När ska prövningarnas tid vara förbi och jag får njuta av medvind?Visst mitt liv är bra i förhållande till många andras. Jag har en familj som jag tycker om och som bryr sig om mig, ett jobb som jag trivs med, ett bra hus att bo i och goda, nära vänner. Men ändå är det uppförsbacke och jag tycker att jag får kämpa mer än jag egentligen vill. Och utan min vilja, eller tjurighet, hade jag nog gett upp för länge sedan. Men hur går det då?
Idag är tårarna nära hela tiden. Hur många som redan trillat ner över kinderna är svårt att säga och fler kommer det att bli under kvällen. Jag är glad att jag har tårventilen för att gråta renar. Annars skulle jag gå sönder. Hjärtat slår hårt och värker. Frågan är om jag kommer att hålla hela vägen, vart den leder och när målet är nått?
Min stora glädje och kärlek, barnen är även min största oro och ständig känsla av otillräcklighet. Robin som är hyperkänslig för min sinnesstämning känner av precis hur jag mår dag för dag, minut för minut. Rasmus, som på grund av sin funktionsnedsättning, saknar den empatiska förmågan emellanåt att känna in andra och dessutom befinner sig i ego-tiden, tonåren, märker av de här låga dagarna och håller sig undan, smittsamt kanske?
Det här inlägget skrivs inte för att jag vill ha medlidande utan för att tankarna måste komma ut ur huvudet, naket och ärligt som jag vill ha det, om inte blir de till grubbel och ältande som bara äter upp mig inifrån, och jag är ju redan för smal enligt några.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar