Det blir sällan som man tänkt sig, nä aldrig

Dansresan den här gången innehöll en dubbelkväll, den första på hemmaplan och den andra nästintill, nämligen i Sundsvall. Fredagen bjöd Blender upp på OSD till en blandad publik men utan många vana dansare. Något bankföretag hade firmafest i vinterträdgården och jag undrar hur mycket bjudalkohol det serverades... det var väldigt bökigt på golvet. Den riktiga dans-, framförallt fox-känslan infann sig inte tyvärr, men några goa foxar blev det. Fyra nya blåmärken kunde räknas in, det största som en femkrona mitt på låret. Vem tusingen gav mig det?

Lördagen och resa till Sundsvall. Jag och vapendragaren åkte i god tid från centralorten och anlände anslutningspunkten för ytterligare tre passagerare. Utan bekymmer kom vi fram till Parken i Sundsvall i Linderos/Ångström-tid redan innan de öppnat insläppet. Jag måste erkänna att fredags natten halvklena sömn avspeglades i min energinivå och när bästaste Shake började spela var det stora danslusten inte riktigt på plats. Första setets bästa dans blev tillsammans med Martine, vi börjar få otroligt bra flyt i våra danser tillsammans trots att vi turas om med att föra, eller just kanske därför!

I pausen samlades två samåkningssällskap och intog fika tillsammans, många tokroliga skratt, smörgås, kakor och kaffe hanns det med. Efter påfyllningen steg danslusten och energin. Dansade i stort sett hela resterande danser, minns inte om jag stod någon... Vid slutet var det som vanligt att jag fortfarande hade massor av dans kvar i kroppen och Shake gjorde mig lite besviken! Ingen Maniac som allra sista bränna ut krut-låt!!??

Nåja, vi kom iväg rätt så snabbt efter sista tonerna spelats och jag satt vid ratten så vapendragaren skulle kunna sova eller åtminstone vila under hemresan. Jobb väntade för henne kl.7:00. Efter några mil så började batterilampan att lysa. Jag frågade om det var så att vi skulle stanna och kontrollera men vi fortsatte. Under färden läste Martine spanska instruktionsboken till den tyska bilen. Efter ytterligare en sträcka tändes airbag-lampan och varvräknaren dök i botten. Ungefär samtidigt började bilen att gå ryckigt och som svar på när jag gasade la den nästan av. Inne i byn Stöde svängde jag in på en busshållsplats. Det visade sig då att bilrackaren kokade, dessutom. Det andra samåkningssällskapet körde förbi oss, sen tog det bara en minut innan de ringde och undrade om vi hade problem. De vände tillbaka. Tillsammans lyckades vi fylla på vatten i kylaren, men det var tveksamt om det var orsaken till kollapsen. Klockan var vid den här tiden halv tre.

Efter en del funderande så kom vi, jag och Martine, fram till att det bästa som vi kunde göra i den situationen var att ringa en vän. En vän som har kunskaper om det bilmekaniska. Han svarade och meddelade att han kunde komma och se om det var ett lätt avhjälpt fel. Något senare konstaterade han att det var drivremmen som gått av och att det inte skulle gå att fixa till där och då. Han erbjöd sig att köra hem oss, ca 15 mil. Lite omstuvning i bilarna av packning och personer så rullade vi vidare. Halv fem nådde vi slutstationen. Chauffören fick sovplats och även jag stupade i säng.

Några korta timmars sömn senare drack vi kaffe och gjorde upp planer för räddningsaktion Escort. Ett halmstrå greps och vi knatade iväg till grannen, han som äger bilverkstaden, och frågade om han av en händelse hade en rem liggandes som hyllvärmare, men det var ju mot alla odds och nope, ingen rem i Fåker. I stadig fart tog vi oss tillbaka till Stöde där vi kopplade fast bilen med bogserlina. Jag har under alla mina år som bilägare haft med mig denna bogserlina i bagaget på bilen men aldrig använt den, på närmare 18 år. Nu vet jag att den fungerar. Bilen bogserade vi till Timrå där chauffören, tillika bilmekaniker bor och har verkstadstillgång. Samtidigt som vi förflyttade oss från fjälltrakterna hade han med hjälp av sina chefer ordnat en ny rem. Bilmekanikern skruvade bort några delar på bilen och insåg snabbt att söndag eftermiddag, eller närmare kväll, var helt fel tidpunkt att få tag på de ytterligare reservdelar. Som kuriosa kan jag berätta att Escorten faktiskt är granne med Shake-bussen för tillfället och det är inte illa!

Inte nog med att han skjutsade oss hem till Fåker mitt i natten, bogserade bilen till verkstad, ordnade en ny rem, har som målsättning att laga bilen, dessutom lånar han ut sin egen bil till oss så vi tog oss hem och snart tillbaka igen för att hämta den lagade Escorten. Vilka vänliga människor det finns!!!

Nu vill jag avsluta dagens skrivande med ett tack!
Tack till:
Cecilia, som vände om sin bil
Elisabeth, Jasmine och Birk, som höll oss sällskap på busshållsplatsen
Eva och Karin med sina glada skratt
Lena, lilla jultomten med all färdkost
Isabelle, för lördagssamtalet
Martine, utan dig är mitt liv fattigt
Henke, ord räcker inte till men, TACK!

Vi gillar både överraskningar och presenter, och bilen gav oss både ock! Men vi ger oss inte så lätt, snart är vi på väg igen till en dansbana ganska långt från oss...