Vänd om

Det är höst igen....

Mörkt ute på morgonen och mörkt på kvällen efter jobbet slutat. Tur att det är ett jobb som jag trivs med. Mörkret liksom kryper in i alla vrår och det blir halvsvårt att lysa upp det. Jag gör mina försök med många tända, levande ljus. De värmer och sprider ett mjukt sken.

Mörkret gör även något med mitt sinne. Jag är trött och på dåligt humör, lite för ofta. Ingen rolig person att umgås med. Varje dag, för min del, innehåller minst en halvtimmes utevistelse under den ljusa delen av dygnet, men det räcker inte för att frisätta tillräckligt många endorfiner för humöret. Måbra-hormonet som jag är beroende av. Dansen ger mig ett påslag och den dosen skulle jag behöva oftare. Likadant är det med massagen jag unnar mig varannan vecka, men jag behöver mer!

Förståndsmässigt vet jag vad som mer skulle kunna hjälpa. Men vet att jag inte har någon lust att spela det spel som alltsom oftast föregår en relation. Jag tycker att vuxna människor borde kunna vara så öppna mot varandra att detta spel helt enkelt kan hoppas över. Men av vad jag hittills har upplevt fungerar det inte så, eller har jag mött fel personer. När, eller om, jag hittar någon som kan vara intressant för min del, och det är ömsesidigt, kommer jag att ha en rak och öppen kommunikation. Inget rävspel och dold agenda, har verkligen inte lust med det och för den delen inte tid heller. Vill lära känna personen som den är, på och under ytan, men inga falska bilder. Om det då är rätt kommer det kännas snabbt och är det något som misstämmer har varken tid eller energi slösats i stor mängd.

Tur i mörkret är att det snart är dags för adventstiden! Den tiden tillhör min favorit på året. Stämningsfullt med ljusstakar, stjärnor och belysningar. Däremot så vägrar jag finna mig i julstressen som alltför många människor dras med i. Advent och jul ska vara lugn och ro, tid att umgås med familj och vänner.  Och mitt i det mörkaste mörkret så kommer ljuset och det vänder mot kortare nätter.

Balans

Jämvikt
Svårt att nå ibland
När centrum på grund av
yttre omständigheter flyttar sig,
och det snabbt tippar
Åt den ena hållet,
eller det andra.
Liten viktförskjutning som
då och då låter det
obemärkt gå förbi,
utan att någon åtgärd krävs.
Förhållandet är ändå i balans?
Kanske lite på svaj,
men fullt tillräckligt stabilt.
Det är dit jag strävar,
till ett liv i samspel,
i harmoni
i balans!

Möjligt?

Hur är det möjligt att sakna någon jag aldrig haft?
Det som bara anats en liten glimt.
Men i mitt hjärta finns en plats,
för det som just nu bara är en dröm.
En längtan

Framtiden kanske har svaret,
Om jag tillåter mig att söka
Om jag klarar av att vänta
På det som berört min själ
På den som lämnade avtryck
Är den längtan bara min
eller delar jag den?

Vatten över huvudet?

Jag vill ofta lära mig nya saker och även vidareutveckla de intressen som jag har. Förra läsåret började jag med två nya saker, där utbildningen gick genom jobbet. Det sådde frön som gör att jag vill lära mig mer och veta mer. Dels är det konceptet "bibeläventyret" där vi fått en mängd pedagogiska verktyg och får chansen att komma ut i skolorna undervisa om bibeln som bok. Och dels är det teckenspråket, det vackra språket som jag verkar ha fallenhet för.

Nyfikenheten har lett till att jag just nu råkar jobba heltid, precis som vanligt, och studerar 125% på universitetsnivå. Läser 7,5 hp teologi och 7,5 hp om ungas internetanvändning. Teologikursen går i helfart, vilket jag hade missat när jag gjorde min ansökning. Så just nu går stor del av den arbetsfria tiden till att läsa bibeltexter, se föreläsningar och hermeneutetiskt titta på dessa texter. Egentligen borde jag avskräckas av allt som ska läsas och bearbetas inför tentan i början av oktober, men jag blir bara mer nyfiken och har kommit fram till att även om jag inte alls klarar tentan så har jag lärt mig en massa. Det är väldigt sällan som kunskap är tungt att bära. Kurs nummer två läser jag på kvartsfart och den har löpande inskickningsuppgifter och är klar i början av januari.

Vidare önskar jag att få åka till Västanviks folkhögskola i Leksand i fyra dagar och där få vistas i miljö som det i stort sett bara pratas teckenspråk. Jag tror att de dagarna skulle ge väldigt mycket för utvecklingen av min teckenspråksanvändning.

En vän frågade mig om varför jag studerar och vad jag med mina studier vill bevisa? Efter en hel del tänkande och funderande har jag kommit fram till att jag inte behöver bevisa för någon något. Med mina första universitetsstudier bevisade jag för mig själv att jag faktiskt var smartare än vad mitt gymnasiebetyg sa, och självkänslan inför att lära upprättades. Under gymnasiet trodde jag att min intelligens var oexisterande och det på grund av att någon/några lärare uttryckte sig "klantigt". Men idag vet jag att jag klarar av att ta hand om mina barn, har ett jobb som jag trivs med, fungerar på fritiden med de sociala kontakterna och har en ekonomi som är klanderfri. Så även om min IQ kanske inte ligger i topp har jag ett liv som fungerar mer än bara hjälpligt.

Ja, får se om jag har tagit mig vatten över huvudet eller om jag sitter kvar i båten och ror den i land med studierna den här gången. Men som sagt så orolig är jag inte, omtentamöjlighet finns i början av november och vad jag kan förstå har man två år på sig efter kursens avslutning att slutföra sina studier. Och om inte så har jag lärt mig något utifrån den här erfarenheten också. Snart öppnar ansökningarna till vårens universitetsstudier och jag är tveksam att jag kan hålla mig ifrån att söka något under våren, men helfarten ska jag låta bli.

Hoppas verkligen att glädjen att lära mig nya saker och fördjupa mig i det jag kan lite av inte försvinner än på många år!

Nu närmar sig hösten...igen

Den som smäller igen en dörr riskerar att klämma någons hand och att reta upp sin omgivning med det ljud som oundvikligt dörrsmällar bär med sig.
Om jag istället försiktigt stänger den och dessutom lämnar den på glänt öppnar jag inför framtiden och det går att kika in på det som finns där bakom.


Har du tänkt på hur många människor som passerar i ditt  liv? De flesta passerar bara, utan det minsta avtryck. Sen finns det de som lämnar efter sig ärr i både hjärta och själ och lyckligtvis finns det några som bevaras långt inne i hjärtat, som jag bär med mig i resten av mitt liv. De goda minnena som jag kan plocka fram när helst jag vill, tänka tillbaka på och njuta av deras sällskap. Då spelar det ingen roll på vilken plats på jorden eller vart i livskarusellen som jag befinner mig. De finns där, nära mig.

I en annan tid och på en annan plats, där allt bara är rätt, finns vi...

På väg vart?

Ibland är det läge att stanna upp och fundera på vart jag är på väg i livet. Idag är en sådan dag för mig när jag nästintill grubblar på vad det ska bli av mig. Jag är inte på något sätt missnöjd med min situation som den är just nu, men funderar på vad, vem och vart jag är om fem, tio, femton eller tjugo år. Jag har minst 25 yrkesverksamma år kvar och om jag ska bli något, d.v.s. utbilda mig, är det snart dags att veta vad jag är beredd att satsa tid, energi och pengar på. Den här våren har jag stimulerats väldigt mycket av mitt jobb som pedagog och det är kanske en liten baksmälla som smyger sig på mig så här innan ledighet och semester.

Om fem till tio är har barnen flyttat hemifrån och kommer jag bo i huset ensam eller delar jag vardagen med någon? Jag har levt själv med barnen under en så lång tid, nästan tio år, att jag väldigt troligt lagt mig till med massor av olater och vanor, och vet inte om jag är beredd att kompromissa med någon annan vuxen.

Det enda jag önskar, ikväll iallafall, är att vara på väg framåt med hälsan och modet i behåll.


Försöker att lägga livets stora pussel där mönstret bara anas
färg och form har sin givna plats
alla små delar blir till slut en helhet

Om bara alla bitar finns tillgängliga...

Så här tänker jag...

Varför krångla till det när man kan göra det svårt för sig?

Även en trasig klocka går rätt ibland.

Oftast tackar ingen dig för det du gör, medan någon skäller på dig för det du låter bli att göra.

Övning ger träningsvärk.

Bra sås reder sig själv.

Peta dig aldrig i näsan om du åker bil på grusväg.

Bra kvinna bär själv.

Det går över tills du ska gifta dig!

Mitt minne är inte dåligt, bara välanvänt!

Ta aldrig ut några sorger i förväg om du inte vill riskera att sörja två gånger.

Powernap in the lap. 

Sovmorgon är när du vaknar utan väckarklocka och känner dig utsövd.

Livet handlar inte bara om att överleva, du ska leva också.

Alla ben är vita i början!

Det vi har bakom oss och det vi har framför oss betyder så litet jämfört med det vi har inom oss.

Kärleken kräver - precis som en dans - ett harmoniskt samspel mellan två parter.

Idag är en bra dag att vara en glad skit, hela dagen!

Den som går sina egna vägar behöver ingen karta.

Tålamod

I många situationer har jag det tålamod som krävs och kanske lite mer också. I jobbet som pedagog är det ett måste, anser jag.  Nu när jag varit justerad, efter blindtarmsoperationen, har det verkligen satts på prov men då att ta det lugnt och ge kroppen tid att läka.

Redan på lördagen, samma dag som operationen skedde 03:00, började jag att prata om att få lämna sjukhuset och åka hem. Men min kloka mamma hälsade på mig på avdelningen och pratade med ansvarig sjuksköterska och sa att de inte skulle släppa hem mig innan måndagen. Och visst var det bra och jag stannade kvar till måndagen. De första dagarna satte orken stopp för att göra mer än det nödvändigaste och rastlösheten kom som ett brev på posten de stunder jag inte sov eller sysselsatte mig med något konstruktivt.

En dryg vecka efter operationen började jag att jobba. Tycker verkligen om mitt jobb och den här terminen har jag haft konfirmander från särskolan och det är bland det roligaste jag någonsin gjort på jobbet. Rörelse utomhus hade jag inte kommit igång med då utan det dröjde till två veckor efter operationen. Rörelsen bestod i promenader, från början kortare men snart fem kilometer i allt snabbare tempo. I det som jag läst mig till bör kroppen inte sättas i träning förrän det gått tre veckor. Igår var den dagen. Idag hade jag tänkt att ta mig en långsam joggingtur, men det drar fortfarande  ordentligt i ärret och ner mot ljumsken gör det ont när jag promenerar.

Dessutom är orken sämre än den varit. Jag är trött helt enkelt. Men tålamod att låta det ta mer tid har jag inte. För på tisdag är det dags för ett annat ingrepp i kroppen och konvalescensen efter det är förmodligen en vecka. Jag håller en tumme för att den här andra gången med samma ingrepp ska bli den sista och att "tredje gången gillt" gäller något annat och andra. Ingreppet i sig är inget stort eller gruvsamt, däremot är väntan och ovissheten det.

Ja, bara en tumme, för höger tumme har en inflammation  i senskidan vid tumbasen, sk. Morbus de quervain. Inväntar kallelse till handrehab för hjälp med den. Försöker verkligen låta höger hand vila, men det är ganska svårt då höger är min dominanta sida. Det verkar som om min kropp protesterar mot något och jag är lite frågande?

Nu vill jag vara tillbaka på banan. Kunna träna som jag vill!  Vilket inte är så hårt, men regelbundet och allsidigt. Det jag sysslar med som motion är ridning, dans, aerobic, promenader, simning och jogging. En hel del utestök på tomten blir det också på sommarhalvåret, det är nästan den bästa träningen för resultatet syns omedelbart.

Hysch, hysch...

Fortfarande i dagens Sverige är vi halvklena på att prata om psykisk ohälsa. Hör precis på Rapport att självmorden minskar, förutom i gruppen unga människor där det tvärtom ökar. Det kommer nu att vid varje ung människas självmord göras en utredning om varför det skett. Så dags då att lägga resurser, det borde läggas massor av den varan när man får signaler att en ung människa mår dåligt!!! Men det var inte om självmord jag skulle skriva, fast det hänger tätt ihop med mitt tema för dagen.

Med psykisk ohälsa menar jag, dels den miljö man befinner sig i och även de olika funktionsnedsättningar, bokstavskombinationer och sjukdomar som finns. De osynliga handikappen, funktionsnedsättningarna, pratar vi sällan om. Det är mycket lättare att prata om det vi ser och hur vi kan underlätta i vardagen för de personer som har en fysisk begränsning. Är det mindre privat när det syns? Nu har jag blivit ombedd, att på nästa personalsamling prata om olika bokstavskombinationer och förhållningssätt kring dessa. Jag vill med det bestämdaste påstå att jag verkligen inte är någon expert på området, men i jämförelse med många andra har jag en del erfarenhet av ADHD.

Min äldsta son har ADHD och är utåtagerande. Vi är många som har erfarenhet, men det ligger inom det privata området, så det kan vara svårt att vara personlig utan att det blir för privat och utelämnande. Min son behöver en tydlig struktur i vardagen. Skalmans uppfinning, mat- och sovklockan är något som varje individ i behov av struktur borde ha. Så när det är lov är det sämre med ordningen och för hans del speglar det sig på humöret. Snabba kolhydrater är ett gissel och det stämmer överens på många andra med samma svårigheter, det blir liksom alldeles för mycket energi som ska kanaliseras på något vettigt. Och finns det inget vettigt så rinner det över på ett annat ställe.

Men vad bör man tänka på? Först och främst om man vet att personen har en funktionsnedsättning, prata med den personen för den är expert på sig själv och kan sina starka och svaga sidor (ja, oftast iallafall). Vid instruktioner ska de vara korta och tydliga, gärna skriftliga. Vid neuropsykriatiska funktionsnedsättningar är det viktigt att låta bli att skämta (utan att tala om att det är ett skoj) och ironi, då språket kan tolkas bokstavligt. Håll ett bekvämt avstånd så en del av dessa personer har större privat sfär och kan känna sig hotade om vi står för nära. Om det är en person som på regelbunden basis deltar i verksamhet så är samma struktur på träffarna bra att förhålla sig till. Naturligtvis ska innehållet varieras men var upplagt på samma sätt varje gång och i samma lokaler. Reducera brus, med det menar jag till exempel: ljud som inte behöver vara med eller bakgrundsmusik. Ställ gärna frågor och be personen upprepa vad du har sagt att de ska göra för att försäkra dig om att den har förstått.

och slutligen, prata med personen och helst inte om! Så undvik hysch, hysch och använd er av direkt och rak kommunikation.

Jag berättar gärna mer om min son för den som vill höra, men då i ett möte och inte i ett skrivet forum.

Fel eller?

Hur vill jag att världen ska se på mig? Först på alla mina brister och fel eller på det som faktiskt är bra?

Jag har läst en bok "Fem gånger mer kärlek". Den säger att för varje negativ sak du får höra krävs det minst fem positiva för att väga upp till jämvikt. Jag tycker mig från en del människor höra mycket av det negativa och att de påpekar fel hos andra. Och att de är snabba att tala om för andra hur och vad de ska göra. Jag behöver ingen som talar om för mig hur jag ska leva mitt liv, och knappast andra vuxna heller, som levt ett halva sitt liv med förvärvsarbete, familj och hushåll. När jag behöver den hjälpen kommer jag att be om den, och då utifrån kunskap och utbildning kommer jag att vända mig till någon med profession. Hittills har jag klarat mig utan klammeri med rättvisan, om man bortser från fortkörnings- och parkeringsböter, vilket jag fått en vardera av.

I största möjliga mån tänker jag se det positiva i de som jag möter och även tala modet för mina medmänniskor. Med stor sannolikhet har de jag möter fått höra något negativt under dagen och kan jag då bidra med en av de positiva åsikterna är det min skyldighet att förmedla det. Däremot kommer jag inte konstruera sanningar och säga positiva saker som jag inte kan stå för, bara för att ha något positivt att säga. I arbete med pedagogiska kartläggningar inom skolvärlden, är en av de viktigaste punkterna att lyfta fram individens/elevens starka sidor, för alla människor har starka och positiva sidor och det är där jag ska försöka lägga mitt fokus.

Jag blir glad för att just DU har läst min text.

Berörd

Jag läser om ditt öde och blir berörd
Tårarna trillar ner för mina kinder
Tvn visar fina relationer
Jag blir berörd
En del dagar går allt förbi mig
utan att jag påverkas det minsta
Andra dagar väcker det mesta
någon känsla i mig
Då är det skönt att ha nära
till tårar
till skratt
till medkänslan

Vana eller ovana och omedvetet eller medvetet

Alla vi människor har saker som vi gör, en del med avsikt och andra helt utan att vi lägger märke till det minsta själva.

Jag själv till exempel ser ut och låter arg när jag lyssnar koncentrerat och ska säga något i miljöer där det finns brus, sorl och andra ljud med. Det är jag medveten om och även om jag allt som oftast inte är ett dugg upprörd så kan det uppfattas så. De senaste åren har det blivit mer av den uppsynen eftersom min hörsel har blivit nedsatt i det frekvensområdet som  talet ligger i. Det jag kan bidra med till att de runt omkring mig ska förstå att jag är på bra humör, är att tala om det och det ska jag bli bättre på. Omedveten, oftast att jag har den ovanan, men medveten om att jag gör det, fast förmodligen inte precis när det händer. Ska försöka att tänka på det oftare.

