St Olav del 4

och prestationer...

När jag anmälde intresset för att vara med i Svenska kyrkan Östersunds lag var jag tydlig med att tala om att jag springer långsamt och fick till svar att alla som vill delta är/var välkomna. För min del var det väldigt skönt. Jag behöver en morot och ett mål för att hålla igång min träning och löpning är perfekt under den isfria tiden. Enkelt och nära. Trots det är motivationen inte alltid på topp att snöra på sig skorna och ge mig iväg, men den senaste månaden har jag haft bra träningskompis där vi hjälpts åt att göra det svårt att slingra sig undan rundan.

Innan loppet blev det två pass i veckan i fyra veckor för min del. Innan dess hade jag stora skavsår som stoppade alla skor förutom foppatofflorna, och de lämpas sig knappt för ens långsamma promenader. Utan att riktigt känna mig vara i toppform så presterade jag bättre än tidigare i år. Nytt kilometerrekord på 6,09 och jag är väldigt nöjd med resultatet. Det är ändå svårt att låta bli att jämföra med andra löpare på samma sträcka och min 155:e plats av 162 deltagare är ändå något som jag kan känna mig glad över. Jag vet att min prestation är det bästa jag kunde!

Och jag vill hylla alla löpare i vårt lag. Ni är så duktiga som genomför tävlingen! Jag blir imponerad av att 37 personer vill vara med och delta. Sen finns det andra som också presterar på topp och det är lagledningen och logistikgruppen. Ni har förutom under de här fyra intensiva springdagarna jobbat otaliga antal timmar innan med sträckfördelningar, ordna sovplatser, bilar, näring, kläder och information (säkert en hel del till som jag inte ens har en aning om). Stor ELOGE till ER!

En annan prestation som är värd att nämna är det jag fick uppleva när jag stod i Andersböle och väntade på att Madeleine skulle komma in för att växla över till mig. Ett lag som kom in för växling, antar att det var lag 234 Kung Sture, hade en lite föreställning innan nästa löpare sprang iväg. Den som kom in och sprungit klart sin sträcka hade en krona på huvudet och en spira (iallafall en käpp med guldknopp) och innan han skickade iväg löparen la han spiran på hans axel sa några meningar och flyttade över kungakronan på den andres huvud och gav honom sedan spiran. Det kan ha tagit ca 20-30 sekunder allt som allt men var en härlig prestation och ett roligt inslag. Kan meddela att det var fler än jag som stod och väntade som drog på smilbandet. Tyvärr stod jag för långt ifrån för att uppfatta annat än fragment av det talade.

Ja, även till alla som befinner sig på sidan av vägarna och hejar fram alla löpare gör en ovärderlig insats och en prestation som absolut inte ska förringas. Det jag vill framföra är att alla är värda en medalj i GULD!

Så.... alla inblandade kring St Olavsevenemanget bidrar med värdefulla insatser för att det ska kunna genomföras och förhoppningsvis bli en folkfest!



Erkänner att jag är väldigt sugen på att befinna mig i Trondheim och uppleva målgången för laget. Någon fler som har samma längtan som jag?

St Olav del 3

Att sitta på avbytarbänken eller rättare sagt, vara tillbaka på arbetsplatsen och följa framgången via resultatsidan på internet, lite frustrerande. Idag var jag vid mitt skrivbord i Brunflo och sysslade med mina vanliga arbetsuppgifter, bokningar, fakturascanning och telefonsamtal. En del av hjärta och hjärna var dock med mina lagkamrater som fortsatte sina goda insatser på väg mot Trondheim. Med de listor på löpare och via St Olavsloppets hemsida kunde vi på kansliet någorlunda följa med var på resan som laget befann sig. Ska erkänna att det ringdes ett par samtal både från mig och även min kollega.


Dagens känsla är att helst av allt skulle jag ha velat vara med på plats i landskapet. För att heja på i första hand men även att springa lite mer... Gårdagen gav mersmak, men innan jag bestämmer mig för fler insatser i lagtävlingar måste jag bli en snabbare löpare.


Nu håller jag tummarna att alla mina lagkamrater håller sig friska och hela under de två återstående stafettdagarna. Kommer att lusläsa sportsidorna några dagar till framöver, det som handlar om loppet, allt annat hoppas över precis som vanligt.

St Olav del 2

Kenneth och Niklas

Fredrik och Madeleine

 Så var den kommen, dagen som jag båda bävade för och samtidigt längtade till. Vaknade i god tid innan klockan ringde, så jag låg kvar i sängen och njöt av att få göra det. Sen, hör och häpna, blev det frukost. Jag har ju tränat på det i två dagar när jag var på Holiday club så idag gick det riktigt lätt att äta. Laddade även en kaffetermos till att ha som belöning efter genomförd sträcka tillsammans med lite snabba kolhydrater i form av kanelbullar.


Ett stop på Ica för inköp av färdkost, det vill säga, två ekologiska bananer, innan jag rullade mot Östersund. Skjutsade även Rasmus och köpte ett sommarbusskort till honom. Nu kan han åka obegränsat på Länstrafiken fram till 31 augusti. Naturligtvis betalar han själv för kortet, men får låna av mig tills lönen kommer.

Lag 139, På väg framåt

Niklas som sprang dagens längsta
sträcka och plockade in den tid
som jag tappade :)

Samling för samåkning  var bestämd till Parkskolans parkering och när jag var på plats dröjde det inte många minuter innan Fredrik dök upp. Efter honom kom bilen med Niklas och Kenneth. Den senare var dagens avsläppare och upplockare för oss fyra löpare. Madeleine kom i nästan samma sekund och vi började åka mot Bleckåsen där Madelene hade sin start.

Under resan försökte vi få kontakt med någon som hade koll på vart vårt lag befann sig och hur vi låg till i tid för att komma fram. Hittills hade hela grejen med att springa/delta i St Olavsloppet känts overkligt, men när vi började passera landskapet där det sprang flera löpare, infann sig känslan av att vara med om något större. Skönt nog ingen nervositet för mig. Vädret kunde ha varit mindre blåsigt, och motvind har bara en fördel. Håret blåser bort från ögonen, eller okej det finns en till, eventuell svettdimma sätter sig inte på glasögonen. På väg fram hann vi med att heja på två av våra löpare på deras sträckor.

När Madeleine var på plats körde vi vidare mot hennes sträckmål och tillika min sträckstart. Sen blev det lite väntan för min del, sådär oviss som för barnen på julafton. Man vet att tomten ska komma, men när är osäkert. Tror ändå att jag var mycket mindre rastlös än vad de väntande är på julafton. På växlingen var det mindre blåst och solen sken fläckvis, rätt så behagligt att vara ute i naturen. Tiden använde jag till att knyta om skorna tre-fyra gånger, uppvärmning? Nope, det kan andra hålla på med. Mindre än 30 sekunder innan Madelene dök upp fick jag en förvarning att hon var på väg. Jag hann precis få av mig överdragsjackan så nummerlapparna och den blåa sponsrade funktionstshirten kom i öppen dager. Madeleine levererade en perfekt växling med ett leende och Guds välsignelse. Vägen som vi sprang på har nummer 666...

Efter trehundra meter ställde jag mig frågan hur i hela världen som jag kunde komma på tanken att anmäla mig till att vara med i detta lopp? Det är de vältränade människorna som ställer upp och jag hade redan blivit omsprungen av ett par löpare som jag snabbt bara såg rumpan på. Inga funderingar på att ta någons rygg. Av någon anledning som jag fortfarande inte kommit på drabbades jag av kramp alldeles under revbenen redan efter en kilometer, har i och för sig haft känningar av det kring det brutna revbenet men det här var över hela min bredd. Nåja, det stoppade mig inte helt men däremot fick jag på grund av att det gjorde så ont springa långsammare än jag mäktade med. Madeleine passerade i en bil och jag fick höra påhejeande, som alltid gör att det blir roligare att springa och energin fylls på.

En tredje del upp i backen klingade det onda av och det blev lättare att ta ut steget. Och idag kändes backen  mindre jobbig att besegra än i söndags. Jag lunkade på i mitt tempo med hyfsat flyt. De två sista kilometrarna  i medlut med bara små knixar att ta sig över. Men när den sista av dessa dök upp var jag nästan på väg att sluta springa och börja gå, fast tjurigheten satte in, "Det kan inte vara långt kvar nu!!" och det var så sant! Såg ett par hus torna upp sig utanför skogsstigen. Vips var jag framme på asfalt igen, den sista kilometern innan gick på en skogsstig och genom en kotunnel under E14. Hur märkligt är det inte?? När jag kom på asfalten fick jag förnyade krafter och orkade göra en fartökning den sista biten in mot växlingen där Niklas stod beredd. Jag skickade med honom ett leende.

Och så gott det var med vatten och banan. Sen en kort pratstund med Rasmus läkare som för dagen såg till de som eventuellt behövde lite omvårdnad, men som hon sa: "Du är inte en av dem! En go kram från Gabrielle och en blöt nospuss från Lexie hann jag med innan raggardusch och byte till torra kläder vid bilen. Och sen vidare mot Niklas sträckmål i Järpen. Tur att det finns löpare i laget som ordnar till det som andra, läs jag, sinkar. Under bilturen belönade jag mig med en kopp kaffe, gottgott. Efter Niklas målgång körde Kenneth oss vidare mot Såå där Fredrik skulle ta laget in i Åre och dagens etappmål. Vi hann på plats med lite marginal, trafiken en sån här dag på och nära E14 flyter på, men i snigelfart. Niklas och jag var de från laget som var på plats på Åre torg och vi sprang de sista hundra metrarna tillsammans, eller lite bakom för att absolut inte vara i vägen, med Fredrik. Laget ligger efter dag 1 på plats 144.

För er som är intresserade av resultaten finns de på: Resultat St Olav 2012

 Hemma på Gåluvägen var jag igen vid strax efter kl.20. Under hemfärden råkade jag visst säga att jag ska springa fler år... Hur det blir med det återstår att se. Iallafall har jag idag uppnått ett av mina mål i livet med min träning: springa St Olavsloppet. Stort tack till mina samåknings- och lagkamrater!

St Olav del 1

Tisdag kväll och jag känner en känsla i magen som är lite ovanlig. Nervositet, har jag för mig att det kallas. Varför? Jo, i morgon är det dags för debut i St Olavsloppet och sträckan Andersböle-Mörsil, 5,7 km, för min del. Ingen direkt avgörande insats för laget, Svenska Kyrkan Östersund, men lite press sätter jag på mig själv att de kilometrarna ska klaras av, minst lika bra som jag gjorde det i söndags. Generalrepetitionen blev för min del mitt på dagen. På väg mot lite kvalitetstid i Åre med syster provsprang jag sträckan, med ett resultat jag är nöjd med. Skavsåren har hindrat mig till och från sedan slutet av april att träna som jag vill men den senaste månaden har det blivit två löppass i veckan, förutom förra när jag till och med fick till tre.

Nu borde jag släcka, stänga av och krypa ner under täcket och sova alla timmar jag kan innan klockan ringer i morgon, frukost SKA intas och sen bär det av mot Östersund och samåkning med de som springer sträckan före, efter mig och sista etappen in på Åre torg. Men tror inte att jag kan somna riktigt än. Har inte känt så här när Vårrus eller Tjejmilen ska gå av stapeln, men både de är individuella lopp och det här är min första lagtävling sen jag var med i Lövstastafetten sista året i grundskolan och då sprang jag kanske 300 m.

