Lika bär leka bäst??!!

(Jo, jag vet att det heter "Lika barn leka bäst" eller "Lika som bär")

Människor med samma intressen söker sig till varandra. Jag har fem grupper av lite olika karaktär som ger mig ett mervärde. Det är först och främst min familj. På andra plats kommer, egentligen första om jag ser till den tid som spenderas, mina kollegor. Därefter följer dansvännerna, syvännerna, ensamstående föräldrar och föräldrar till barn i behov av särskilt stöd utan inbördes ordning. Det finns flera grupperingar och kategorier men jag låter bli att ta med dem här. I alla mina grupperingar finns det en förförståelse som hänger ihop med intresset eller bindningen som underlättar för att kunna kommunicera med de olika deltagarna.

I helgen lät jag en grupp som jag under en lång tid inte har haft så mycket med att göra komma på plats ett i prioriteringen. Jag har tillbringat drygt ett dygn på Storhogna högfjällshotell tillsammans med mammor som alla är medlemmar i Autism/Asperger-föreningen. Jag har varit medlem i föreningen sedan 2007 men aldrig deltagit i någon av aktiviteterna. Efter att ha blivit upphämtad och anlänt till Storhogna inkvarterades vi på fyrabäddsrum. Jag hade i förväg sett att det var en kvinna med på deltagarlistan som jag känner lite grand men i övrigt var det bara nya ansikten.

Lunchen åt i vinterträdgården och sedan satte vi oss alla i brasrummet och presenterade oss för varandra. Att dela med sig av det vi ville var och en gjorde att jag lärde känna några lite grand. Även om våra barn inte har samma svårigheter så har de alla en funktionsnedsättning inom neuropsykiatrin och alla där har god kännedom om hur det är att ha ett barn i behov av särskilt stöd. I en sådan miljö blir det väldigt tillåtande att dela med sig av livets svårigheter och glädjeämnen. Jag antar att de flesta av oss känner en styrka i att bli påminda om att vi inte är ensamma öar utan att vi är ganska många på ett ganska litet område.

Snön singlade ner från himlen redan när vi kom och efter kaffet klädde jag på mig, tog med kameran och kantade ut. Jag hade tänkt att gå en av lederna men eftersom klockan hade passerat halv fyra och det snart skulle börja skymma bestämde jag mig istället för att gå slalombacken upp. Fotade en del på vägen och provade att ändra slutarhastighet och bländare för att se skillnader på resultatet. Väl uppe på toppen var sikten usel. Maximalt 20 meter kunde jag se. Jag hämtade andan, tog lite foton och gick sedan ner igen. Mina fotspår hade då snöat över. Till det här besöket på Storhogna hade jag bokat en spa-behandling för ansiktet. Behandlingen började med en avslappnande massage på ryggen och axlarna och jag medger att den beröringen verkligen var beroende framkallande. Å andra sidan var hela behandlingen fantastisk med en terapeut som hade väldigt mjuka händer. Helt avslappnad, och en del fattigare på pengar, men betydligt rikare på andra sätt, fortsatte avkopplingen en stund i bastun.

Tre-rätters middag smakade gott och många härliga samtal till det gjorde att kvällen flög fram. Alldeles för snabbt gjorde den stora tröttheten entré. Tyvärr så sover jag väldigt oroligt när jag är hemifrån, men några timmar tillsammans med John Blund åstadkom jag iallafall. Det bästa med hotellvistelse är frukosten. Även under den samtalades och skrattades det en hel del. Förmiddagen bjöd på tio längders simning, 50 minuters bubbelbad och en stund i bastun där jag höll på att somna. Helgen avslutades med  lunch.

Nu ska jag försöka att behålla känslan av ro i några dagar, den är verkligen skön. Batterierna är laddade lite mer än de var sista arbetsdagen förra veckan och ja, för mig var det alldeles rätt beslut att tillbringa helgen i fjällmiljön.