Dansgala i Strömsund

Nu är det den tiden på året igen . Mellantiden. Dansgalorna i ishallarnas tid. Efter en del övervägande fattade jag beslutet att åka till Strömsund, trots förra årets mindre bra dansgala. Genom kontakter via Facebook ordnade det till sig och fem dansare glada i hågen samåkte. Avfärden från Östersund stämde så bra vid ankomst att ishallen fick sällskap av oss precis samtidigt som Jannez började spela. Innan entrén blev det en hinderbana av lera och vattenpölar att ta sig igenom från bilen till ishallens dörr.

Entrépriset är differentierat beroende på ålder, och innebär också tillträde till puben eller ej. Under 18 år genererar ett lägre pris. Egentligen borde det vara helt tvärtom. Många över myndighetsåldern har som mål med kvällen att spendera den på den mycket lokalt placerade puben, inne i ishallen. Med det i åtanke borde en högre ålder ha ett lägre inträde eftersom förtjänsten på varje såld vara inne i puben ger arrangören ett tillskott i kassan.

Efter byte av skor och ett toabesök i förebyggande syfte, för att senare slippa stå i den långsamt slingrande kön, beträddes dansgolvet. Under de tre första danserna gjorde mig samma kavaljer sällskap, en bra inledning på kvällen, och jag ska erkänna att det kändes lite ensamt, två-tre andra par på det enorma havet till dansgolv.

Tillströmningen av människor var sparsam enligt mig och under hela kvällen går det knappast att påstå att det någonsin blev trångt på golvet. Däremot infann sig en mått av stökighet när alkoholhalten på besökarna ökade. Tydligen var det minusgrader utomhus och för att inte stelna och frysa till behövdes det lite sprit för att hålla blodet flytande på parkeringen. Mig har det ingen betydelse för, blir noll i alkoholintag, eftersom jag alltid befinner mig inne på dansgolvet och dansar så svetten rinner, kroppstemperaturen är ovanför fryspunkten med råge. Om golvet kan jag säga att det är stumt, vilket fick en av samåkarna att tala om för mig att golv väldigt sällan pratar... Klart det när man blir trampad på hela tiden.

Mitt i danstiden fylldes det på, sittandes och ståendes, på läktaren, som för övrigt påminner om pyramiden som utmanarna i Gladiatorerna ska ta sig uppför. Kaffe, the, smörgås och gokaka åts i sällskap av de flesta, samåkarna, trevliga hela bunten. Luften var trots ångor av olika slag väldigt torr så en hel del vatten rann genom min strupe. Linserna protesterade med att fastna i ögonen och det gör ju att min synskärpa blir i det närmaste noll och jag måste komma väldigt nära för att se något, kan i och för sig vara positivt, men för att avhjälpa det finns ögondroppar. Hemligheten med dem är dock att finna på med droppen i ögat...

Om orkestrarna, ett starkt startfält kan jag säga: Jannez hade en ny låt på sin repertoar, men vilken minns jag inte. Kan säga att det var Andreas som sjöng den. Blender är som vanligt bländande och Dreams, med något sämre ljud, spelar med stor glädje och en tilltalande blandning av musik. Flera mysiga foxar, en hel del skratt, trevliga samtal och många kramar, är andra stora fördelar med att vara på dans.

Glad som alltid på dans

Hemfärden avklarades utan några missöden. Efter bil- och chaufförsbyte i centrala centralorten styrde jag de sista milen hemöver. När jag blev själv i bilen slank det sista av medhavda fikat ner, dels för att ge lite extra energi till fokus, dels för att det skulle gå åt. Vilddjursrapport på hela resan: ett rådjur och en räv, båda på sidan av vägen. En bra kväll avslutades med ett varmt bad med och nytt personligt hastighetsrekord sträckan badkaret och under täcket i sängen.