Jag är periodare vad det gäller att läsa. Har ett långt tag nu inte läst en rad förutom det som jobbet kräver. Det blir så när det går i 180 km/h både i arbetet och på hemmaplan. Maj är en sådan månad när alla grupper ska avslutas och utearbetet hemma kommer igång. Men det är också en härlig tid när det är ljust på morgonen när klockan ringer och även på kvällen när det är läggdags. Det ger trots det höga tempot energi.
Dessutom har jag de två senaste månaderna kommit igång riktigt bra med löpningen. Första löpturen orkade jag jogga i 200 m innan det var stopp. igår när jag var på en runda så joggade jag hela tiden i drygt 3 km. Förra tisdagen genomförde jag och syster, Kajsa Stina, Vår Ruset i Sundsvallpå 5 km. För mig tog det 37 minuter och jag är nöjd med den tiden, KS var drygt 4 minuter snabbare, men vänta bara till Tjejmilen, så ska jag vara snabbare. Joggingen medför, förutom förbättrad kondition, att jag känner mig piggare efter, trots att det kan vara skitjobbigt att ta mig iväg.
Nu är det sex veckors arbete kvar innan jag får min sommarsemester så för att ladda upp inför den har jag idag beställt sju pocketdeckare. Jag läser helst pocket eftersom det inte gör så ont om jag skulle somna och då få boken i huvudet. Sen att det blir bara deckare är för att det skiljer sig så mycket från mitt eget liv. Det brukar också bli en hel del biografier, eller levnadsödes skilldringar som plöjs igenom. Samma anledning som med deckarna, mitt liv är i förhållande till det otroligt bra. Ibland behöver jag påminnas om det: Mitt liv är bra. Fast det en del dagar känns som om det enda möjliga är att gräva ner sig djupt.
Två av dessa arbetsveckor innebär kanslijobb, de två sista, och två sommarkonfirmander. Och det känns lite motigt att dra igång med en ny grupp när hjärnan och bara säger: Varva ner! Men men, när väl båten är satt i sjön så kommer jag att ro den i land galant. Till hjälp med sommarkonfirmanderna har jag/vi tre unga ledare som är helt otroliga. Så tack vare dem känns det mycket lättre. Ser fram emot att lära känna dem bättre.
Ja, så var det kärleken. Den håller i sig. Lite trist är det att vi träffas enligt min, och hans, mening för lite. Det är lite krångligt att få ihop två familjers scheman, vi har barn båda två, fast vi var mycket medvetna om det innan vi gick in i en relation. En positiv sak med det hela är att nykärligheten fortfarande finns! Pirr i magen samtidigt som det är en väldig trygghet.