Oavsett resultatet i morgon så bör jag vara nöjd med min insats, med tanke på att jag under de fyra senaste åren har haft fyra frakturer, ryggen, långfingret och två gånger revbenet. Fortfarande är minst två av diskarna kring den skadade L2 ihoptryckta och kommer med största sannolikhet inte att bli helt återställda. Fingret är svagare och lite svårböjligt men å andra sidan används det väldigt lite när jag springer. Revbensbrotten, samma revben, kan jag känna av om jag går ut för hårt eller springer i kraftigare motlut, som tur är börjar min sträcka med en flack bit för att sen ha medlut, efter det motlut i tre etapper och ganska många höjdmeter innan det vänder neråt igen den sista 1,5 kilometern.

Lagets blogg hittar du här!

S:t Olavsloppet är en 4 dagars landsvägsstafett mellan Östersund och Trondheim, som avhålls i juli månad varje år. Vartannat år byter man start- och målplats så att stafetten går två år från Norge till Sverige, för att de nästakommande två åren gå från Sverige till Norge.

Loppet etablerades 1988 och namnet kommer från den norske kungen Olav den helige som regerade mellan 1015 och 1028.

Loppet är ca 333 km långt, består av 32 (52 sen de är delade för att bättre passa alla löpare) delsträckor och de deltagande lagen är en blandning av elitlag, lokala idrottslag men främst olika former av motionslag.

Sträckningen följer St Olavleden och går genom Trondheim - Stjørdal - Levanger - Verdalsøra - Stiklestad - Sandvika - Duved - Åre - Järpen - Wången -Nälden - Krokom - Östersund.

Ansvar

Ja, så får det bli!

Eftersom min källa till dansrecensioner har haft andra saker, viktigare, saker för sig än att åka på danskvällar i Jämtland känner jag mitt ansvar att åtminstone fläckvis återge det som hänt. Inte på något sätt lika strukturerat utan mer med glimten i ögat...

Jag börjar med Aspåsnäsets lördagkväll till Shake för lite mer än en vecka sedan. Meningen var att vi totalt skulle vara fyra tjejer/kärringar i den röda sportbilen men när det väl begav sig var det jag och min vapendragare.  Shake låter som vanligt bra och hade vad jag kan minnas inga stora förändringar på sin spellista. I pausen spelade tjejbandet Klottrah med fullt ös, och de har en trummis som verkligen tycker om att slå, mycket och hårt. Vi, ett som vanligt såmångasomrymspåfilten-sällskap, lyssnade, åt kakansomsmakargottihelamunnen och till det kaffe. I samtliga danser under kvällen fick/tog jag sällskap, så solodanserna uteblev för min del. Efter dansen rullade vi mot Fåker-hållet, rätt nöjda och för ovanlighetens skull riktigt trötta. Att komma hem till sängen var skönt.

Torsdag och traditionell treorkester uppställning på Aspåsnäsets relativt lilla scen, men det  går. Resesällskap av Emelie, som styrde, och Martine. I en av mina första danser för kvällen reflekterade min kavaljer över att det bandet som just då spelade, Svänzons, hade väldigt lite utrymme av det begränsade totala. Han gjorde även observationen att bandet längst till höger hade ungefär halva arean och de två övriga banden delade alltså på resten. Svänzons hamnade dessutom bakom en radda med högtalare till stor del och deras basist kunde därför hela kvällen ha sin sura min påtagen utan att alltför många dansare lade märke till honom. Det märks att Svänzons har blivit av med sin yngre sångare, på så vis att de har konverterat till ett gubbumpa-band i stor utsträckning, inte min thekopp men fortfarande fullt dansbart. Både för Umbrella och Mickeys strulade det ordentligt med ljudet i deras första set på 45 minuter och med motvilja tänkte jag: Jaha, det är S-bandet som är bäst ikväll....

Vi tog en fikabreak vid 23-tiden och naturligtvis satt vi utomhus, är det midsommar så är det. Rätt så skitkallt och vi kunde inte ha varit nog många på filten för att hålla kroppstemperaturen på en bra och behaglig nivå. Martine bjöd på en chokladkaka med jordgubbar på toppen. Myggen surrade och vi i kapp med dem. Toalettbesök, eller snarare dass, uteblev eftersom det skulle ha klirrat om jag ens försökt. Ett par riktiga guldkornsfoxar där varje steg är en ren och pur njutning fick jag, eller mer riktigt, bidrog jag med. Ler fortfarande vid tanken av den braiga, mysiga dansen. Vad finns då att säga om framträdandet från band nummer två, Mickeys... inget nytt alls. Jag saknar downtempolåtar, antingen spelar de fort eller fortare. Umbrella som trea ut hamnar överst på prispallen den här kyliga torsdagen i midsommarhelgen. De två sista danserna satt jag på bänken, ett dumt val med tanke på att termometern visade +0,5 men klokt med tanke på att en "dålig" sistadans kan sätta prägel på hela kvällen. Jag är full av beundran för de som dansade första bonuslåten. Två trumslagare varav en hade en helt egen takt och kompstil i jämförelse med resten av musikerna på scenen....Men brydd för den insatsen, knappast.

Fröjdholmen har återtagit sin plats som midsommarfestplats. Inte ett dugg laddad åkte jag dit i lite mer god tid än det från början var tänkt. I annonsen stod det 21-02 men först 21,30 spelades de första danstonerna. Det gjorde att tillfälle bjöds till lite trivsamma samtal med andra dansare som jag alltid hejar på men inte hinner prata med eftersom jag oftast dansar alla danser och i pausen stoppar jag in energi i huvudhålet. Kvällens band Zlips. De börjar kännas varma i kläderna i den nya sättningen, lite småfilande på ljudbilden och även delar av repertoaren är kvar, men det löser sig. Jag har glömt vilken/vilka låtar jag tänkte på just då de spelades. Inga förväntningar på kvällen alls hade jag förutom att bökighetsnivån skulle vara rätt så hög. Så därför är det så skönt att kunna säga att kvällen var helt underbar! Bara ett par mercy-danser, resten bra och flertalet bättre och en handfull bäst! Ja, jag mår verkligen bra när jag får njuta i och av dans!

Idag, söndag, hade barnens storkusin bokat in kvalitetstid med mina barn och jag passar på att ha detsamma med Kajsa Stina i Åre på Holiday Club. Två nätter här som lite lyxtillvaro, blir ju ingen tjejmil första helgen i september som vår tradition är, då hon är i omständigheter. Lite ansvar för att vårda syskonrelationen också. Jag passade på att besiktiga min St Olavs-sträcka med undersidan av löparskorna. Känner mitt ansvar för laget, hihi, men nu vet jag att jag fixar hela sträckan. Vet inte hur de sista sjuhundra metrarna är dragna men den övriga biten har jag koll på nu. Uppför...

I en rosa helikopter

ska jag flyga hem till mig...

Men att gå händelserna i förväg passar sig inte!

För andra året i rad hade jag planerat in att åka till Hanssons loge och dansa till Shake, samma vecka förra året som i år. Uppladdningen från förra året var i absolut toppklass  och dessutom var det strålande solsken.
I år rensade jag ogräs och bakade, inte illa det heller. Precis som förra året åkte vi fyra dansare  i samma bil, från ungefär samma plats. Eftermiddagen hade innehållit några samtal om att synka ihop förtäring i pausen, med mycket lyckat resultat.

Nästan framme vid logen plockade vi upp ytterligare en passagerare. I mycket god tid kom vi fram till slutdestinationen. Innan bandet började spela hanns det med ett snabbt besök på damrummet. Jag vill påstå att Shake var aningens sen på scen. Största skillnaden den här kvällen från förra årets var värmen, eller mer rätt att det var ganska kallt i år. För att hålla värmen var det bara att sätta fart med dansandet så fort första tonerna började ljuda.

