Min bil heter Tomtenissan. Ganska självklart, en röd Nissan Sunny. Det är Robin förtjänst att den har det namnet. När bilen införskaffades var han nästan tre år. Med en treårings nyfikenhet frågade han: "Häter bilen?" Och jag svarade: "Nissan." "Jaha, Tomtenissan," sa han övertygande och sen den stunden är det så.
Mammas ena bil kallades mindre smickrande för Paddan, förmodligen på grund av den gröna färgen. Det jag minns mest med den bilen var att den lät oerhört mycket, antagligen hade den fel på avgassystemet. Sen hade hon en ljusblå Ford taunus som hette Amalia. Den levde när vi flyttade från Eskilstuna till Bodlägden. Jag var då nästan sex år. Mamma hade med sig en Havarti-ost när vi åkte alla milen, tro mig det var en oändlig evighetsresa, som var fastsurrad i en plastburk på taket. Osten luktade nämligen tokilla och gick inte att ha i bilen om jag och syster skulle åka med. Sen hamnade den bilen på tomten och vi gjorde om den till en lekstuga, så många fantasiresor den var med på. Höll på att glömma Brynolf, en vinröd, eller rätt obestämd färg, Polo som fanns i mammas ägo när jag precis hade tagit körkortet. Liten bil som jag gjorde min första fastkörning i efter en danskväll.
En av mina tidigare kollegor har en pelargon som heter Arnold, efter Schwarznegger, för att den är så stor och kraftig. Så tydligen ger vi inte bara våra mänskliga vänner namn utan även bilar och blommor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar