i och för sig var väl inte det här så farligt och visst är det bara att kliva upp! Igår hämtade jag ett brev ur lådan som innehöll ett besked som handlar om hälsan och gärna fått vara annorlunda. Nu blir det nya provtagningar och väntan återigen. Förhoppningsvis kommer läget att vara stabilt och inga ytterligare åtgärder krävs.

Men med den här starten kan väl kvällen och helgen bara bli bättre! Så nu laddar jag  om för medlemsfest och dans för fulla muggar. Kostymen är utsedd, kamerabatteriet nyladdat, så kl.18 ikväll kör vi!

Blivande klassiska uttalanden

Under nattliga, eller långa, bilfärder finns det tillfällen där all skärpa från chauffören ligger på att köra bilen hitåt, ditåt, framåt eller bakåt och en viss bristande språkkunskap avspeglar sig. Här är ett axplock av dessa användbara och snart klassiska uttalanden:

Det bajsar fåglar på rutorna

En rutig skita

Det är bra före efter vägen

Att gena lite i hörnen på rondeller är helt naturligt

Vem som helst kan förresten ha lite bekymmer med viss bilkörning!

Också en av helt annan kaliber:

Sväljer du tandkrämen får du inga troll i tarmen

Det blir sällan som man tänkt sig, nä aldrig

Dansresan den här gången innehöll en dubbelkväll, den första på hemmaplan och den andra nästintill, nämligen i Sundsvall. Fredagen bjöd Blender upp på OSD till en blandad publik men utan många vana dansare. Något bankföretag hade firmafest i vinterträdgården och jag undrar hur mycket bjudalkohol det serverades... det var väldigt bökigt på golvet. Den riktiga dans-, framförallt fox-känslan infann sig inte tyvärr, men några goa foxar blev det. Fyra nya blåmärken kunde räknas in, det största som en femkrona mitt på låret. Vem tusingen gav mig det?

Lördagen och resa till Sundsvall. Jag och vapendragaren åkte i god tid från centralorten och anlände anslutningspunkten för ytterligare tre passagerare. Utan bekymmer kom vi fram till Parken i Sundsvall i Linderos/Ångström-tid redan innan de öppnat insläppet. Jag måste erkänna att fredags natten halvklena sömn avspeglades i min energinivå och när bästaste Shake började spela var det stora danslusten inte riktigt på plats. Första setets bästa dans blev tillsammans med Martine, vi börjar få otroligt bra flyt i våra danser tillsammans trots att vi turas om med att föra, eller just kanske därför!

I pausen samlades två samåkningssällskap och intog fika tillsammans, många tokroliga skratt, smörgås, kakor och kaffe hanns det med. Efter påfyllningen steg danslusten och energin. Dansade i stort sett hela resterande danser, minns inte om jag stod någon... Vid slutet var det som vanligt att jag fortfarande hade massor av dans kvar i kroppen och Shake gjorde mig lite besviken! Ingen Maniac som allra sista bränna ut krut-låt!!??

Nåja, vi kom iväg rätt så snabbt efter sista tonerna spelats och jag satt vid ratten så vapendragaren skulle kunna sova eller åtminstone vila under hemresan. Jobb väntade för henne kl.7:00. Efter några mil så började batterilampan att lysa. Jag frågade om det var så att vi skulle stanna och kontrollera men vi fortsatte. Under färden läste Martine spanska instruktionsboken till den tyska bilen. Efter ytterligare en sträcka tändes airbag-lampan och varvräknaren dök i botten. Ungefär samtidigt började bilen att gå ryckigt och som svar på när jag gasade la den nästan av. Inne i byn Stöde svängde jag in på en busshållsplats. Det visade sig då att bilrackaren kokade, dessutom. Det andra samåkningssällskapet körde förbi oss, sen tog det bara en minut innan de ringde och undrade om vi hade problem. De vände tillbaka. Tillsammans lyckades vi fylla på vatten i kylaren, men det var tveksamt om det var orsaken till kollapsen. Klockan var vid den här tiden halv tre.

Efter en del funderande så kom vi, jag och Martine, fram till att det bästa som vi kunde göra i den situationen var att ringa en vän. En vän som har kunskaper om det bilmekaniska. Han svarade och meddelade att han kunde komma och se om det var ett lätt avhjälpt fel. Något senare konstaterade han att det var drivremmen som gått av och att det inte skulle gå att fixa till där och då. Han erbjöd sig att köra hem oss, ca 15 mil. Lite omstuvning i bilarna av packning och personer så rullade vi vidare. Halv fem nådde vi slutstationen. Chauffören fick sovplats och även jag stupade i säng.

Några korta timmars sömn senare drack vi kaffe och gjorde upp planer för räddningsaktion Escort. Ett halmstrå greps och vi knatade iväg till grannen, han som äger bilverkstaden, och frågade om han av en händelse hade en rem liggandes som hyllvärmare, men det var ju mot alla odds och nope, ingen rem i Fåker. I stadig fart tog vi oss tillbaka till Stöde där vi kopplade fast bilen med bogserlina. Jag har under alla mina år som bilägare haft med mig denna bogserlina i bagaget på bilen men aldrig använt den, på närmare 18 år. Nu vet jag att den fungerar. Bilen bogserade vi till Timrå där chauffören, tillika bilmekaniker bor och har verkstadstillgång. Samtidigt som vi förflyttade oss från fjälltrakterna hade han med hjälp av sina chefer ordnat en ny rem. Bilmekanikern skruvade bort några delar på bilen och insåg snabbt att söndag eftermiddag, eller närmare kväll, var helt fel tidpunkt att få tag på de ytterligare reservdelar. Som kuriosa kan jag berätta att Escorten faktiskt är granne med Shake-bussen för tillfället och det är inte illa!

Inte nog med att han skjutsade oss hem till Fåker mitt i natten, bogserade bilen till verkstad, ordnade en ny rem, har som målsättning att laga bilen, dessutom lånar han ut sin egen bil till oss så vi tog oss hem och snart tillbaka igen för att hämta den lagade Escorten. Vilka vänliga människor det finns!!!

Nu vill jag avsluta dagens skrivande med ett tack!
Tack till:
Cecilia, som vände om sin bil
Elisabeth, Jasmine och Birk, som höll oss sällskap på busshållsplatsen
Eva och Karin med sina glada skratt
Lena, lilla jultomten med all färdkost
Isabelle, för lördagssamtalet
Martine, utan dig är mitt liv fattigt
Henke, ord räcker inte till men, TACK!

Vi gillar både överraskningar och presenter, och bilen gav oss både ock! Men vi ger oss inte så lätt, snart är vi på väg igen till en dansbana ganska långt från oss...

En liten enkel

Jag har en enkel fråga:

Vart är snön???!!!

November är den gråaste av alla månader men det brukar komma minusgrader och snö som stannar kvar och lättar upp det kompakta gråa eländet men hittills i år har det bara kommit enstaka flingor som töat bort efter bara minuter, timmar eller ett par dagar. Det får gärna komma massor av den vita fluffiga substansen imorgon trots att jag helst sett att det först blir temperatur under nollan så att gruset på garageinfarten fryser fast och ihop. Om inte är risken stor att en större mängd hamnar i gräsmattan vid skottningen. Nåja, mossamattan om jag ska vara noggrann.

För två år sedan blev det minusgrader första veckan i november och det höll i sig ända fram i mars, och sådana vintrar gillar jag. Det innebar att jag hann med att nyttja mina längdskidor och åka relativt många mil längs skoterleden, åtminstone med mina mått är närmare 40 mil mycket. Förra året skrapade jag knappt ihop 10 om jag minns rätt, men då ålder håller på att ta ut sin rätt kan det misstämma.

Enligt väderprognosen dröjer fruset nedfall nästan två veckor till. Men med tanke på att rapporterna ofta framstår som resultatet av ett tärningskast hoppas jag verkligen att det är fel. Jag behöver en ljusare tillvaro nu för att må bättre, så låt snön komma. I mängder, nyss!

Snart så!

Bara två veckor kvar till första advent!

Jag ser fram emot att putsa fönster, byta gardiner i alla rum och sedan ta fram och tända ljusstakarna. Idag har jag äntligen fått mig till att sy den nya gardinerna som ska upp i köket. Tycker att det är läge att byta ut dem jag haft tidigare då de hängt med i över tio år. Satsar på att förnya julgardinsbeståndet helt under de närmaste åren för de har ungefär lika många år på nacken alla uppsättningarna.

Innan det blir advent vill jag hinna med att baka lite och det borde jag hinna. Eller det är klart jag gör det, allt handlar om prioriteringar. Mjuk pepparkaka, saffranskaka, kardemumma- och saffransskorpor är baktanken. Den stora kakbakardagen som jag och Kajsa Stina har tillsammans kommer att bli en fredag närmare julafton. Nora, som nu har hunnit bli två månader, ska självklart invigas i traditionen. Som barnpassare har Martine anmält sig, ingen stor uppoffring för henne tror jag.

Alla julklappar är uttänkta men ännu inte inköpta. Det är bättre att handla närmare öppningsdagen om det skulle vara så att innehållen mot förmodan skulle ogillas av mottagaren och även för garantiernas del. Och önskar jag mig något för egen del är det fortfarande skrivet i stjärnorna. Men absolut inga prylar, jag har alldeles för många redan. Den stora köphysterin som kommer med jultiden är inget som jag skriver under på och håller på med. Nä, det som jag köper skulle jag antagligen köpa och ge bort oavsett om det är jul eller inte!

I år är det min tur att ha barnen hos mig på julafton, vilket räcker gott som julklapp. Dessutom samlas hela min familj här hemma och äter mat, fikar, umgås och delar ut julklapparna. Vi vuxna, över 18 år, har vår julklappslek att roa oss med. Jag tror att Nora kommer få flest paket i år, trots att hennes mamma sagt att hon bara ska få tre stycken. Maten köper jag och mamma några dagar innan julafton och som vanligt blir det lite knytis så alla får det att äta som de vill.

Undrar vilken film som blir årets juldagsrulle på Biostaden? Vi firar 10-års jubiléum med juldagsbio i år. Och redan på annandagen träffas hela familjen igen. Då ska Nora döpas.

Jag längtar till adventstiden och juldagarna. Mest för att få träffa min familj och umgås med dem, allihop.

Samtidigt så tänker jag på dem som av olika anledningar gruvar sig inför högtiden.

Orka??!!

Ibland orkar jag knappt ta hand om mig själv
Vill bara ligga kvar i sängen under täcket
Låta tankarna vandra i mitt huvud
Känna kroppen tung mot madrassen

Men vem tar hand om mina skatter då?
Det dyrbaraste jag har som är ovärderligt
Som tar energi men ger ofantlig kärlek tillbaka
Inte alla dagar men i långa loppet

Jo, jag orkar både ta hand om mig och barnen
Även om det emellanåt är långt från toppresultat
Det duger att vara bra många gånger, de allra flesta
Och rätt vad det är blir det guldplacering

För min del räcker det...just nu...

En helt ofullständig reseskilldring

Rissnavägen 

Chauffören

 Oktober och november är i allmänhet månader som jag tycker att det är ganska tråkigt. Alla löv trillar ner från trädens grenar och det mesta förvandlas till en grå sörja utomhus. För att pigga upp mig planerades det här året en del roligheter  på ledig tid. Det första var Storhogna-vistelsen och det andra visade sig bli ett skojsigt äventyr.

Polis med blåljus som vi körde om

Tillsammans med min mycket goda vän Martine spånade vi loss på en danstripp norröver. Vi lämnade centralorten Fåker på tidig fredageftermiddag och styrde kosan mot det första, av tre dansstopp, Umeå. Vi har en viss vana att köra längs grusvägar på våra dansresor och tänkte att det var lika bra att klara av den biten direkt. Grusväg på vinterväglag är en bra kombo. Inga större trafikhinder att tala om, eller mer rätt nästan ingen trafik alls mellan Brunflo och Stugun via Rissnavägen.

Depåstopp blev i som vanligt när Sollefteå passeras på macken alldeles utanför samhället. Väl på väg igen, funderade vi på om det kanske var läge att vända hemöver igen??!! Vi hade iallafall utnyttjat bekvämlighetsinrättningen på bensinstationen. Nä, efter moget övervägande styrde vi vidare mot Ö-vik. Max lagade mat åt oss och antagligen roade vi några andra matgäster med vårt fniss och skratt. Senast vi åt på Max i samband med dansmaran i början av september fnissades det rejält åt den anställde som vars uppgift var att hålla rent på borden, men förmodligen har någon annan glömt att instruera arbetstagaren att hela borden ska torkas och inte bara 25% i en snabbt svepande rörelse.

Nästa blåljus, norr om Sollefteå

Vacker vy

Vi närmade oss Umeå och att hitta till Ersboda Folkets hus gjorde varken jag eller den eminente chauffören som jag har haft vid min sida så jag ringde en vän. Vännen guidade oss rätt direkt och när hörde vad vårt mål för helgen var kom ett uttalande om att vi är galna!!! Ska han säga som bor i våra trakter och befann sig i Norrköping för att handla kattmat. Framme vid Folkets hus var i god tid även med Linderos/Ångström mått. Nästan 1,5 timmar innan det utsatt klockslag för dansstart. Nåja, en del av tiden utnyttjades till att byta om från åkarkläder till en lättare klädsel. Just den här kvällen var en nostalgikväll för de som dansat på Universum under förra seklet. Det märktes senare under kvällen, har nog aldrig varit med om en så bufflig och knuffig kväll. I samband med besöket på damrummet kom det in dam som kommenterade att vi hade hela batteriet med oss. En förklaring senare om innehållande att vi kört nästan 40 mil och senare skulle fortsätta till Luleå, konstaterade även hon att vi mest troligt är heltokiga, men erbjöd oss husrum strax utanför Umeå för att slippa nattkörning till Luleå. Vi avböjde erbjudandet då säng och luftmadrass stod färdigbäddade åt oss.

Natthärberget hägrar

Lite kyligt efter dansen, fleecefilt värmer

Tobias

 Efter dansen kan jag säga att det gick snabbt att byta till torra men tokkalla kläder. Kaffe och tilltugg åts och milen tillryggalades. Bitvis var det skithalt men vi klarade oss helt undan fadäser längs vägen. Framme i Luleå var vi vid halv fem tiden och båda, eller alla tre, somnade gott. Att klockan visade nästan elva när jag orkade vakna på riktigt har jag ännu inte förstått.

Tobias visade oss runt i staden och vi storhandlade, eller parkeringsbiljett räknas nog inte dit. Fast middagsingredienser blev det, pasta och köttfärssås. Det gäller att kolhydratladda inför ansträngning. Den andra nya dansbanan för kvällen var i Skelleftehamn och Rotan. In i bilen och rulla igen med Tobias som ypperlig ratthanterare. Jag satt i baksätet och slappade. Shake spelade och det kommer bli tomt på dansarenan efter deras sista spelning i januari, men jag förstår att livet som dansbandsmusiker är en del av ett yrkesliv. Något förvånade miner från scenen uppmärksammades när orkestermedlemmarna såg oss långväga dansare på golvet. Kvällen blev bättre än fredagen även om det var en hel del bufflande även här. Min färd tillbaka mot luftmadrassen tillbringades även den i baksätet tillbakalutad och avslappnad. Väl i Luleå var jag snabb ner under täcket och somnade så fort fötterna fått behaglig temperatur.

Redo för många mil i bil i natten

Söndagen kan beskrivas med orden, sega dansare. Så småningom masade vi oss upp. Kaffe för två av oss hade en avgörande roll. Söndagsmiddagen intogs på restaurang och var välsmakande. Samtidigt som vi förvandlades från tröttnissar till pigga dansare förbereddes en del för lång resa mot hemtrakter. Smörgåsar och kaffe fixades för att hyfsat snabbt komma iväg efter dansens slut. Stadsöskolan var kvällens danshak. Orkestern var samma som på lördagen, Shake. Söndagsdanser börjar oftast klockan 18 och slutar 22, så lagom sent på kväll före arbetsdag. Den här kvällen blev för min del, helgens bästa! Tillbaka efter dansen hos värden snabbduschades det och åter igen kom åkarkläder på. Sen rattade Martine säkert hem hela vägen, bara ett tankstopp i Vilhelmina. Där var en av de få nattöppna besinstationerna längs vägen. Alla timmarna i bilen, och sammanlagt 150 mil, gav tid till värdefulla, insiktsfulla samtal, stämsång (haha eller var det skönsång) och leken "Vad tänker jag på?"

Arvidsjaurs kyrka

 Lite statistik är på sin plats. Vi genomförde under helgen en vetenskaplig undersökning och som slutsats meddelas att vänster eller bakåt är mest förekommande. Inga höger är registrerade, dock några utåt. Längs inlandsvägen, E45, förekommer det en fartkamera från Luleå till Fåker, att jämföra med kustvägen där det riktigt kryllar av dem. Antal bilar som vi mötte från det att vi svängde av E4 tills vi kom till Strömsund, en sträcka på ca 53 mil, var 19 st och mer än hälften lastbilar. De vilda djur som sågs längs hela sträckan var totalt tre renar, de hade väl hört att vi var på gång och fått order om att hålla sig ur vägen.

Jag måste också varna känsliga läsare att fikafiltsfarsoten sprider sig som en löpeld norråt i Sverige.

