En helt ofullständig reseskilldring

Rissnavägen 

Chauffören

 Oktober och november är i allmänhet månader som jag tycker att det är ganska tråkigt. Alla löv trillar ner från trädens grenar och det mesta förvandlas till en grå sörja utomhus. För att pigga upp mig planerades det här året en del roligheter  på ledig tid. Det första var Storhogna-vistelsen och det andra visade sig bli ett skojsigt äventyr.

Polis med blåljus som vi körde om

Tillsammans med min mycket goda vän Martine spånade vi loss på en danstripp norröver. Vi lämnade centralorten Fåker på tidig fredageftermiddag och styrde kosan mot det första, av tre dansstopp, Umeå. Vi har en viss vana att köra längs grusvägar på våra dansresor och tänkte att det var lika bra att klara av den biten direkt. Grusväg på vinterväglag är en bra kombo. Inga större trafikhinder att tala om, eller mer rätt nästan ingen trafik alls mellan Brunflo och Stugun via Rissnavägen.

Depåstopp blev i som vanligt när Sollefteå passeras på macken alldeles utanför samhället. Väl på väg igen, funderade vi på om det kanske var läge att vända hemöver igen??!! Vi hade iallafall utnyttjat bekvämlighetsinrättningen på bensinstationen. Nä, efter moget övervägande styrde vi vidare mot Ö-vik. Max lagade mat åt oss och antagligen roade vi några andra matgäster med vårt fniss och skratt. Senast vi åt på Max i samband med dansmaran i början av september fnissades det rejält åt den anställde som vars uppgift var att hålla rent på borden, men förmodligen har någon annan glömt att instruera arbetstagaren att hela borden ska torkas och inte bara 25% i en snabbt svepande rörelse.

Nästa blåljus, norr om Sollefteå

Vacker vy

Vi närmade oss Umeå och att hitta till Ersboda Folkets hus gjorde varken jag eller den eminente chauffören som jag har haft vid min sida så jag ringde en vän. Vännen guidade oss rätt direkt och när hörde vad vårt mål för helgen var kom ett uttalande om att vi är galna!!! Ska han säga som bor i våra trakter och befann sig i Norrköping för att handla kattmat. Framme vid Folkets hus var i god tid även med Linderos/Ångström mått. Nästan 1,5 timmar innan det utsatt klockslag för dansstart. Nåja, en del av tiden utnyttjades till att byta om från åkarkläder till en lättare klädsel. Just den här kvällen var en nostalgikväll för de som dansat på Universum under förra seklet. Det märktes senare under kvällen, har nog aldrig varit med om en så bufflig och knuffig kväll. I samband med besöket på damrummet kom det in dam som kommenterade att vi hade hela batteriet med oss. En förklaring senare om innehållande att vi kört nästan 40 mil och senare skulle fortsätta till Luleå, konstaterade även hon att vi mest troligt är heltokiga, men erbjöd oss husrum strax utanför Umeå för att slippa nattkörning till Luleå. Vi avböjde erbjudandet då säng och luftmadrass stod färdigbäddade åt oss.

Natthärberget hägrar

Lite kyligt efter dansen, fleecefilt värmer

Tobias

 Efter dansen kan jag säga att det gick snabbt att byta till torra men tokkalla kläder. Kaffe och tilltugg åts och milen tillryggalades. Bitvis var det skithalt men vi klarade oss helt undan fadäser längs vägen. Framme i Luleå var vi vid halv fem tiden och båda, eller alla tre, somnade gott. Att klockan visade nästan elva när jag orkade vakna på riktigt har jag ännu inte förstått.

Tobias visade oss runt i staden och vi storhandlade, eller parkeringsbiljett räknas nog inte dit. Fast middagsingredienser blev det, pasta och köttfärssås. Det gäller att kolhydratladda inför ansträngning. Den andra nya dansbanan för kvällen var i Skelleftehamn och Rotan. In i bilen och rulla igen med Tobias som ypperlig ratthanterare. Jag satt i baksätet och slappade. Shake spelade och det kommer bli tomt på dansarenan efter deras sista spelning i januari, men jag förstår att livet som dansbandsmusiker är en del av ett yrkesliv. Något förvånade miner från scenen uppmärksammades när orkestermedlemmarna såg oss långväga dansare på golvet. Kvällen blev bättre än fredagen även om det var en hel del bufflande även här. Min färd tillbaka mot luftmadrassen tillbringades även den i baksätet tillbakalutad och avslappnad. Väl i Luleå var jag snabb ner under täcket och somnade så fort fötterna fått behaglig temperatur.

Redo för många mil i bil i natten

Söndagen kan beskrivas med orden, sega dansare. Så småningom masade vi oss upp. Kaffe för två av oss hade en avgörande roll. Söndagsmiddagen intogs på restaurang och var välsmakande. Samtidigt som vi förvandlades från tröttnissar till pigga dansare förbereddes en del för lång resa mot hemtrakter. Smörgåsar och kaffe fixades för att hyfsat snabbt komma iväg efter dansens slut. Stadsöskolan var kvällens danshak. Orkestern var samma som på lördagen, Shake. Söndagsdanser börjar oftast klockan 18 och slutar 22, så lagom sent på kväll före arbetsdag. Den här kvällen blev för min del, helgens bästa! Tillbaka efter dansen hos värden snabbduschades det och åter igen kom åkarkläder på. Sen rattade Martine säkert hem hela vägen, bara ett tankstopp i Vilhelmina. Där var en av de få nattöppna besinstationerna längs vägen. Alla timmarna i bilen, och sammanlagt 150 mil, gav tid till värdefulla, insiktsfulla samtal, stämsång (haha eller var det skönsång) och leken "Vad tänker jag på?"

Arvidsjaurs kyrka

 Lite statistik är på sin plats. Vi genomförde under helgen en vetenskaplig undersökning och som slutsats meddelas att vänster eller bakåt är mest förekommande. Inga höger är registrerade, dock några utåt. Längs inlandsvägen, E45, förekommer det en fartkamera från Luleå till Fåker, att jämföra med kustvägen där det riktigt kryllar av dem. Antal bilar som vi mötte från det att vi svängde av E4 tills vi kom till Strömsund, en sträcka på ca 53 mil, var 19 st och mer än hälften lastbilar. De vilda djur som sågs längs hela sträckan var totalt tre renar, de hade väl hört att vi var på gång och fått order om att hålla sig ur vägen.

Jag måste också varna känsliga läsare att fikafiltsfarsoten sprider sig som en löpeld norråt i Sverige.

Till sist några ord om danskvaliteten. Har lyckats klämma in en topp-tio dans!!! Fast av det sämsta slaget någonsin, så fort jag följde föraren höll han på att tappa balansen vilket innebar att jag istället fick trycka emot med stor del av min armmuskelstyrka. En och annan brottarbugg råkade jag utför där jag gick segrande ur matchen eftersom jag klarade av att stå på benen.
OCH... några foxar där känslan infinner sig och förarens tolkning av musiken bra överensstämmer med min.

Låten som stannar kvar i kropp och knopp efter helgen hittar du här

Alla ni som orkat läsa ända hit ska få en kram nästa gång jag ser er! Bara att säga till.