Välgörande

Men hur kul kan det inte vara att skratta? Idag har en god vän förgyllt min tidiga kväll rejält. Ett telefonsamtal som gör att ansiktet har ett leende nu, svårt att få bort. Ibland behövs det knappt mer än ett par ord för att skratten ska bryta upp och sen är det svårt att hejda dem. Ömsesidigt och vi skrattar mer med varandra än åt, fast den varianten förekommer också.

Lite skrattfakta:
Skratt, fysiologisk process hos människor som kännetecknas av en rad hastiga ut- och inandningar tillsammans med rytmiskt växelvis spända och avslappnande stämband som tillsammans ger upphov till ett karaktäristiskt ljud.
Skratt kan utlösas av en mängd olika händelser, vanligen efter att personen blivit exponerad för ett skämt eller någon annan form av humor, men skratt kan även uppstå av glädje, lättnad, nervositet eller andra sinnestillstånd. Skrattets funktion är osäkert, men mycket tyder på att det är ett sätt att signalera samhörighet inom grupper av individer. Liksom gäspningar har skratt en smittande effekt.
Skrattet är individuellt och varierar från person till person. Skrattet är en spontan kroppslig reaktion på sådant som personen uppfattar som lustigt. Rent anatomiskt sker skrattet genom konvulsiviska sammandragningar i buken vilket producerar stötvisa luftströmmar genom struphuvudet, glottis och stämbanden.
Det finns forskning som visar att skrattet kan ha positiv inverkan på hälsan. Man har t.ex. kunnat påvisa att patienter med typ 2-diabetes med hjälp av skrattet kan förbättra kolhydratomsättningen. Forskare har även påvisat att patienter med smärtor kan uppleva en lindring om de utsätts för humor.
Ett skratt på ca 10-15 minuter kan öka förbränningen med ca 10-40 kcal. Detta gör att det kan finnas viss sanning i att "ett gott skratt förlänger livet". Att skratta är dessutom helt fritt från biverkningar. Om man skulle skratta varje dag i ett år skulle det kunna motsvara ett en viktminskning på 0,5-2kg per år.

Så unna dig ett riktigt gott skratt idag!

Jobba på riktigt?

En dag i somras kom Rasmus hem och uttryckte att han var helt slut för att han hade jobbat hela den dagen. Jag svarade honom med att det hade jag också gjort så det var ingen ursäkt till att han skulle slippa hjälpa till med göromålen där hemma. Till svar, kom oerhört kvickt: "Du pratar bara i telefon och sitter vid datorn, det är inget riktigt jobb!" Hoppas att han minns hur jobbigt han tyckte det var att jobba, som motvikt mot att det är tråkigt att gå i skolan.

Och visst känns det så emellanåt att när jag är på jobbet så blir det inget synligt resultat, som andra ser, utan stor del av arbetet sker inuti huvudet och resulterar på sin höjd i ett par meningar på ett papper. Då innan semestern när jag jobbade som vaktmästare var det mesta av jobbet synligt, gjort som ogjort, och jag kände de flesta av dagarna tillfredsställelse med att se det som var utfört.

Idag är en sån dag när jag är nöjd med resultatet trots att det "bara" är några meningar på ett papper. Har jag tjuvjobbat på vaktmästeriet? Nä, men planering av barnkören under höstterminen är klar. Kreativiteten har fått vara med och inspirationen ökar. Kommer förhoppningsvis kunna ta med mig känslan in den del av jobbet som då och då är lite trögare att göra. Snart är alla grupper igång och jag ser fram emot att möta barnen. En del som jag träffat under många år och säkert en hel del nya, både barn och vuxna. Spännande!

Speldjävulen

Hur många gånger har mina barn försökt få mig att spela det ena eller det andra dator- & tv-spelet och jag provar men ledsnar efter max fem minuter. Om det beror på att jag är totalt värdelös på att spela eller om att mitt intresse för spel är lika med noll. Men det finns ett spel som jag verkligen gillar.

