Ett år

För precis ett år sedan, 2008-04-01, kände jag att det hade vänt. Alltså jag kände att jag började må bättre. Insåg i juni 2007 att kroppen sa ifrån, hjärtat rusade även nattetid när jag egentligen skulle ha varit riktigt avslappnad och avstressad.

När jag sov vill det säga. För sömnen var det si och så med. Somnade oftast gott redan vid 22-tiden men vaknade efter ett par timmar och kunde inte somna om. Låg vaken framemot kl 5.00 och då somnade jag för att vakna av att klockan ringde vid halv sju och dags att stiga upp, se till att barnen kom till skolan och sedan jobba hela dagen. När barnen var hos sin pappa varannan helg passade jag på att jobba även då.

Vänner runt omkring mig såg symptomen och att sjukdomen kom krypande. Men jag var i förnekelsestadiet. Insåg inte att det var fara på färde, förrän det var sent, turligt nog inte för sent. Jag orkade fortfarande när jag var som sämst ta hand om barnen och jobba deltid. Med facit i handen hade kanske en heltidsjukskrivning varit det bästa under en tid.

Sjukdomen för mig innebar att depressionen blommade ut, som säkert debuterat 2003 då massor av jobbiga saker hände: Juli, besked att svärmors cancer återkommit, svägerskan sparkad av en häst i huvudet= tre frakturer på käken. Augusti, min syster konstaterades med en sjukdom som tog bort njurarnas funktion helt. Oktober, en god vän dog av brustet blodkärl i hjärnan 35 år ung. November, andra svägerskan separerar oväntat från sin sambo. December, David flyttar, oväntat för min del. Januari -04, mammas katt blir ihjälkörd. Ja, det var inget roligt halvår, men men...

I alla fall så tog det tid innan jag blev så dålig, men inte trodde jag att det skulle ta så lång tid att komma på banan igen. Hjärtklappningen var hemsk i juli -07 och då sökte jag läkare. Så det tog nio månader efter att jag erkännt för mig själv att jag var sjuk innan jag började må bättre. Vägen dit var inte spikrak, men jag fick hjälp av att samtala och även så kallade lyckopiller. Inte så att jag skuttade iväg på små rosa moln när jag började äta dem utan den största förändringen var att jag efter tre veckor sov en hel natt för första gången på hur lång tid som helst.

Jobbade halvtid i nio månader och i juni-08 började jag på heltid. Heltid en månad innan välbehövlig långledighet med barnen, sju veckor. Sista fredagen på ledigheten ramlade jag av hästen och resten är numer historia, ländfraktur och elva veckors hemmavistelse. Tur ändå att det hände när jag mådde psykiskt sätt mycket bättre. Men nu jobbar jag för fullt och mår bra. Både kroppsligt och själsligt.