För 16 år sedan idag föddes min första son, Rasmus, och det är en av de bästa dagarna i mitt liv. Ett alldeles nyfött litet knyte att gosa in sig i och snusa oändligt mycket på, den bästa känslan. Men alla ni som har barn vet att de är vår största glädje men även det största orosmomentet. Jag började dagen idag, med att gratulera honom och ge honom present, nya gröna täckbyxor. Ifjol var det högt upp på listan med lila täckbyxor, men att hitta dem i storlek XL i Östersund går inget vidare. Och eftersom han har en illgrön jacka tyckte jag att det passade sig med lika gröna byxor. Fast jag hade helt fel!!! Har sällan fått så mycket skäll så tidigt en morgon. Nog var det så att det var fler bitar än presenten som var till missnöje, men allt är inte mitt fel, så det så.
Under tiden för utskällningen påbörjade jag att göra mig klar för att promenera till jobbet. Det är en av de bästa starterna på dagen som jag kan tänka mig. Sen jag gått nästan hundra meter kände jag efter i fickan där jag alltid lägger mina bil-, hus- och garagenycklar och blev väldigt kall! Inga nycklar i den fickan och inte i någon annan ficka på jackan heller. Hjärnan snurrade på högvarv för att rekonstruera gårdags kvällens göromål. Tillbaka samma väg med ögonen riktade rakt ner i marken för att se om jag tappat dem på väg in i huset efter ha parkerat bilen i garaget, till och från brevlådan, men inga nycklar. In i huset och vända upp och ner på alla prylar som jag möjligtvis rört. En titt i kylskåpet, utifall de hamnat där tillsammans med den mat som jag handlat. Noll och ingenstans fanns mina nycklar.
Det sista minnet av dem var ju att jag vred av tändningen när jag parkerat i garaget och med min osannolika otur så skulle det knappast förvåna mig om de fortfarande satt kvar där. Jag har en nyckel till garagedörren och fjärrkontroll till porten. Nyckeln sitter på nyckelknippan och fjärrkontrollen ligger i bilen. Mest troligt så befann sig både ock inne i garaget som är låst. Bra utgångsläge för humöret som redan fått sig en ordentlig törn på morgonkvisten! Inget annat att göra än att lösa problemet under dagen, eller allra senast innan kl. nio imorgon då jag behöver ha tillgång till bilen.
De alternativ som jag kom på:
- Ringa låssmed
- Slå sönder en ruta och klättra in
- Be en inbrottstjuv bryta sig in i garaget
- Åka till Sedins i Brunflo och be att få låna ett gäng nycklar för att se om någon passar
Jag tog ett helt annat alternativ! Ett som fungerat förut, nämligen ring en vän. Om nyckelinlåsningen gett mig negativa tankar så gav det en del skratt till dem jag ringde och berättade historien för. Bra att någon fick ha kul en stund. Vid tredje samtalet hörde jag de orden jag ville höra: Vi fixar det under förmiddagen. Mina kollegor tog på sig att åka hem till mitt garage och öppna det. De ringde när de var på plats. Då kom jag på att jag borde meddela mina närmaste grannar att jag visste att de var på plats och vad de skulle göra. Ett samtal till, som jag inleder med att säga: Det är ett beställningsjobb. Under det samtalet så säger grannen att nu kör de ut min bil ur garaget. Alltså! Jag är inte så förvirrad som det emellanåt ter sig. Jag hade full kolla på att nycklarna satt i tändningslåset. Att jag däremot glömde ta med dem innan jag tryckte på stängningsknappen till porten är en helt annan grej!
Ja, i och för sig var väl inte det här så farligt och visst är det bara att kliva upp! Igår hämtade jag ett brev ur lådan som innehöll ett besked som handlar om hälsan och gärna fått vara annorlunda. Nu blir det nya provtagningar och väntan återigen. Förhoppningsvis kommer läget att vara stabilt och inga ytterligare åtgärder krävs.
Men med den här starten kan väl kvällen och helgen bara bli bättre! Så nu laddar jag om för medlemsfest och dans för fulla muggar. Kostymen är utsedd, kamerabatteriet nyladdat, så kl.18 ikväll kör vi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar