Skogtur på hästryggen

Har idag tagit en härlig ridtur i skogen. Snön ligger på vissa ställen kvar, och där solen inte nått fram, i ganska stora högar. Men det har börjat att vakna där solen skinit. Och torkat upp, för på de flesta platserna i skogen är det väldigt blött hela sommaren och många av stigarna är obrukbara på grund av vätan. Men idag var det bara toppen.

Ridturen tog oss till skogsbilvägen upp mot Klejva och grusgropen. Vi vek av från bilvägen och tog en liten väg, mest för människoben, traktorer eller hästar. I en mystack hade en förmodligen nyvaken björn gjort ett stort hål och letat efter lite att äta. Vi såg åtminstone inga färska björnspillningshögar eller ramspår.

Radån, som hästen jag rider heter, tittade sig nyfiket omkring på allt som på nytt ska upptäckas och kontrolleras. Hela tiden med något ätbart i munnen. i skogen finns nämligen ett, för honom, aldrig sinande smörgåsbord. Där finns, granris, tallkvistar, några grässtrån och lingonris. Ibland följde även mossa med, men Radån gillar det som går att äta och vann faktiskt ett av sina första travlopp med mat kvar i munnen.

Nu tycker jag att om han är 20 år gammal så är det helt ok att ha en del olater för sig. Han är nämligen en väldigt snäll och ärlig häst. Med ärlig menar jag att han genom sin kropp tydligt talar om för mig som ryttare vad han tänker göra. Men kom nu inte och säg att han inte var så snäll den gången jag ramlade av, i augusti och gjorde illa mig ordentligt, för det var inte hans fel, jag var helt enkelt inte beredd den gången utan satt i mina egna funderingar. Fast det gick ju bra, tillslut!