Ljus i mörkret

Det är tisdags förmiddagarna. Jobbet när det är som bäst. Då har jag öppet kyrkis, barn och vuxna som är hemma på dagarna. Hittills under höstterminen har besökarna varit färre än i våras då fler sam varit hemma börjat att arbeta igen, men det föds en del barn.

I år är det bara tre som kommer till världen, vad jag känner till, i trakten kring Fåker och den allra nyaste var med sin mamma på öppet kyrkis idag. Tre veckor ung, en riktig nybörjar bebis, vid namn Neo. För att beskriva honom knycker jag Askungens uttryck: ...och och alldeles underbar! Han sov större delen av tiden och var bara vaken för att äta. Efter matningen fick jag låna honom och jag blir så lycklig av att få ha så små barn i famnen.

Naturligtvis satt en liten rap på tvären men den lossnade när Neo fick komma upp och ligga på min axel. Undrar hur många mer än jag som ser det som en löneförmån att ha lite kräk på sig? Men när det gäller de här knytena är det just så för mig.

Eftermiddagen var inte lika rolig. Bilen är på verkstaden för sedan vinterdäcken kom på är det obalans och oljud i den. Igår var den också där men bilmekanikern kan inte komma på vad som felar. I morgon ska de prova att byta alla däcken för att de om det blir bättre. Besöket kostar säkert en hel del men bilen är tyvärr en nödvändig ägodel för mig. Tänk om cykel vore ett alternativ!

Höst

Nu är hösten här och jag vet inte om det är därför jag har så svårt att sätta mig vid datorn och skriva nya blogginlägg. För mig är hösten en tid av nedstämdhet. Så har det varit i många år, minns att 2000 var det så fast jag hade ett nytt barn i magen och födseln att se fram emot, så var det en tråkig tid när inspirationen aldrig vill infinna sig.

För två år sedan var det en väldigt tung höst men i år känns det iallafall ok. Har fått medicin som gör att nattsömnen är bra. Kan sova hur mycket som helst i och för sig, men det beror nog även på att sommaren med lediga barn blir intensiv och värken i ryggen är en ständig följeslagare.

Jag vill skriva, helst varje dag, för att skrivandet får mig att må bättre men samtidigt är det inte ett måste för mig. Vi vuxna har alldeles för många "måsten" ändå.

Idag ska jag och barnen ta in det som ligger lite här och där på tomten för vilken dag som helt kommer det att snöa igen och då är det inte säkert att snön töar bort. En hel del löv på både buskar och träd vägrar byta färg och klamrar sig fast på grenarna. Jag brukar kratta ihop dem och köra över med gräsklipparen och sen låta det bli gödning, men i år får det bli på något annat sätt. Tror nämligen att innan det ramlat ner är snön här.

Barnen, Rasmus är nu längre än mig, har större fötter och snart även ikapp mig viktmässigt, har mindre tid och engagemang att retas med varandra och mig när skolan är igång. Tokbra, tycker jag. På jobbet, lokalt i Näs, är det lite tomt efter att mina två kollegor har börjat på nya tjänster i en annan församling, så vid fikabordet har jag vaktmästaren att munhuggas med, och det är abslut inte illa. Tur att de andra kollegorna inte är så långt borta och att vi jobbar rätt tight tillsammans i de olika verksamheterna. Jag har nog ett av världens bästa jobb, faktiskt!


Hösten är nog rätt ok ändå. Jag tillåter mig att inte vara på topp hela tiden utan flyter med och gör en del saker på ren rutin. Snart är adventstiden, snön och stearinljusens tid här och då vet jag att livet på en gång blir härligare att leva. Igår var jag bjuden på middag hos goda vänner och det är guldkornen i vardagen.

Latmasken

har byggt bo hemma i mitt hus. när vi, jag och barnen, städade igår hittade vi dess boning! På kontoret, bakom det gamla klickgolvet, som låg i köket, fanns det massor av ömsat svart skinn som bara måste komma från latmasken. Eller?

Nåja, nu bars det ut och upp på vinden och dammsugaren gjorde sitt jobb och städade bort lämningarna. När det nu är konstaterat att det var latmasken som bott där under en lång tid finns det inga ursäkter längre för mig att låta bli att träna.

Träningen kom helt av sig när högaffeln åkte in i benet för drygt sex veckor sedan. De första tio dagarna var det otillåtet för mig med ansträngning och att komma in i den lunken att bara slappa gick rätt fort. Dessutom har sjukgymnasten som jag tränar hos haft semester, men nu är det alltså slut på latheten. Började igår med att dansa hela kvällen, med paus bara för att fylla på lite energi och släppa ut lite överflödig vätska som inte tog vägen ut genom porerna över hela kroppen. Träningen hos sjukgymnasten återupptas om drygt en vecka, och då minskar, hoppas jag, värken i ryggen kring den andra ländkotan som numer hela tiden gör sig påmind.

