En realitet

Har haft förmånen att tillbringa nästan hela dagen i sällskap med mamma. Idag har vi försökt oss återigen på att baka tunnbröd, eller slakapickibröd som jag fick lära mig att det heter när jag flyttade till Bodlägden 1979. Mamma och jag försöker oss på detta projekt till varje jul och lyckas iallafall så pass att det allra mesta brödet går att äta och endast enstaka kakor hamnar i soporna, och det är innan de hunnit bli gräddade.

Idag har mammas vännina Ann funnits med, de är vänner sedan barndomen. Det är hos henne som vi fått låna bakstugan också. Mamma och Ann hade tillsammans gjort stöpan innan jag kom på plats och de var på gång med att göra ämnena. Jag tog som vanligt hand om kavlingen, känner att jag är i min rätta roll med en kavel i handen. Hela baket var över på mindre än fem timmar och resultatet blev drygt 90 kakor, så vi är nöjda.

Nu känns det i vissa delar i kroppen att det har bakats idag. Där det är mest påtagligt är i näsan, har nog inhalerat flera matskedar vetemjöl, rätt in bara. Inget luktar gott och allt smakar mjöl. Får försöka snyta ut det, men det går trögt. Bidrar till andras välmående nu: Låt bli att dra upp en massa vitt pulver i näsan! Det är riktigt obra...