Medvetet försöker jag att låta bli med vanan att plocka upp efter mina barn. Det är till hjälp för dem att bli medvetna om hur ett hem sköts. När de var yngre så var det en självklarhet att jag som vuxen tog det ansvaret för hela hushållet, nu är det mer än ovana för barnen, de har blivit servade med all markservice. De är relativt omedvetna om hur mycket tid vuxna lägger på att hålla hemmet, med allt som det innebär, i god vigör. Deras ovanor blir till medvetenhet hos dem när saker med ökad ålder och ansvar hamnar på deras bord.

Det tar tre veckor, säger forskare, att lägga sig till med en god vana om man gör den varje dag. Så från och med idag ska jag börja med en ny, god vana! Återkommer med vad jag har valt, men det handlar om mina matvanor. Är det något som förekommer mer sällan än varje dag tar det längre tid, allt beroende på omfattning och upprepning. Dåliga vanor verkar fastna direkt, tyvärr. Att göra som man brukar är det som man är bekväm med. Även om man har lagt av med sina ovanor är det lätt att trilla dit igen om det händer något i livet som krånglar till det.

Mitt mål är att bli mer medveten om mina omedvetna ovanor och lägga mig till med många fler goda vanor.

Ett par års samlade danscitat

"Det är roligt att dansa med en tjej som rör på sig"

"Du är söt med lugg, också"

"Nog för att jag hade hört att det var översvämning i Övik, men hade ingen aning om att det var på dig!"

"Att dansa med dig är som att ha på sig en tvångströja...jag når runt mig själv..."


Vid ett tillfälle så dansade jag med en man som hade en helt annan uppfattning om takten i musiken än vad jag hade. Lite försiktigt påpekade jag:
"Vi är inte överens om vilken takt det är i den här låten"
"Nähä...." och fortsätter på samma sätt
Jag försöker kliva tungt i rätt takt och styra lite och säger:
"Här är taktslagen" markerar
"Jag tycker att det går bra, jag dansar alltid i den här farten!"


Jag säger: "Det är något i min sko???""
Svar: " Det är din fot, Helene!"


"Din näsa är så kall att om jag slickar på den kommer jag att fastna med tungan som man gör på om man slickar på lyktstolpar i minusgrader!"

Hur länge??

Det finns fler än jag som använder mig av en hel del otydliga ord. Och innebörden hos alla dessa tror jag är personliga. Så när vi använder dem kan vi vara säkra på att summan av sekunder, minuter och timmar inte är densamma hos uttalaren som hos mottagaren.

Orden jag tänker på är:

• Snart 
• en Stund
• Strax 
• Snarligen

Vilket av dessa är kortast och vilket är längst i tid? Rangordna dem åt mig. Jag är även nyfiken på hur lång tid varje ord är, tidsbestäm också.

Det finns säkert en hel del till ord som kan inordnas i samma kategori, den där innebörden är personlig.

Fasad

Vem är det du försöker övertyga?
Jag tror det är dig själv!
I mycket du förmedlar framhålls att allt är så bra,
rosenrött och skimrande utan minsta skavank.
Vad händer om ytan spricker, krackelerar lite grann?
Syns där då ett stort och oläkt sår, med spår av salt?
Det som inte får komma ut fräter och tär från insidan.
Långsamt från början och sedan allt snabbare.
Förgör, förstör, för fler än dig.
Så sluta försöka att övertyga oss i din närhet!

West Coast Swing i Umeå

Jag är så väldigt tacksam att jag råkade se att en av mina vänner anmält sig att delta i  ett evenemang på Facebook och än mer tacksam att fick ett ja från den vän som jag frågade om  han hade lust att följa med. Nu har min första kurs i West Coast Swing (WCS) precis avslutats men förhoppningen, från min sida, är att det blir fler.

WCS är en swingdans, pardans, som ha sina rötter i Lindy Hop (LH). Den bygger på ett antal grundturer som kan varieras i det oändliga. Det vi fick höra många gånger under helgen var att i WCS kan man inte fuska, utan för att kunna dansa så måste man kunna grunderna. I LH går du som tjej bak på steg 1 i takten och det ställer till det i dansen för mig, eftersom i WCS kliver tjejerna fram ett steg på första taktslaget. Men bygger på både sexor och åttor, som LH också gör.

På fredagen fick vi en tvåtimmars introduktion som innehöll grundstegen och några basturer. Mycket att hålla i huvudet när det är alldeles nytt, tycker jag, och att det skulle kunna vara glasklart för någon som aldrig dansat WCS efter två timmar vore ett under! Iallafall så blev det socialdans efter introduktionen. Min dansintensitet var mycket lägre än den normalt sett brukar vara på dansgolvet, men jag njöt av att se alla andra dansa. Eller jag dansade inte alls, vill jag påstå! När jag måste tänka på hur varje steg ska tas kan det inte kallas för dans utan då är det bara steg på dansgolvet. Inkasserade, vilket gjorde min kväll, flera härliga, varma och långa kramar.

