Blåmärken och småsår

Både mina underarmar och mina ben har för tillfället flera blåmärken. De allra flesta har jag ingen aning om hur jag fått. Det jag vet är att för min del behövs det ganska lite för att jag ska få dem. Nu har jag nog ett rekord vad det gäller antalet på vännster knä. Räknade till sju stycken!

Det värsta blåmärket som jag haft var det jag fick när min häst, Maera, bet mig i armen. Vi, pappa och jag, hade precis lastat henne på hästfinkan och skulle åka in till travbanan för att träna. Jag stod i finkan och pratade med henne, när jag vänder mig om för att gå ut hugger hon mig i armen. Jag gned förmodligen handen över stället men sa inget. Dryga halvtimmen senare när vi är inne i stallet på travbanan i Östersund är det så varmt att jag tar av mig min jacka och då får pappa syn på min arm och undrar vad jag har gjort. I det ögonblicket börjar jag storgråta och snyftar fram: "Maera bet mig!" Blåmärket var så stort att det nästan gick runt hela armen och det antog regnbågens alla färger innan det försvann.

Min kropp pryds också av ett antal småsår. De flesta har uppstått i samband med vaktmästeriandet, men det tar jag så gärna. Det är fantastiskt att få vara utomhus i dagsljus och dessutom ha betalt för det! En del av såren är sönderkliade myggbett och ja, jag vet, man ska låta bli att klia sönder dem. Men det klarar jag inte av, jag kliar tills det blöder och sen har jag svårt att låta sårskorporna sitta kvar. Det sår som stör mig mest är på höger pekfinger. Ett skärsår som jag fick  härom kvällen då jag städade upp efter mig. Råkade riva Robins lavalampa i golvet och när jag torkade upp sörjan av vätska och glas skar jag mig på en av de otroligt vassa bitarna. Såret sitter så till att det ofta stöts i och av den anledningen går upp och börjar blöda. Men det är bara ett litet sår och det läker snart.

Jaja, jag har det väldigt bra, kan jag konstatera.

När jag var yngre sa min mamma ofta: "Små sår och fattiga vänner ska man vara rädd om!"