Oavsett vilken av sorterna det är så gäller det att vårda relationerna. Jag läser Arn, av Jan Guillou, just nu och om relationerna på något sätt kantstöts i den boken kan personen bli mördad. Tur som det är lever vi med andra förutsättningar än på 1100-talet, men för att slippa obehagliga situationer bör vi alla vårda relationerna. Hur görs det bäst? Mitt spontana svar är med ärlighet och så mycket öppenhet som är möjligt. Att gå omkring och låtsas att en person i ens närhet, på jobbet, fritiden eller vilken miljö det än är, är en av dina nära vänner när du egentligen ogillar den är ohållbart i längden. Då är det bättre att tala om hur det ligger till och jobba utifrån det.
Vänskapsrelationer finns det också flera olika av, en del ytliga. Det har jag väldigt många, många som jag känner till, byter ett par ord med och alltid hälsar på. En hel del av mina relationer är på det planet att jag trivs med att umgås med människorna och befinner mig gärna i deras sällskap, här hamnar de allra flesta av mina dansvänner och kollegor (är lyckligt lottad med bra arbetskamrater). De människor som gärna får dela min fria tid, fika och många glada skratt under samtal. En handfull relationer med vänner är de som jag känner mig helt säker i. De vännerna kan jag berätta allt för och det är ett ömsesidigt förtroende där vi delar varandras plågor och gläjde ämnen. Det är i deras närvaro som jag känner mig trygg och får vara precis som jag är, oavsett vilken humörsstämning. De tar mig för den jag är och jag dem.
Jag skulle inte vilja vara utan någon av de ovan nämnda kategorier av vänner för olika dagar har olika behov. Och framförallt får tillför alla en dimension till att göra mitt liv till det som det är.
En relation som jag, kanske, saknar är en vuxen att dela vardagen med, en kärlek. Den som gör att hjärtat emellanåt slår ett extra slag. En blick som får en att sväva. Ett uppmuntrande ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar