Huvud, axlar, knä och tå, knä och tå!

Här kommer en slående nyhet: Kroppen är gjord för att hållas igång! Eller var det inget nytt under solen? Min kropp fick en chock när jag ramalde av hästen för tre år sedan och bröt ryggen, ja huvudet också för den delen. Det är lustigt vad man kan förneka en massa...Jaja, efter en väldigt stillasittande period på tre månader så kom jag igång med rörelse så smått igen och nu är det ett måste för mig.

Min träning har noll med viktnedgång att göra. Har fått höra mer än en gång: Du som är så smal behöver inte träna! Tydligen är det helt okej att påpeka för smala människor att de är just smala och dessutom säga till dem att äta mer. Jag gick ner 8 kg (12%) på tre månader i början av året. Varför? Jo, livet kom emellan. En inre stress i kroppen gjorde att jag förbrände mycket mer än tidigare, intaget var som innan. Den inre stressen gör sig påmind fortfarande men påslaget är inte hela tiden. Tur det. Jag undrar hur många av dem som sagt att jag är smal skulle säga till någon som gått upp lika mycket, procentmässigt, att de har blivit tjockare? Numer svarar jag dem som säger det här: Jag har bara tagit av mig vinterkläderna! Jag vet att jag är smal, men inte på något sätt för smal. Kroppen är i ett bra skick och det ska den få fortsätta vara. Det finns för mig inga begränsningar, för utom skaldjur, inälvsmat och laktos, på vad jag stoppar i mig.

Visst börjar det syns på kroppen att den snart är 38 år. Två graviditeter har satt sina spår genom bristningar i huden på låren, men inte en endaste på magen. Fast det är bara ett tecken, och jag gillar det. Den pryds med ett otal antal ärr från både mindre och större sår. Men nästan varje ärr har en historia att berätta, så min kropp är en biografi.

Nu när jag är hindrad i min vanliga lunk att reglebundet motionera, förutom promenader, på grund av den förmodade revbensfrakturen känner jag en stor rastlöshet i kroppen. Det visdae sig igår på jobbet när jag motionerade käkmuskeln. Det var lite svårt för kollegorna att få en syl i vädret. Eftermiddagen bjöd en god vän på en promenad som verkligen gjorde susen och en del av rastlösheten byttes ut mot lite lugn. Den inre stressen ökar då kroppens enodrfinpåslag uteblir.