Super Mario Bros för Nintendo 8-bitar är min kärlek. De gånger jag spelar är hela kroppen med. Både dosan och jag hoppar när Mario ska hoppa och lutar mig åt det ena eller det andra hållet. Jag har klarat av hela fyra banor och bossar under spelets livslängd. För 20 år sedan köpte jag ett Nintendo och det spel som ingick var det med Bröderna. Redan då var båda mina yngre syskon mycket bättre än jag var på att klara av spelets klurigheter. Efter några veckor kompletterades samlingen spel med "Paperboy" men det föll mig aldrig i smaken.

Mina barn fick till julen 2002 ett begagnat SuperNintendo där flertalet spel följde med. Till min stora besvikelse ingen Mario så långt ögat kunde skåda. Men  många andra som aldrig lyckats locka mig att fastna framför tv. Efter flera år så dök det upp ett tillfälle att förvärva min favoritspelkompis och jag var inte sen att nappa på erbjudandet.

Då jag körde högaffeln i benet, för två år sedan, och fick blodförgiftning så ersatte mitt försäkringsbolag mig för skadan. Det gav litet extra, oanat, tillskott till kassan och för de pengarna köpte jag ett Wii. Jag trodde att med den handkontrollen, där man ska använda sin egen kropp för att få spelet att utföra det man vill, skulle passa mig som handen i handsken och att spelintresset skulle öka. Men nej nej...

Visst är roligt att spela men spelbiten kommer jag nog aldrig att bli, har inte det tålamodet...

När orken tar slut

Energi kan varken skapas eller förstöras utan den kan bara omvandlas.

En del av de ensamstående föräldrarna som jag umgås med har det ganska ensamt med ansvar för barnen trots att det på pappret står gemensam vårdnad. Det innebär både rättigheter och skyldigheter men rätt så ofta är det umgängesföräldern som vill ha sina rättigheter men att skyldigheterna är mindre viktiga. Att ställa upp  och ta hand om sina barn är inte alltid självklart, för att boendeföräldern ska få lite egen tid och vila.

Vad händer när vi som är boendeföräldrar, där barnen är skrivna och bor största delen av tiden, inte orkar mer? Jobb och fritidsaktiviteter går det att dra ner på men familjen kan man knappast sjukskriva sig ifrån, eller för den delen inte från sig själv heller. Någonstans på vägen har ansvarskänslan hos umgängesföräldern minskat. I flera fall är det så att umgängesföräldern kräver att bli tillfrågad om det behövs någon som ser efter barnen, men när boföräldern upprepade gånger möts av: "Det kan jag inte svara på nu. Det ligger för långt fram i tiden." så frågar man naturligtvis någon annan för att kunna planera och ha framförhållning. Och då slår det tillbaka: "Du frågar aldrig mig"

Hur man än vänder sig är rumpan bak!

Vilken är lösningen? Jo, vi ställer upp för varandra i den mån det går att ordna. Jag tror att ensamstående föräldrar som har det här bekymret skulle vara fantastiska företagsledare och se alternativa lösningar på problem.

Överraskad!

Min uppfattning om saker som ska göras i hemmet är ett delat ansvar av dem som bor där. Både Rasmus och Robin är så stora nu att det är för mig självklart att de ska hjälpa till med vardagliga sysslor. Dels för att de kommer att ha nytta av kunskapen när de själva flyttar hemifrån och dels för att jag ska få lite mer fritid att göra saker som roar mig.

Men det är svårt att motivera dem, speciellt Rasmus. Han tycker att om han hjälper till ska han ha betalt för utfört arbete. När jag bodde hemma ansvarade jag varannan vecka för att diska och varannan för att ta in ved. Jag hade dessutom förmånen att ha en egen häst, delade med syster, som skulle skötas om och efter jag fyllt 15 även en hund. Så för min del är medhjälpandet bara naturligt.

Idag var det en mängd saker som borde ske på tomten och även inne i huset. Så jag sa att Robin skulle plocka ur diskmaskinen och Rasmus, som är tillräckligt stor, skulle klippa gräset. Gräset har vuxit med astronomisk hastighet den senaste veckan och nu är det rätt så blött i stort sett hela dagarna så det är ingen lätt uppgift. Men med lite hot och löften så satte han fart. Han har fått lönen för sitt sommarjobb och den ska så fort som möjligt omsättas. Jag lovade att beställa det han vill ha efter utförd klippning. Hotet bestod i att bli av med internetuppkopplningen om gräset fortfarande var långt kl.12!