På lördagsschemat stod workshops 4 stycken á en timme. Jag vaknade, min nya vana trogen, redan före klockan sju men stannade kvar långt in under täcket tills Eriks väckarklocka skrällde i lagom uppstigningstid. Hotellfrukost är riktigt lyxigt, så då äter till och med jag, relativt mycket. Vi valde rätt tid att komma till frukosten för bara något senare var det inga just sittplatser tillgängliga och det var skönt att hinna vila en kortis på maten innan lärandet drog igång. Uppvärmningen var mer koordinerad än aerobic-passen som jag går på. Jag tycker mig ha hyfsad kroppskontroll och förmåga att göra stegkombinationer, men får verkligen omvärdera min kompetens efter den inledningen.

Vid lunch, efter två workshops, var det mer än fullt i huvudet och födointag satt som en smäck och sen håltimme i schemat var väldigt lägligt för en vila. Den tog jag som vanligt med täcket över hela mig, skönt. Eftermiddagspassen var lika bra som på förmiddagen. Duktiga instruktörer, men min kapacitet att lära mig nytt var mindre än hastigheten. Strulade till det ordentligt i hjärnan när det blandas med sexor och åttor. När jag gick från den sista workshopen var det mest bara kaos i skallen. Mer taktikvila inför kvällen blev det för min del. En snabb dusch och sen var jag på banan igen, trodde jag! Efter bara några försök till att dansa sa kroppen STOPP! Ryggen gjorde sig smärtsamt påmind. Min lott under kvällen blev att stå bredvid och titta på och vara något avundsjuk på de som virvlade runt på golvet. Jag har tidigare påpekat att mina favoritdansare verkar komma norrifrån och det får mer torrt på fötterna efter den här kvällen. De få som kom fram, bjöd upp och pratade med mig under kvällen kom från Norrbotten (har det visat sig efteråt). Trevliga män. Kvällens höjdpunkt var uppvisningen från instruktörerna. Min favorit ser ni HÄR

Söndagsmorgon vakande jag samma tid, så vi hann med att se starten på vasaloppet innan frukosten åts. I huvudet rådde fortfarande ett fullständigt kaos med steg, grundturer, variationer och termerna på engelska. Märkligt nog hade nattens vila från dans  fått en del att trilla på plats ner i fötterna och under den fjärde workshopen kändes det nästan som om jag dansade! Så den dans jag avstod ifrån på lördagskvällen blev en investering för både kropp och knopp under söndagen.

Hemresan tillbringades i baksätet med trippla fikapåsar. Erik körde säkert och Isabelle letade projekt för syjuntans träff. Jag halv- och helsov mellan fikastunderna. Vid den enda bensträckarpausen var utetemperaturen -22 så jag nöjde mig med att sträcka ut mina ben mellan framsätena. Hemmet nådde jag straxt efter kl.23. Nu gäller det att fortsätta att se till att få övningstillfällen om jag ska kunna lära mig dansa West Coast Swing. Hoppas att det blir fler som lär sig denna härliga dans i Östersundstrakten. Trots många timmars dans i helgen har jag fortfarande ett stort danssug, gärna då en dans som jag bara kan blunda i och njuta fullt ut av, utan att behöva använda huvudet!

Leende

I torsdags var jag på utbildning hela dagen och den kunde ha börjat på ett annat sätt. Trots att jag klev upp i god tid blev det väldigt stressigt. Jag vet att när jag är lite ur balans så låter jag både arg och sträng utan att vara det. Ett besök på tjänstestället klämdes in för att hämta upp lite material inför den kommande veckans arbete. Och hmm....!

Nåja, väl framme i Östersund parkerade jag min röda lilla Tomte-Nissa nere i hamnen för att få mig en rask promenad på ca 1 km till lokalen för utbildningen. Det är så skönt att röra på mig i morgonstunden, den känslan sitter i hela dagen. Det innebar att inför kvällens styrelsemöte med ÖBRK så fick jag mig ytterligare en prommis genom stadskärnan. Innan jag påbörjade den promenaden funderade jag ut att göra ett litet experiment: Vad händer om jag ser de jag möter i ögonen och ler emot dem? Och framförallt vad händer hos mig?

Efter spatserandet, dels på gatorna till centrum, dels inne i stadskärnan, drar jag några slutsatser. Flera av de jag mötte tittade tillbaka väldigt skeptiskt och med höjda ögonbryn. Några log tillbaka och en del hejade som om de var bekanta till mig, och samtidigt så jobbade nog deras hjärnor för högtryck för att hitta igen kopplingen till mig. Hos mig väcks det funderingar, som jag även tänker på i mitt arbete som pedagog, idag är det nog ovanligt att man ser människor i ögonen som man inte känner väl! När jag har drälltid på den lokala högstadieskolan tittar jag jag ungdomarna i ögonen och säger hej. Min tanke med det är att de åtminstone en gång den dagen ska ha blivit sedda utifrån den de är och inte utifrån prestation. I värsta läget är det den enda gången den dagen någon vuxen ser dem.

Den känslan som infann sig hos mig efter genomförandet var ett större välmående. Det finns vetenskaplig dokumentation att när du lurar hjärnan att le så utsöndrar det måbra-hormoner och resultatet är att du mår bättre. Ett sådant exempel är att sätta en penna mellan tänderna som stramar upp mungiporna, det blir samma effekt som att le på riktigt. Jag fejkade inte utan leendet var äkta. Så jag kan nog konstatera att leenden är smittsamma, om inte på andra så på dig själv. Min konklusion: Le åt andra även om du är stressad så mår du själv bättre och kanske även andra.

Sammanställning

I en av de bloggar som jag läser, Karins, blir jag inspirerad. Dels av hennes fantastiska trolleri med ord, inte bara bloggrelaterat utan även som kollega under några år, och dels av hennes dokumentation av veckans träning. Så förra veckan skrev jag ner vad jag rörde mig och hur länge eller långt.

Måndag:
Promenad 7,5 km

Tisdag:
Promenad 3 km
Aerobic 1 timme

Onsdag:
Promenad 7 km

Torsdag:
Skidor 6 km
Promenad 3 km

Fredag:
Promenad 7,5 km

Lördag:
Promenad 3 km

Söndag:
Styrka 30 minuter

Det blir en hel del rörelse under en vecka, en investering för både nu- och framtiden. Men är det någon som kan tala om vad som saknas i min redogörelse?

Hjärtats röst

Mitt hjärtas röst talar till mig
Förnuftet säger något annat
Hur gärna vill jag inte lyssna till hjärtat?
Väldigt gärna
Till viss del lyssnar jag
Lyssnar och bevarar
Låter det finnas nära
Nära för att kunna låta det växa
I den närmaste tiden visar det sig
Om hjärtats röst talar möjlighet och framtid

Hälsosamt

Jag har bestämt mig för att göra en del förändringar vad det gäller mitt intag av föda. Det blir för mycket smörgåsar varje dag, för lite frukt och grönt. Men nu ska det ändras. Anledningen till omläggningen har ingenting med min vikt att göra, den är bra, men när jag drar ner på snabba kolhydrater minskar värken i lederna på en gång.

Under storhelgerna och lovet för barnen har rutinerna kring våra måltider varit oklara. Vi har oftare fikat mitt på dagen än ätit lagad mat. Jag har förhoppningar om att när skolan nu är igång igen så blir det bättre ordning  på hela familjen och då även matrutinerna. Den här första veckorna har det gått riktigt bra. Vi har ätit varierad mat, inte bara pasta som det lätt blir. Fast det uppskattas inte alltid av barnen. Som idag till exempel, ugnsrostad potatis och morötter, riktigt gott tycker jag och till det ostgratinerad kassler. Men vilka miner mötte mig? Inga direkt uppskattande iallafall. Eftersom jag jobbar kväll imorgon lagade jag även middag till barnen, jo jag vet lite curlingvarning, men då vet jag att köket har en chans att överleva.

Igår fick jag ett kvitto på att det är rätt så bra med min hälsa och att rörelsen gör mig gott. De allmänna blodproven, även om de inte gör en djupdykning, visar på att blodsocker, Hb, blodtryck och kolesterol håller sig under gränsvärdena, flera med god marginal. Jag har på tre år blivit nästan två centimeter längre och fått något mer nedsatt hörsel. Ett pass med motion, eller rörelse som jag föredrar att benämna det, helst utomhus får mig att må bättre. Jag är ganska säker på att utan den skulle hösten, den gråa tiden och relativt hög arbetsbelastning, fått mig mer ur slag och nedstämdheten kommit som ett brev på posten. När det gäller mitt mående är det jag som till stor del kan påverka själv hur det ska bli.