Till sist några ord om danskvaliteten. Har lyckats klämma in en topp-tio dans!!! Fast av det sämsta slaget någonsin, så fort jag följde föraren höll han på att tappa balansen vilket innebar att jag istället fick trycka emot med stor del av min armmuskelstyrka. En och annan brottarbugg råkade jag utför där jag gick segrande ur matchen eftersom jag klarade av att stå på benen.
OCH... några foxar där känslan infinner sig och förarens tolkning av musiken bra överensstämmer med min.

Låten som stannar kvar i kropp och knopp efter helgen hittar du här

Alla ni som orkat läsa ända hit ska få en kram nästa gång jag ser er! Bara att säga till.

Lika bär leka bäst??!!

(Jo, jag vet att det heter "Lika barn leka bäst" eller "Lika som bär")

Människor med samma intressen söker sig till varandra. Jag har fem grupper av lite olika karaktär som ger mig ett mervärde. Det är först och främst min familj. På andra plats kommer, egentligen första om jag ser till den tid som spenderas, mina kollegor. Därefter följer dansvännerna, syvännerna, ensamstående föräldrar och föräldrar till barn i behov av särskilt stöd utan inbördes ordning. Det finns flera grupperingar och kategorier men jag låter bli att ta med dem här. I alla mina grupperingar finns det en förförståelse som hänger ihop med intresset eller bindningen som underlättar för att kunna kommunicera med de olika deltagarna.

I helgen lät jag en grupp som jag under en lång tid inte har haft så mycket med att göra komma på plats ett i prioriteringen. Jag har tillbringat drygt ett dygn på Storhogna högfjällshotell tillsammans med mammor som alla är medlemmar i Autism/Asperger-föreningen. Jag har varit medlem i föreningen sedan 2007 men aldrig deltagit i någon av aktiviteterna. Efter att ha blivit upphämtad och anlänt till Storhogna inkvarterades vi på fyrabäddsrum. Jag hade i förväg sett att det var en kvinna med på deltagarlistan som jag känner lite grand men i övrigt var det bara nya ansikten.

Lunchen åt i vinterträdgården och sedan satte vi oss alla i brasrummet och presenterade oss för varandra. Att dela med sig av det vi ville var och en gjorde att jag lärde känna några lite grand. Även om våra barn inte har samma svårigheter så har de alla en funktionsnedsättning inom neuropsykiatrin och alla där har god kännedom om hur det är att ha ett barn i behov av särskilt stöd. I en sådan miljö blir det väldigt tillåtande att dela med sig av livets svårigheter och glädjeämnen. Jag antar att de flesta av oss känner en styrka i att bli påminda om att vi inte är ensamma öar utan att vi är ganska många på ett ganska litet område.

Snön singlade ner från himlen redan när vi kom och efter kaffet klädde jag på mig, tog med kameran och kantade ut. Jag hade tänkt att gå en av lederna men eftersom klockan hade passerat halv fyra och det snart skulle börja skymma bestämde jag mig istället för att gå slalombacken upp. Fotade en del på vägen och provade att ändra slutarhastighet och bländare för att se skillnader på resultatet. Väl uppe på toppen var sikten usel. Maximalt 20 meter kunde jag se. Jag hämtade andan, tog lite foton och gick sedan ner igen. Mina fotspår hade då snöat över. Till det här besöket på Storhogna hade jag bokat en spa-behandling för ansiktet. Behandlingen började med en avslappnande massage på ryggen och axlarna och jag medger att den beröringen verkligen var beroende framkallande. Å andra sidan var hela behandlingen fantastisk med en terapeut som hade väldigt mjuka händer. Helt avslappnad, och en del fattigare på pengar, men betydligt rikare på andra sätt, fortsatte avkopplingen en stund i bastun.

Tre-rätters middag smakade gott och många härliga samtal till det gjorde att kvällen flög fram. Alldeles för snabbt gjorde den stora tröttheten entré. Tyvärr så sover jag väldigt oroligt när jag är hemifrån, men några timmar tillsammans med John Blund åstadkom jag iallafall. Det bästa med hotellvistelse är frukosten. Även under den samtalades och skrattades det en hel del. Förmiddagen bjöd på tio längders simning, 50 minuters bubbelbad och en stund i bastun där jag höll på att somna. Helgen avslutades med  lunch.

Nu ska jag försöka att behålla känslan av ro i några dagar, den är verkligen skön. Batterierna är laddade lite mer än de var sista arbetsdagen förra veckan och ja, för mig var det alldeles rätt beslut att tillbringa helgen i fjällmiljön.

Frö

Är det ett frö som hamnat i jorden?
Kommer det att gro eller multna?
Tid... endast tiden kan utvisa

Tisdag är lika med träning

För att hålla smärtan i ryggen i schack och rensa huvudet rör jag mig en hel del. Har kommit in i en riktigt bra lunk där jag varje vecka går mellan 3,5 och 4 mil. Rätt ofta är det dans fredag eller lördag och på så sätt blir det närmare 3,5 timmar med rörelse och positiv beröring som är rena medicinen mot många krämpor.

Det jag ser fram emot i början av veckan är aerobic-passet på tisdagskvällen. En timme med fart och styrka. Oftast bara med den egna kroppen som arbetsredskap men ibland även med gummiband. Efter passet är de flesta musklerna i kroppen genomkörda och har jag tur så kommer det träningsvärk ett par dagar efteråt.

Passet börjar med uppvärmning, såklart det är bara jag som fuskar med den biten när jag tar mina joggingturer, och sen blir det stegkombinationer med armrörelser. Stegen varierar i intensitet och därmed även pulsen på oss deltagare. På slutet kommer en ruskigt snabb låt med samma, enkla återkommande steg där den sista energin ska mjölkas ur. Dock återstår det ett delpass med styrka där samma övning upprepas många gånger med små variationer vilket gör att samma muskel får träning men att mjölksyran inte blir så påtaglig. Det som förvånar mig varje vecka är att när jag tror att jag verkligen har tagit ut mig helt och vår ledare pushar mig genom ett uppmuntrande ord eller en gliring, så orkar jag lite till. Märkligt!!

Idag innehöll passet även en rejäl fnissattack. Tänk er att ligga på golvet och göra situps med benen i luften och samtidigt bara bubbla över av fniss. Kan säga att det blev dubbel träning av mina magmuskler. Inte blir det bättre av att en av mina bästa vänner ligger ett par meter bort och vet exakt varför jag håller på att tappa andan av allt fnissande. Men så välgörande det är med skratt och fniss!

Så tisdagen ligger högt på listan av bästa dag i veckan. Önskar att det fanns möjlighet att träna på likande sätt ytterligare en kväll/dag i veckan, till exempel en söndag.

PS. Fast igår var det en bra måndag också, tandläkarbesök! Och tandläkaren sa till mig att det var länge sedan hon sett så fina tänder :-) så jag sträcker på mig och är lite stolt för det!

En helt vanlig vecka

Det är allmänt känt att onsdag brukar kallas för lill-lördag. Jag tycker att det då är alldeles solklart att det får konsekvenser!

Självklart är det så att tisdag blir lill-fredag och en perfekt kväll för att gå ut och roa sig. Ett bra exempel på nöje är afterwork eller socialdans.

Torsdag måste således bli lill-söndag och bjuda på sovmorgon! Hänger ni med i mitt resonemang eller tycker ni som vanligt att jag har en skruv lös?

Jaja, oavsett vad ni tycker så är det äntligen dags för Dansyran i Östersund fredag och lördag den här veckan, då menar jag de "vanliga" veckodagarna. Danssuget är stort nu, två veckor sedan senaste danstillfället för min del. På fredag finns ett av mina absoluta favoritband på scenen, någon som törs ge sig på en gissning?

Med mindre än två dygn kvar så vill jag verkligen dansa, helst nyss. Det fungerar med vrf, klh, ab till och med en skv skulle jag kunna tänka mig!!!

Näst häftigast....

Jag har fått vara med om något stort, riktigt STORT!

För lite mer än sex månader sedan fick jag reda på att min syster var gravid. Nedkomsten beräknad till början av september. Hon visste redan då att hon blir en enastående förälder till barnet. Våren och hösten har gått och syster har under hela tiden mått alldeles utmärkt i sin graviditet. Magen har visserligen vuxit men bara till en liten kula. Tre veckor innan beräknad födelsedag körde hon ett premielopp med sin unghäst på travet, det gick som på räls och Moltas visade en av sina bästa sidor. Tre dagar innan tog hon sig en ridtur.... Det skulle jag aldrig ha klarat av under mina två graviditeter.

Någon gång i mitten av sommaren fick jag förtroendet att vara den som skulle få följa med när Pyret skulle födas. Ett riktigt hedersuppdrag och jag var lite osäker om jag verkligen var rätt person. Så när det närmade sig det utsatta datumet, två veckor innan, förberedde jag mig genom att se till att mobilen inte längre hade ljudlös profil. Ni som känner mig vet hur det brukar vara med att jag svarar när ni ringer...

Vid halv sju-tiden måndagskvällen den 10 september ringde min mobil. Det var syster som meddelade att hon hade magknip och att det nog var läge för mig att komma. Ingen brådska skulle jag ha. Jag fick tag på mina barn som var ute med kompisar och informerade dem om läget och att de skulle få sova ensamma den natten. Hängde även en maskin med tvätt innan jag åkte mot Hara.

Syster var ute och rastade hunden när jag kom till henne. Vi placerade hunden, stor, på golvet i min, lilla, bil och skjutsade hem honom till våra föräldrar och åkte sedan tillbaka till systers lya igen. Efter lite fika körde jag mot Östersund. Vår plan var att åka på en affär och handla lite frukt innan sjukhuset, men på Frösöbron bestämdes det att det blev förlossningen direkt. Bilen parkerades och vi tog oss till förlossningsavdelningen.

En barnmorska tog emot oss. Inne på rummet sattes en CTG-kurva på magen för att kolla hur regelbundna värkarna var och hjärtljuden hos bebisen. Jag satte mig i en fåtölj och läste de instruktioner som syster skrivit åt mig hur hon önskade att jag skulle agera under förlossningen. Efter ungefär en halvtimme lästes kurvan av och syster undersöktes och barnmorskan konstaterade att vi/hon inte skulle få åka därifrån. Klockan var ca 21:45 när vi tog förlossningsrummet i besittning. Jag fick ett parkeringstillstånd som jag gick ut på parkeringen och la i framrutan för att slippa betala avgift eller få böter,en gång är en gång för mycket! En cd-skiva med Gärdestadslåtar fick snurra i spelaren på låg volym i rummet, men den hörde vi inte så mycket på eftersom vi spankulerade fram och tillbaka i korridoren under dryga timmen. Strax efter kl 23 så hade golvet i korridoren slitits färdigt och syster provade sängen. Jag var behjälplig med att ställa in rätt lutning på huvudändan, servera lite vatten och energibar, när hon säger: Jag tror min kropp vill krysta.

Efter knapptryckning dök barnmorskan upp och lite förberedelser senare tog hon hål på hinnorna. Nio minuter, kl.23:33 senare var Pyret född!! Vilken insats syster gjorde, på fyra krystningar kom lilltjejen ut. Måste erkänna att det inte är det största och häftigaste som jag varit med om men absolut en klar andra plats har den här händelsen i mitt liv. På delad första plats kommer födslarna av mina egna barn. Fikat efter förlossningen var minst lika gott som det var då jag själv fött barnen. Smått euforiska blev vi relativt snabbt efter flyttade till ett rum på BB, det var lite körigt på förlossningen och de behövde rummet till nästa barnaföderska.