Själv började jag att städa bort de blommor som är, hmmm....konstigt nog, halvdöda. Robin fick dra upp dem ur rabatterna och sen slänga dem i skottkärran. På mindre än en timme har vi höststädat tomten. Det är fortfarande plantor kvar i växthuset men de ska vara kvar några veckor till. Brådskan att få undan en hel del idag kommer sig av att jag har andra saker för mig de två kommande helgerna. Risk föreligger att gräset måste klippas på någon vardagskväll.

Nu har jag bestämt mig för att ta en promenad till skogen. Är glad för att barnen utan större protester har ordnat till det snyggare utomhus kring Ångströms residens. Det blir nog en liten belöning efter middagen, glass är säkert välkommet!

Lugn lördagkväll

Efter en kväll och en hel dag med föreläsning är jag slut i luvan. Ja, lite mer än vanligt, alltså. Hade räknat ut att jag skulle hinna hem, äta middag, duscha och sen åka på Fröjdholmen för att dansa nattten lång. Men nu när jag kommit hem, packat upp alla saker och slagit ner rumpan på en stol så inser jag att jag är för trött.

I morgon finns det en massa måsten. Bland annat har gräset vuxit knasigt långt den senaste veckan och flera av blommorna har vissnat aningen för mycket för att kunna räddas tillbaka till ett drägligt och vackert liv. Jag tror minsann trädgårdsmästaren har tagit bondpermis. I växthuset finns det också en del plantor som ska få återgå till att bli jord igen. I mitten av juli fick gurkan påhälsning av något skadligt och har sedan dess gulnat och nu är den nog död. Physalisen har mängder av omogna frukter och behöver komma in i huset, snart, för att de ska bli sötare och ätbara.

Den yngre sonen har dessutom ett stort behov att tanka mamma, så vår kväll kommer att tillbringas i soffan med lite chips och en film som sällskap. Eller jag har ju ännu inte ätit middag, så några varma mackor blir det också. När Robin sen har krupit ner i sin säng ska jag ta ett bad och läsa lite skönlittertur, som omväxling. I morgon blir det till att skriva loggbok om det första utbildningstillfället för att sedan sätta tänderna i nästa bok och även spåna kring examinationsuppgiften. Innan början av september ska två uppgifter lösas och skickas in, men vad bra det är att kunna studera på distans.

Det märks här hemma att en ledig lördag har spenderats på annan ort. Barnen hade sällskap av min syster Kajsa Stina, som tur är, så de har haft det bra. Men allt som jag brukar göra på ledig tid är kvar, tvätta, städa, och så vidare, ja ni förstår. Är glad att jag sa nej till förvärvsarbete imorgon, det var frivilligt, så jag hinner i kapp. Kroppen längtar efter en lång sovmorgon som gärna får följas av utevistelse. Kan bli en skogspromenad för att plocka röd-gula trumpetsvampar. Och finns det någon som kan tänka sig att låta mig följa med dem på en svamptur? Här där jag har hittat svampen, är det inte så många och ganska små. Snälla!!??

Student igen

Nu har jag klarat av min första dag som universitetstuderande och tillbringat tiden tillsammans med studiekamrater i det verkliga livet. Mina tidigare studier har varit nätbaserade och det enda som jag sett av de andra studenterna är deras inlägg i den gemensamma konferensen. I den här kursen, specialpedagogik i förskolan och skolan, kommer vi också att använda oss av konferensformen men dessutom har vi faktiska träffar i Härnösand fyra gånger under terminen.

Det känns mer nu som om jag är en student än det gjort de tidigare gångerna, fast det har sina fördelar med att helt rå om sin studietid också. Riktigt skönt är det att vara igång och få lite mer information om upplägget under kurstiden. Nu känns det som om det knappast kommer att bli några bekymmer att klara av att få de här högskolepoängen, det kommer att krävas en del arbete, precis som det ska vara.

Har sån tur att ha dansvänner i Härnösand som låter mig låna en säng. Mycket trevlig eftermiddag med Carola och middag på uteservering, hann vi med innan det var dags för skolbänken. Efter skolan blev det en hel del surr, som också är så trevligt och välgörande! Nu borde jag leta reda på om John Blund fattat att det är här hos mig han ska vara i natt, men först ska jag bara...