Enastående föräldrar!

eller som vi oftare kallas, ensamstående föräldrar. Vi som lever tillsammans med våra barn utan den andra föräldern, större eller mindre del av tiden. Jag har oftast mina barn alla veckodagar och varannan helg. Varannan helg tillbringar de hos sin pappa och även en del av loven från skolan är de där. Rasmus har under perioder varit fler dagar i samband med helgen hos pappan.

De fredagseftermiddagar som mina killar åker till pappan har jag allt som oftast något inplanerat som oansvarig vuxen. Det kan vara att åka på dans och stanna hos en vän efter och fika hela natten och komma hem tidigt på morgonen. Eller äta middagen vid tvn och sedan låta disken stå kvar på vardagsrumsbordet, krypa ner i soffan och dra en filt tätt omkring mig och slötitta på något halvbra program. Sova till mitt i dagen på både lördagen och söndagen och äta bullar och kakor till frukost. Ja, ni förstår själva hur oansvarig jag blir när barnen har åkt.

Idag är det annorlunda. För det första är det söndag och de har åkt nu på eftermiddagen och för det andra ska båda  pojkarna vara där åtminstone tills på fredag. Jag blir alltid lika rastlös när jag vet att de ska vara borta mer än en helg. Så då sätter jag fart med att göra både det ena och det andra istället för att ta det lugnt och faktiskt försöka njuta av att vara själv. Det brukar sluta med att jag nästan blir apatisk och får inget alls gjort, men känner hur stressnivån i kroppen stiger. Jag har under årens lopp blivit bättre på att ta tillvara på egentiden, åtminstone på barnlediga helger, men sämre kanske under de längre perioderna. Förra sommaren när jag var barnledig, var jag i Malung och dansade på dansbandsveckan. Visst var det trevligt men någon återhämtning var det knappast att tala om.

I år har jag inget planerat, den här veckan jobbar jag så då säger det sig själv vad jag ska göra. Senare i sommar ska barnen till sin pappa när jag har semester. Det känns som om det är då jag ska hinna med allt jag vill göra, men som barnen tycker är mindre roligt. Samtidigt säger kroppen att det bästa kanske vore att bara stanna hemmavid och vila, läsa bra böcker, ta promenader och hämta krafter.

För att orka med att vara en enastående förälder behöver vi ibland ta en paus från våra barn. Det gör oss inte till sämre vuxna utan tvärtemot bättre. Att erkänna att vi inte orkar är en styrka. Mia Skäringer: "Att vara förälder handlar så mycket om att orka. Orka och ha tålamod. Om man en gång brister och inte orkar så är det ingen dålig sida. Det är en mänsklighet. Och då behöver man inte säga ´förlåt, mamma är så dum´. Man kan säga´nu är mamma trött, nu är mammas tålamod slut. Det händer ibland´. För mamma är inte dum om hon inte orkar allt i hela världen hela tiden.  Jag tror att speciellt mammor dömer sig själva för hårt. Nu var jag dålig igen. Dålig mamma. Dålig mamma. Jag tror att vi ofta är alldeles på jävla tok för hårda mot oss själva. Att vi skulle må bra av lite bättre mamma-känsla. Inifrån och ut."

För min del handlar pauserna om att ta en joggingtur eller att åka och hälsa på någon en stund efter att middagen är avklarad. Det handlar om att ladda batterierna och att få lufta åsikter med andra vuxna. Det bästa jag har är mina barn, men för att bli den bästa föräldern för dem, så måste jag få andas egen luft och vara Helene och inte bara mamma.