Hur det nu kom sig så blev det iallafall paus snabbt, eller förmodligen kl.23 som är mest vanligt på en 21-01 dans. Vi samlade ihop oss vid ett bord inne i danslokalen och började duka upp. Modiga Eva hade frågat vakterna om det var tillåtet att ta in fikakorgen, och hade fått ett jakande svar, så länge som vi höll spriten utanför, handsprit räknas inte. Trots tappra försök från ett helt gäng fikasugna dansare lyckades vi inte få i oss allt som plockats med. Så antingen är dansen för kort, eller ja, det är den, en riktigt onödig fråga, eller så var det för stor korg packad. Det är iochförsig gott med lite ätbart efter sista tonen klingat ut, men trots de beräkningarna blev det en hel del förtäring över.

I pausen var jag som vanligt framfusig och burdus och frågade om jag skulle kunna få åka flygplan hem. Den som vi plockade upp hade flugit från Optand till Långsele och skulle naturligtvis även ta samma färdmedel åt andra hållet. Sagt och gjort, då var jag inbokad som passagerar på flighten  Långsele-Optand... Inte i en rosa helikopter men däremot en gul Safira. Och flygresan gick utan några som helst trubbel. Piloten Mikael = mycket pålitlig. Efter landningen på Optands flygfält tankades planet och viss administration genomfördes innan vi styrde mot Östersund, där jag hade min  röda sportbil parkerad. Väl hemma fortsatte jag försöket att äta upp fikat men även den gången misslyckades jag, det finns mer kvar.

Erik kontrollerar vingen...

Arrangerad bild, jag var inte ett dugg nervös!

Uppe i luften! Lite fler klockor än i Tomtenissan

Piloten

Att komma ihåg:

Måsar har inget trafikvett.
Flyga gul Safir, årsmodell 1960, från dans är häftigt.

Några nya kommentarer från dansgolvet kan jag också bjuda på. Båda två var sagda direkt till mig:
"Det är roligt att dansa med en tjej som rör på sig"
"Du är söt med lugg, också"

PS: Det här inlägget skulle ha publicerats tidigare idag om skribenten låtit bli att provligga en av sängarna på akutmottagningen på Östersunds lasarett, större delen av eftermiddagen och kvällen. Med ett utseende som kan liknas Quasimodo. Den händelsen har dock inget och noll med gårdagens/nattens flygtur att göra.

Hur gör de?

Maskrosor är överlevare. De växer upp mitt i asfalten. Vi har till och med använder ordet för att beskriva barn som klarar sig bra trots att miljö och arv kan vara mycket emot dem, maskrosbarn alltså. Jaja, åter till blommorna som jag egentligen tycker är riktigt fina så länge som de blommar. Det gula lyser upp ordentligt, gult är läkande och det påminner om små solar. De blommar flera gånger per säsong och vilka andra blommor gör det?

Men hur tusingen gör de? I min gräsmatta är det gott om maskrosor, och det gör mig ingenting, skulle aldrig i livet köpa en sån där mackapär som skruvar upp dem med rot ur gräset, never, så mycket tid tänker jag inte lägga på gräsmattan. Idag har jag klippt den och det tar sina härliga timmar, eller nästan två i alla fall. När jag var klar syntes noll gula blommor, efter en stund, ca 30 minuter så lyser det på flertalet ställen av gult igen, och dessutom på en relativt lång stjälk....

Min teori är att maskrosorna överlever genom att när vibrationerna från gräsklipparen börjar så drar de ihop sig  mot marken och roten. Allt för att undvika att få blomman, fröspridaren, avklippt. En solklar överlevnadsinstinkt. Fortplantningen är det viktigaste och att finna sätt för utöka sin art en självklarhet.

Före, attacken med nävar och gräsklippare

Efter, lite mörkare gräs, beror på att jag körde
över det som nävarna gick lös på