Skojar om mig själv, är det okej för er?

Det är ingen hemlighet att jag under många års tid har kännt av en höstdepression, från slutet av september till åtminstone december. Det är då jag till viss del tappar inspirationen för att hitta på roliga saker och det mesta bara går på i gamla hjulspår.

2003 låg min storasyster på sjukhuset under tre månaders tid och det var rätt så kämpigt för henne då det tog tid att hitta optimal behandling och sen genomgick hon en njurtransplantation. Jag har svårt att se sår och sjukhusutrustningar som är kopplade till kroppen. Och hon hade massor under sin vistelse. Jag sa till personalen på dialysen, där hon tillbringade tre dagar i veckan, innan jag klev in att jag måste försäkra mig om att ni tar hand om mig när jag svimmar, annars kan jag inte besöka min syster. De log lite men förstod att det låg en hel del allvar i mina ord då jag nämligen intog en kritvit färg i ansiktet när jag kom fram till systers säng. Det resulterade i en stor kopp kaffe och två sockerbitar och uppmaningen: Drick! Nästa gång jag var på väg på besök, fick jag en kopp kaffe redan i entrén till dialysen, och så sa de: Vi har alla sängar fulla redan! Och jag svarade: svimmar jag ramlar jag på golvet och där är det gott om plats, får jag bara en filt så. Och de hade täckt över där dialysslangen gick in i halsådern.

Under de här perioderna har min humor varit väldigt viktig för mig. I 99% av fallen är det mig själv som jag driver med och kommer med uttalanden som verkligen är ologiska vid de tillfällena. Men att få skratta åt mig själv tillsammans med de som jag bryr mig och omvänt, är en bra medicin. Ett sådant uttalande är att jag har provlegat kyrkogården i Lockne men tycker inte att den känns som om det är hemma. Min mamma säger att den dagen som jag inte skämtar är det riktigt allvarligt och hon kommer då personligen att köra mig på rätt ställe för att få hjälp. För med det liv jag lever, i för stort stresspåslag under långa perioder, en son i behov av särskilt stöd, innebär risk att jag hamnar i den situationen.

I gårdagens inlägg skrev jag att jag har fått ett besked om min hälsa och sedan pratade med en vän om det sa jag att eftersom jag inte vet vad det innebär idag, så vill jag inte säga vad det handlar om, men det värsta som kan hända är att jag dör och det är det enda säkra också. Förr eller senare, troligen inte nu iallafall!  Se bara på Michael Jackson som verkligen försökte få ett evigt liv, han dog i förtid. Med mitt jobb är döden så nära att jag inte har några problem med att skämta om den heller. Så häromdagen bad jag vaktmästaren gräva en grav åt mig, men han satte sig istället och pratade med mig och skrämdes inte bort av att tårarna trillade, så nu känns det lite tidigt att utföra min önskan.

Att driva med andra personer är något jag gör när jag känner dem väl och de mig. Och om det är svårt att förstå hur jag kan driva även med döden så är det något ingen av oss kommer undan. Min humor håller mig uppe och om någon misstycker kring mina skämt om mig får de låta bli att lyssna eller läsa.

Under mina perioder med depressionen är det: Humorn som gör att jag orkar kliva upp på mornarna för jag vet att det kommer alltid något dråpligt ut ur min mun via hjärnan.