Förnuftet för mig in på den vägen! Men ibland står förnuftet I vägen för känslorna. Att då och då låta känslorna styra är också hälsosamt. OM det inte är till något skadligt det leder till. Att ge sig hän är bara nyttigt och då känslorna får utlopp säger förnuftet att det var rätt gjort, trots att förnuftet från början stretade i en helt annan riktning. Ända sen snön kom har jag haft en längtan att göra en snöängel, men eftersom jag nästan är 40 år säger förnuftet att jag är för gammal. Efter helgen där förnuftet tog en paus och känslan fick styra, där det fortfarande känns som rätt beslut tyckte jag att det var dags!

Att läsa vidare

Nästa vecka påbörjar jag teckenspråksutbildning. Härligt att få lära mig något helt nytt men också lite gruvsamt. Har jag förmåga att ta in det nya språket med annan grammatik och meningsbyggnad än det språket som är mitt modersmål. Jag gjorde ett försök för några år sedan att lära mig spanska genom endast hemstudier, i samma takt som den äldre sonen lärde sig i skolan. När hans intresse svalnade, och så småningom lade ner c-språket, la jag också ner. Enstaka ord sitter kvar men jag tror att kunskapen är helt obrukbar i den verkliga världen.

Blir det lika med teckenspråket eller har min studiemotivation att lära mig det högre dignitet än för spanskan? Det känns iallafall bra att kursen startar på folkhögskolan i tre dagar tillsammans med de andra studenterna. I övrigt vet jag inte så mycket om varken studielitteratur eller studieformen, men det lär visa sig under kursstartsdagarna. Under en av eftermiddagarna ska jag även träffa delar av den arbetsgrupp på Härnösands stift som jobbar med den teckenspråkiga verksamheten och det är spännande möte för min del. De kanske har stora planer för mina kommande kunskaper, och jag kan ju inte motstå utmaningar.

Jag har idag tittat in på hemsidan för alla universitetsutbildningar som kommer att ges i sommar. Antagningen öppnar inte förrän i februari men då ska jag vara beredd att söka några kurser som jag vill förkovra mig i under sommaren. Hittade fyra som intresserar mig och kommer att söka dem. Sen får jag se vilka jag kommer in på och om jag måste välja eller om det fungerar att läsa allihop. Inriktningen på universitetsstudierna är i linje med det jag har läst tidigare, pedagogik och unga människor.

En fundering för min del är när, eller om, jag ska göra allvar av mina studier och utbilda mig till något som jag kan försörja mig på i framtiden. Eller är det här min melodi, läsa det som dyker upp som jag intresserar mig av eftersom jag har ett jobb som jag stormtrivs med.

I bild och ord

Sammanfattar 2012 med en bild från varje månad och några ord kring speciella händelser

Januari: 

Skidtur

Konsert med Jack Vreeswijk. Rösten nästan densamma som faderns och många nya Cornelis sånger att tycka om. Starkast minns jag "Blues för Fatumeh".












Februari:

Robin

Öviksmaran i 30-graders kyla. Trasig ventilation i danslokalen, tacksam över garageplats på hotellet. Uttalade löften, av någon, som möjligtvis ska infrias under samma evenemang i år.











Mars:

En av de kattungar som jag blev fadder åt

Ett halvårs dålig sömn, ca 3,5 timmar i genomsnitt per natt, resulterar i sex veckors sjukskrivning på halvtid. Utevistelse och rörelse fyller tiden som jag annars skulle ha jobbat.



















April:

Vårvy över Näckten 

Lärde mig det mycket användbara snabbkommandot: ctrl+alt+pil ner. Drog på mig skavsår på hälarna som stannande i många veckor, ja till och med månader.










Maj:

Noras täcke, fast att det var en tjej visste ingen då

Sommardanserna började. Tre dansställen, tre orkestrar på tre kvällar!




















Juni:

Midsommar

Medverkan i St Olavsloppet med en insats som jag är nöjd med. Säsongsbästa kilometertiden, trots att det var bland de tio sista av de som sprang samma sträcka som jag.











Juli:

Semester! Tillbringades hemma i Fåker, med mycket läsning och gräsmatteklippning.














Augusti:

Kommer spådomen i kaffesump att slå in? Inte 2012 iaf...

Äldsta sonen börjar på gymnasiet. Vart har åren tagit vägen?













September:

Nora

Bild och ord hänger ihop. Jag får vara med när Nora föds. Den näst största händelsen i mitt liv.




















Oktober:

Snö i slutet av månaden

Flera resor, olika mål, nya bekantskaper och trivsamma återseenden.













November:

Tinas praliner

Sista julklapparna inhandlas. Annars är månaden som alltid trist och grå, vill helst sova bort den.













December:

Adventstiden

Förmånen att få umgås med hela familjen under flera av dagarna i slutet av månaden. Verkligen lycka!