Speldjävulen

Hur många gånger har mina barn försökt få mig att spela det ena eller det andra dator- & tv-spelet och jag provar men ledsnar efter max fem minuter. Om det beror på att jag är totalt värdelös på att spela eller om att mitt intresse för spel är lika med noll. Men det finns ett spel som jag verkligen gillar.

Super Mario Bros för Nintendo 8-bitar är min kärlek. De gånger jag spelar är hela kroppen med. Både dosan och jag hoppar när Mario ska hoppa och lutar mig åt det ena eller det andra hållet. Jag har klarat av hela fyra banor och bossar under spelets livslängd. För 20 år sedan köpte jag ett Nintendo och det spel som ingick var det med Bröderna. Redan då var båda mina yngre syskon mycket bättre än jag var på att klara av spelets klurigheter. Efter några veckor kompletterades samlingen spel med "Paperboy" men det föll mig aldrig i smaken.

Mina barn fick till julen 2002 ett begagnat SuperNintendo där flertalet spel följde med. Till min stora besvikelse ingen Mario så långt ögat kunde skåda. Men  många andra som aldrig lyckats locka mig att fastna framför tv. Efter flera år så dök det upp ett tillfälle att förvärva min favoritspelkompis och jag var inte sen att nappa på erbjudandet.

Då jag körde högaffeln i benet, för två år sedan, och fick blodförgiftning så ersatte mitt försäkringsbolag mig för skadan. Det gav litet extra, oanat, tillskott till kassan och för de pengarna köpte jag ett Wii. Jag trodde att med den handkontrollen, där man ska använda sin egen kropp för att få spelet att utföra det man vill, skulle passa mig som handen i handsken och att spelintresset skulle öka. Men nej nej...

Visst är roligt att spela men spelbiten kommer jag nog aldrig att bli, har inte det tålamodet...