Date och Mickeys stod för musiken på Aspåsnäsets logdansbana. Det är något speciellt med dessa sommardanser. Tyvärr var gårdagens den sista den här sommaren för min del. Nästa helg befinner jag mig i Stockholm för genomförande av Tjejmilen och helgen därpå är det konfirmandläger på agenda. Tillbaka till gårdagens dans så måste jag säga att mina favoriter, Date, är i en klass för sig. Kanske mest beroende på att de spelar mycket musik från 80-talet och den är bara bäst. Har dansat till dem tre helger i rad nu så det börjar bli en vana, som jag gärna skulle fortsätta med. Nu ser det ut som om de överhuvudtaget inte alls kommer att spela i Östersundstrakten under hela hösten. Så då var det tur att dansen igår slutade först 02.50, fast det skulle egentligen vara slut kl.02.00. Men många extranummer blev det. Och till sist: Hallelujah. Leonrd Cohens låt i en superbra version med killarna i Date.

Smolket i bägaren är att med en restid på en timma så blir klockan för mycket innan huvudet ramlar ner på kudden. Närmare 05.00 var den i natt. Och med mina morgonpigga barn blev det 1,5 timmar ostörd sömn innan de var på gång. Då är det bara att hålla igån goch inte slå ner rumpan för då är det kört. Har plockat alla kvarvarande bär på vinbärsbuskarna, ca tio liter. Mamma var här och plockade en del eftersom jag har mer än jag behöver i frysen. Efter bärplockning la jag mig i hammocken, tid ca kl.15, och nu är jag som sirap som stått i kylskåpet.

Imorgon börjar skolan för killarna och de ser fram emot det båda två. I helgen har Martina varit hos oss och hon ska följa med Robin till skolan och starten i tredje klass. Så tack att skolan börjar i morgon för då bör det bli en hyffsad tidig kväll för alla i familjen ikväll.

Tv-serier

Sommartid är det mest bara skit på tvn, men nu när hösten börjar att närma sig kommer det en hel del bra serier tillbaka.

En sådan som Robin och jag gärna ser tillsammans är Sjukhuset på Tv3. Den är på rätt tid för att Robin ska kunna se hela och dessutom varva ner. Oftast lägger vi oss i soffan och myser och tittar. Hans favoritdoktor är Joel, och jag kan hålla med. En sådan sympatisk läkare skulle jag gärna träffa om det är nödvändigt med läkarbesök. Han kan ta barn och vuxna på alldeles rätt sätt.

Andra program som jag gärna ser är: Criminal Minds, CSI, Spårlöst försvunnen, Greys Anatomy och snickarprogram tex Äntligen hemma.

Mitt absoluta favoritprogram har varit Cityakuten. Har sett alla program när jag har haft 3:an. Men har det sista avsnittet visats och det är bara att hoppas att det om några år kommer i repris, så ska jag se dem igen. Egentligen är det märkligt att jag gillar sjukhusserier så mycket som absolut inte klarar av att se blod?!

Många serier som håller på i flera säsonger tappar i att vara intressanta och hamnar långt ifrån den urspungliga storyn. Exempel på två sådana serier är Lost och Prison Break. De första säsongerna var riktigt bra men sen....hittar inte ord. Men vad gör de inte för att tjäna pengar?

Nu väntar jag med spänning på Letś Dance och andra svenka produktioner i höst. Får se vad det har att erbjuda!

Ett år till de andra

Jaha, så var det dags för födelsedag, igen eller? Jag har (vad jag tycker själv) inga problem med att bli äldre.I år känner jag mig mycket bättre psykiskt och fysiskt än de två tidigare åren.

36 år alltså. Det enda som är lite gruvsamt är att om jag vill ha flera barn så börjar det brinna i knutarna nu. Fast med ett barn som är i puberteten och ett som klarar sig själv kortare stunder så är det inte helt självklart heller att börja om med spädbarn. Å andra sidan bör/måste det vara två personer för att det ska bli något barn, och det är inte i den situation som jag befinner mig nu, heller.

Sommaren har mest bjudit på regn så den semester som barnen och jag hade på Kos känns riktigt bra att vi tog oss, tackar mina arbetskamrater igen för att de pushade på. En del av semestern i sommar har gått åt till socoilogistudier. De två första tentorna gick rikitgt bra, betyg C respektive B, och analysuppgiften är inskickad. Hur det gått på den vet jag först i mitten av september när bedömningen är gjord.

På måndag börjar skolan igen för barnen och förhoppningsvis blir rutinerna mer fasta då. Vilket hela familjen behöver, främst är det läggningstiderna som ska rättas till. Rasmus är gärna uppe länge på kvällarna och jag behöver sova för att orka jobba. Och om jag lägger mig innan han gör det förmodar jag att han skulle bli tittandes på tv hela nätterna. Men ändringen är i antågande som sagt.

Ikväll ska jag fira lite tillsammans med barnen. Middagen är förberedd, kycklinggrytas och ris. Men glassen som jag köpt har av någon konstig outgrundlig anledning dunstat från plastlådan i frysen, hur gick det till? Tur att det finns mer på ICA.

Vad är livskvalité?

Om jag ska tro mina barn, framförallt den äldre, är det när pengarna finns i den mängd att allt som efterlängtas kan inhandlas. Och visst kan det vara sant, men det viktiga för mig är att inte behöva vända på varje krona och sällan eller aldrig kunna unna sig något.

Första tiden efter separationen var jag inte övertygad om att ekonomin skulle gå ihop. Så inköpen reducerades till bara det allra nödvändigaste. Inga nöjen, å andra sidan kände inte alls för att göra roliga saker, bara vanlig mat och tur att barnen fick en hel del begagnade kläder. Dessutom började jag föra kassabok för att hålla koll på vart pengarna tog vägen. Jag har ett kontrollbehov när det gäller pengar. Sagt och gjort, varenda öre som spenderades skrevs in i boken.

När några månader gått insåg jag att pengarna räckte och att till och med blev lite över, inte varje månad men ibland iallafall. Nu är det roligt att bläddra i kassaboken, fundera på varför det en del månader blir dubbla kostnader för mat jämförelsevis med andra. Jag jämför även från år till år hur mycket vi lägger på de olika kostnadsställena. För några dagar sedan skapade jag ett exceldokument så nu har jag datoriserat min kassabok och slipper på så sätt räkna ihop varje kolumn för sig vid månadens slut, det gör programmet. Kassaboken kommer jag att fortsätta med.

Jag måste säga att livskvalité är att ha sin familj omkring sig, några goda vänner (som man träffar alldeles för sällan, men det ska inte ge en dåligt samvete), bo där det är trivsamt, intressen som stimulerar och ett bra jobb. Självklart hör det till livskvalitén att få vara frisk.

Om jag summerar mitt liv så har jag skulle jag säga en god livskvalité, med sina upp- och nergångar som hör livet till.

Semesterdags

Nu har jag semester.Och för tredje året irad händer det något med min kropp som gör att jag inte riktigt är 100%. För två år sedan var det hjärtat som rusade och där jag till slut insåg att det var en utmattningsdepression som jag drabbats av. Det tog tio månader innan jag var tillbaka på heltid på jobbet. Fortfarande har jag sviter av den och klarar inte av stress eller samma höga tempo som innan.

En månads heltidsjobb lyckades jag klara av innan sju veckors semester och föräldraledighet tog vid. Fredagen innan jag skulle börja jobba ramlade jag av hästen och fick frakturen på ländkotan. Konvalesencen efter olyckan, om jag räknar i sjukskrivning, blev drygt fem månader. Förra söndagen hjälpte jag till med hökörningen hemma på gården och på något vis körde jag högaffeln in i höger underben. Inte rakt in i skelettet men i benet. Har ingen aning om hur långt in men vet att det gjorde rejält ont, både upp i knäet och ner i foten till tårna, på en gång. Jag drog upp byxbenet och konstaterade att det blödde och tänkte då att: "Bra nu kommer eventuella bakterier ut." Och det var bara ett litet, litet sår.

På natten värkte det i benet och på måndagsmorgonen hade det antagit en mörkare nyans och känslan var som ett träben. Nåja, ingen tid för att känna efter ordentligt utan iväg med RObin till fritids och mig själv till jobbet. Förflyttade mig rätt så klumpigt på jobbet under dagen. När jag slutat skulle jag förbi Apoteket och hämta medicin. Väl där frågade jag om de hade något bra plåster som inte fastnar och något att tvätta såret med. Farmaceuten frågade till vilket ändamål och jag berättade vad som hänt. Hon pekade med hela armen mot hälsocentralens reception och frågade samtidigt om jag varit i kontakt med sjukvården. Själv hade jag knappt tänkt tanken. Nåja, det slutade med ett besök på akuten och stelkrampsspruta och penicillinkur i tio dagar.

Läkaren frågade varför jag väntat ett helt dygn med att åka till en läkare och jag svarade: "Det är ju bara ett litet sår" varpå jag fick svaret: "men jordbakterier och andra bakterier som kan finnas på en högaffel, som står ute och används till djurskötsel, kan ha förödande effekt, och sprida farliga infektioner"

Ok, nu vet jag det. Inte för att jag har tänkt att göra om det någonsin, men i alla fall. Benet blir stadigt bättre och trääbenet har jag inte kännt av sedan i torsdagsmorse, om jag inte räknar fredagsnatten efter dansen. Såret är litet men vill inte läka utan det vätskar sig. kan erkänna att jag mår inte jättebra på penicillinkuren heller men det ska ju ta bort alla hemska bakterier i kroppen.

Nästa år ska jag vara frisk i samband med semestern, alternativet är att låta bli att ta semester!