Det blev några stunders sömn på nattkröken men vid femtiden var Pyret hungrig igen och ville amma. Sen tvättades hon, byttes på och tempades. Syster var vid det här laget helt förståeligt rätt så trött så jag tog Pyret i famnen och beordrade syster i säng. Det blev lite promenerande fram och tillbaka i korridoren igen med det lilla knytet tätt intill mig eftersom hon var lite missnöjd. När hon kommit till ro tog jag och la mig i min säng med henne bredvid mig, så gosigt att ligga nära och höra andetagen och känna lukten av bebis genom att snusa i håret. Lycka! Knappt en timme hade jag förmånen att mysa innan Pyret vakande igen och var täppt i näsan. Sen blev det frukost för oss vuxna.

Mitt i dagen åkte jag hem för att vila lite och sedan jobba med barnkören. Av vilan blev det noll och ingenting av, endorfindosen i kroppen var fortfarande alldeles för hög. Kvällen avslutades med ett aerobic-pass där svetten rann, mycket skönt. Sen sov jag väldigt gott hela natten.

Tack Syster för att jag fick förtroendet att vara med och jag kommer finnas med i fortsättningen också.

Höstmörker

För att kunna se stjärnorna och månen på himlen är mörkret en förutsättning. Jag erkänner villigt att jag inte är någon höstmänniska, men däremot en ekorre. Samlar en hel del ätbart som finns i naturen och hösten är tid för det, men jag gillar den ändå inte. Under i stort sett hela mitt liv har jag ledvärk i smålederna som är odiagnostiserade, och som dyker upp oftare under höstarna.

Redan vid 20:30-tiden är skymningen förbi. Mörkret kommer att bli tätare och tidigare. För att allt inte ska bli nattsvart gäller det att ha en strategi.

Jag har laddat upp med otal antal värmeljus.

Språkutveckling

Idag möts vi oftare än tidigare via sociala medier och möten ansikte mot ansikte får stå tillbaka. Jag tycker mig se ett mönster. Talspråket slår igenom.

Ett tydligt sådant är alla de förkortningar som kommer  från chat- och sms-språket. Ett exempel på det jag menar är "d e" istället för "det är". Visst jag är fullt medveten om att när det ska gå snabbt så är det regeln ju mindre bokstäver desto snabbare. Och det hänger också ihop med att vi lever våra liv mycket snabbare nu än för bara 15-20 år sedan. Det är massor mer som ska hinnas med på kortare tid, men av vilken anledning  undrar jag? Jag försöker leva långsamt utan alltför många inbokningar på min fria tid.

En annan språkfråga som jag ställer mig är varför många har så svårt att använda de och dem på rätt sätt. Är det också talspråket fel? För oftast säger vi nog dom på båda ställena där de och dem ska brukas. Slarvigt av oss!

För bara några år sedan bakade vi muffins med glasyr på, idag gör vi cupcakes med frosting. Och istället för att skicka ett meddelande så inboxar vi till eposten. Vad i ligger skillnaden? Är det bättre att använda de engelska orden än de svenska? Jag tycker att svenskan är ett rikt språk. Vi håller redan på att förlora våra dialekter så av den anledningen är det värt att fortsätta med de svenska orden.

Grogrund

I sommar har soldagarna lyst med sin frånvaro. Jag brukar hävda att det är ungefär tio dagar under sommaren som  det är bikiniväder här i Jämtland, i år har det varit fem, kanske. Så att bli solbrun av utomhusvistelse har varit besvärligt.

Men gräsmattan har vuxit i en otrolig fart och så många gånger som jag hittills har klippt den, har jag inte gjort tidigare år som husägare (nåja, fastighetsskötare åt banken iallafall). Och det är mer än så. För första gången, sen jag planterade dem, blommar alla mina tre äppelträd och har frukt på gång att mogna. Hittills har jag plockat fem liter jordgubbar i rabatten och det är fortfarande massor av kart kvar. Vinbären är även de inne på den sista mognadsbiten och inom en vecka kommer de att ligga i frysen för att senare bli saft, marmelad och paj.

Det är rikedom att under den mörkare vintertiden ta fram bär och frukt ur frysen för att tillaga något gott och känna att sommaren finns kvar och bevarad. Jag ska se till att få följa med någon svamphittare ut i skogen för att få fylla på det förrådet.

Innan gråsäsongen börjar hoppas jag verkligen på att vi får några fler soldagar så vi kan ladda de inneboende batterierna med energi och d-vitaminer.

Kryar

Japp, jag kryar på mig. En del av dagen mår jag som en påse skit och då lägger jag mig helt enkelt ner under filt och täcke och kurar tills det går över. Alla dagar med penicillin har det inneburit att jag sovit och slumrat mellan en och tre timmar, men det får jag göra nu när jag är tussig. Femte dagen på penicillinkuren och nästan alla förväntade biverkningar har dykt upp.

Lite irriterande är det att orken tar slut innan inspirationen och lusten gör det. Men, men det kommer att bli bättre. Har fortfarande en knöl kvar i armhålan men den är mycket mindre och ömmar bara lite. Allt som fanns i den har tryckts ut och det är förmodligen vävnaden runt omkring som fortfarande är svullet.

För fyra år sedan såg jag väldigt mycket OS på tv och det blir lika nu. Skillnaden är enorm då mot nu men det som liknar är att jag timar in OS iallafall.

Troll

Det går troll i mina semestrar! Vet inte för vilket år i raden som det händer något som stoppar upp ledigheten och att själv få styra över tiden. Förra året var det iallafall ett revbensbrott och igår var det precis ett år sedan den dagen. I söndags, för en vecka sedan, kände jag en knöl i vänstra armhålan. Lite öm men inte så stor. Tänkte att det lär väl vara en förkylning som är på väg att bryta ut och att en lymfkörtel på grund av det sväller lite. Men den fortsatte att svälla och började likna den knölen som jag hade i pannan i mitten av juni. Jaja... min tanke var att eftersom det inte gjorde något åt den när jag uppsökte sjukvården var det lika bra att bara vänta ut att svullnaden skulle gå tillbaka.

I fredags var knölen ca 3x3 cm, röd och ömt i hela armhålan. Googlade en del och kom fram till att det ändå kanske skulle vara bra att ta en kontakt med sjukvården så jag ringde till sjukvårdsrådgivningen. Hmmm... olika besked beroende på vem man pratar med. Den sjuksköterska som jag hamnade hos i fredags tyckte absolut att jag skulle besöka en läkare, helst på fredagkvällen, och att vänta tills måndagmorgon och att hälsocentralen öppnar var alldeles för länge. Jag lovade att ta kontakt med rådgivningen på lördagmorgon igen. Fick tid, in på akuten och distriktsläkarjouren. Efter mindre än en halvtimme var jag därifrån igen.

Läkaren konstaterade snabbt att jag har en böld i armhålan. Hans första förslag var att snitta hål på och tömma den, men när han såg min min ändrade han sig till att ge mig en dunderpenicillinkur.  Den är nu uthämtad från apoteket och påbörjad. Jag hoppas på att medicinen ger ett snabbt resultat, för nu är vänster arm lite obrukbar på grund av att det helt enkelt gör ont att ha den emot kroppen. När jag går sätter jag handen i sidan för att undvika att ha tryck i armhålan.

Att vara på akuten lördagförmiddag när Storsjöyran pågår är en upplevelse. Jag vet inte hur många yranrelaterade besökare jag såg under min korta tid på akuten. De hade väl precis börjat att kvickna till i sina tält och sovsäckar, eller om de ens hade lagt sig. På min väg ut mötte jag två killar, den ena vinglade fram och den andra tömde en flaska Absolut precis innan han gick in genom entrén...

Det är inget kul att vara halvtussig när jag har semester. Så nu hoppas jag att jag blir återställd inom ett par dagar så jag kan fortsätta disponera min lediga tid på det sätt som jag vill helst. Men tyvärr får jag låta bli att träna så länge som infektionen är kvar i kroppen, TYPISKT!

Träningsuppehåll

När jag fick min första skavsårsblåsa, eller egentligen var det en på varje häl, två alltså, skojade jag och sa: I år blir det en barfotasommar! Nu är det 12 veckor sedan och jag har fortfarande problem med hälarna och går helst, nåja oftast iallafall, i mina piratfoppisar. Blåsorna höll sig intakta under närmare fem veckor innan jag fick rådet att punktera dem, trycka dit Compeed och ta på mig vanliga skor. Upprinnelsen var att jag hade fel strumpor, något för tjocka, i mina walkingskor den ena dagen och några dagar senare blev det en 9 kilometerstur. Jag har fått frågan mer än en gång varför jag bara inte vände och gick hem när det började skava, men när man går en runda, runt Bjärme, är det lika långt tillbaka som att fortsätta när hälften är passerat, och så var det. Efter 4,5 km kände jag hur det började svida på båda hälarna...

Under de här veckorna har jag från och till fått nya blåsor men i mycket mindre kaliber än de två första. På högra hälen har det bildats en liten knöl som förmodligen innehåller brosk, för det knastrar härligt när jag drar fingret över den. Dessutom är den öm. Skavsåren har under senare delen av maj och fram tills nu inte hindrat mig från att snöra på mig löparskorna och ta en halvmilstur. Med leukoplast alltid i högsta hugg att tejpa på hälarna innan start så går det. En del dagar har även Compeed suttit för att minska det onda. Men i torsdags blev jag trampad på hälen och något hände. Efter det har det varit infekterat och varigt vid/i knölen på höger fot.

Den här veckan tussar jag motvilligt fram i foppatofflorna och har inga planer på att ens försöka ta en joggingtur. Det känns direkt i kroppen att den får mindre rörelse och blodgenomströmning än den brukar. Kroppen är gjord för att röra på sig och producera endorfiner, som för min del gör att ryggen känns helt ok. Av någon konstig anledning har jag ont i vänster arm och axel och det kan bara bero på för lite rörelse. Såret på hälen läker, men fortfarande är det en sårskorpa och rött runt, så nja... jag bör vara försiktig ytterligare ett par dagar trots att det ropar i springtarmen. Och det blir inget "Jämtland på fötter" på lördag.

Tur är att jag har tomten som behöver få sig en duvning med gräs som växer, alldeles för långt och på fel plats. Utevistelse i flera timmar, före och efter middagsintag. Kaffe på altanen i solsken. Ja, det är rätt så bra trots träningsuppehåll.

Att spela kubb

Jag brukar sällan vara med och spela det numer omåttligt populära spelet kubb och anledningen till det är att det finns lika många olika spelregler som spelare. Men nu har jag fått ett erbjudande att spela med trevliga vänner, åtminstone är vi det innan matchen börjar. Dessutom har vi bestämt oss för att komma överens om gemensamma regler innan vi börjar spela. En annan ska som jag tycker är viktigt är att före, under och efter spelomgången ska det ätas mandelkubb och drickas kaffe.


Det som måste till allra först är en klippning av min gräsmatta. Jag förväntar mig att det är gjort i morgon när jag kommer hem från jobbet. Är den fortfarande i samma längd som nu, ja eller kortare, så tar jag med mig routern till jobbet på onsdag och varje dag framöver tills de daglediga i hushållet utfört sysslan. Ja, det är hårt att vara barn till mig, men jag är fortfarande av den åsikten att vi som bor tillsammans i det här huset ska hjälpas åt!

Naturligtvis finns det officiella och internationella spelregler eftersom det även spelas VM i kubb. Spelplanen är rektangulär och standardmåttet är 5x8 meter, men kan variera, planen markeras av en hörnpinne i varje hörn. Spelpjäserna är först och främst kungen och sen totalt 10 kubbar, fem för varje lag att kasta ner. Varje omgång spelas med 6 kastpinnar. Dessa ska kastas med underhandskast, helikopterrotering är inte tillåtet. Kubbarna får bara kastas med underhandsskast, men får rotera om kastaren så önskar. Kubbar kastas alltid från baslinjen (planens kortända). Lagen turas om att kasta sina kastpinnar mot de kubbar som står på motståndarnas planhalva. När alla kastpinnar är kastade är det det andra lagets tur. Kubbar som fällts kastas nu över till motsatt planhalva. Har inte kubben stannat inom motsatt planhalva på två försök får motståndarlaget ställa upp kubben på valfri plats på planhalvan. Dock inte närmare än en pinnlängd från kungens linje. De kubbar som kastats över korrekt vikes upp av det försvarande laget så att de står upp. Kubben får vikas upp åt valfritt håll. Det lag som kastat över kubbar får nu börja kasta sina kastpinnar. De tidigare träffade kubbarna kallas fältkubbar och de måste fällas innan kubbarna på baslinjen (baskubbar) attackeras. När alla kastpinnar är kastade växlar turordningen igen. Skulle en fältkubb förbli stående genom en kastomgång, får det lag som har fältkubbar stående på sin planhalva stå vid denna kubb istället för baslinjen och kasta - man står då bakom en tänkt linje genom kubben, parallell med baslinjen. När ett lag fällt/fått bort alla kubbar på motståndarnas planhalva får de kasta mot kungen. Kast mot kungen sker alltid från baslinjen. Observera att det är förbjudet att fälla kungen innan motståndarlagets alla kubbar är fällda - skulle man råka fälla kungen i förtid är spelet förlorat.


Men....
Jag vore inte mig själv om vi, goda nära vänner och jag, inte hade en variant på att spela kubb, så här kommer det:


Sämsta spelaren är kungen i nästa omgång
Bonuspoäng delas ut för varje träff på smalbenen på motståndarlaget

Jag bjuder på mig själv

Jag tycker att livet blir roligare att leva om människor ler när de ser mig än att de ska vara sura. Så av den enkla anledningen försöker jag. Kan jag ge någon ett leende är det värt mycket.

Säkert finns det människor som stör sig på mitt sätt att vara, men det är så här som jag är.

Som på de här förevigade bilderna, alla tagna på Fröjdholmens danskvällar i år:

Och mitt största fritidsintresse är att dansa! utifall att någon av er läsare skulle tveka...

Häxa

Läste ett debattinlägg på Aftonbladet om hur vi föräldrar fostrar våra barn. Eller, ja, en del av föräldrarna iallafall. För min del ligger de ekonomiska förutsättningarna att köpa den senaste utrustningen, tekniken och städhjälp långt utanför mina ramar. I min värld hjälps de som bor under samma tak åt med de gemensamma sysslorna som är förekommande i ett hushåll, utan att det ska förekomma pengar inblandat. Att barnen ska hålla ordning och dammsuga sina egna rum är något som är en självklarhet. De har, utifrån sin ålder, några ansvarsområden som ska skötas. Och med stigande ålder blir det fler, för att sopa vägen till den dagen som de ska stå på egna ben och klara sig själva.

Som vuxen, kanske på grund av mitt yrke som pedagog, tycker jag att det hör till att säga åt andras barn om de gör uppenbara fel. Det kan ju vara av okunskap men visst förekommer det även ren jäkelskap. Fast jag har fått lära mig att det finns föräldrar som tycker att det är deras ensak att sköta sina barn. Jag tar ett exempel: Jag var på Ica Maxi och handlade en fredag eftermiddag, Massor med folk i hela butiken, så även vid kassorna. Jag hade handlat klart, betalat och stod och skulle packa ner mina varor i kassar. Känner en viss stress över att det ganska snart kommer varor från nästa kund. Börjar packa ner snabbt, i den relativt trånga passagen mellan två kassor, när jag känner att någon står på min fot. Försöker försiktigt att flytta på den men barnet som säkert ovetandes står på mig, står kvar. Jag håller en hand för att balansera upp den halvfulla kassen som jag packat och i den andra har jag något som ska stoppas ner. Så istället för att vända mig om och prata med den som står på min fot, puttar jag försiktigt med rumpan och det ger resultat och min fot blir fri. Packar ner ytterligare några varor då jag hör: "Det var till att vara lättstött idag!" Då vänder jag mig mot det hållet som rösten kommer ifrån och ser antagligen mycket förvånad ut. "Ja, just du!!" Föräldern, antar jag, till barnet som jag puttat bort, spänner ögonen i mig. Jag svarar honom: "Hon stod på min fot!" "Jaha" säger han det såg inte jag. Nä, självklart kan han inte se det som stod på andra sidan om kassan, flera meter bort. Han ber halvhjärtat om ursäkt och jag svarar att jag accepterar den. Men det var väldigt tydligt att han tyckte att jag var den som gjorde fel som tillrättavisade hans barn. Och det kanske är så??!!

Jag drar mig inte för att säga till barnens kompisar. Här hemma vet de som kommer och hälsar på att ALLA säger hej och hej då, som exempel. När andra vuxna talar om för mina barn att de gör tokigt tycker jag är skönt, för själv är jag inte med dem hela tiden. Det har bland annat resulterat i att Rasmus tycker att en av mina kompisar ska flytta till Kinesien, vart det nu ligger. Upprinnelsen till den händelsen var att han och några kompisar höll på att elda gräs. Hon kom fram och frågade vad de höll på med och han svarade: "Grillar korv!" "Men ni har ju ingen korv??!!" då svarar han: "Grillar då..." Hon sa åt dem att släcka elden ordentligt eftersom det var farligt att elda där de var för spridningsrisken var stor. När hon var på väg därifrån hör hon ett av de andra barnen säga: "Jag sa ju att det skulle bli problem när hon flyttade hit!" Sen ringde den vuxna till mig och talade om vad som hänt, och det tackar jag för.

Ja, en del vill nog kalla oss vuxna som säger åt andras barn för häxor och gärna bränna oss på bål. Jag ser det som mitt ansvar som vuxen att dela mina erfarenheter och min kunskap med de som växer upp för att de ska bli bra vuxna.