Erkännande

Det  finns ett ufo i mitt hem. Eller ja, det är till och med flera stycken. För det mesta så märker jag inte av dem alls utan de håller en väldigt låg profil. Ufona är flerfärgade och rätt så mjuka typer och i olika storlekar. Jag är rätt så övertygad om att de som finns hos mig är bland de mindre och att det säkerligen finns betydligt större, ja till och med så stora att de behöver fotbollsplaner för att kunna sträcka ut sig i sin fulla längd och bredd.

Det minsta, som jag sett, är rosa,15 cm bred och 30 cm lång. Det är mönstrat med rutor och lingon, så uppenbarligen har ufona koll på hur det ser ut på vissa delar av planeten Tellus och de gör sig liknande för att kunna smälta in till viss del. Ett annat som jag har sett hemmavid är i storlek av blädderblockstypen och går i lite murriga toner av blått, rött och guldgult och är  mönstrat med stjärnor. Det känns som om den har en mer himmelsk anknytning än den lilla rosa.

Jag har varit medveten om ufonas närvaro i snart fyra år och de verkar inte ha någon större brådska att dra vidare till någon annan boplats.

Material för att få fler ufon finns det gott om i hemmet, men det är lite inspiration som saknas och även tiden. För den som undrar så betyder ufo i mitt hem: Unfinished objects och är lapptäcksprojekt som ska färdigställas. Och som en liten ursäkt, det har alla som någon gång fastnar i lapptäckstillverkning...

Ibland blir det fel, fel, fel

Hur dum känner jag inte mig när jag skäller på någon som absolut är oförtjänt av det? Jag brukar be om ursäkt för mitt bristande beteende, ofta. Men det är helt enkelt mänskligt att det någon gång brister och fel person får sig en skopa ovett. Fast känslan som finns inuti mig är tårfylld och jag skäms...

Om det får mig att känna mig som en urvriden disktrasa med en unken lukt, så är det även liknande känslor hos  den som drabbats av ovettet. Ja, det är ingen avundsvärd sits.

Tur att det händer sällan, för oftast har jag ett långt tålamod som räcker till för familjen, kollegorna, vännerna och ytligt bekanta. Däremot kan jag bli tvärförbannad om jag, eller någon av de som jag tycker om, utsätts för orättfärdigheter. Då är belenet huskut stutt! och de som uppfört sig felaktigt kommer att få veta det från mig.

Jag är emellanåt obekvämt ärlig och det gäller både positiva och negativa sidor, uttalanden och handlingar. Men det är så jag är och jag tänker inte förändra mig.

Två korta tankar...

Om du saknar den som sårat dig en enstaka gång,
betyder det att du kan skilja på sak och person.
Så var stolt och sträck på dig.
Den gåvan är det inte alla som besitter.



Ignorera aldrig någon som verkligen bryr sig om dig.
En vacker dag kommer du att inse
att du har förlorat en diamant medan du var ute och samlade sten.

Spekulera??!!

Brukar du spekulera?
Kan det vara så att du ibland gissar dig till vad någon menar, när du egentligen inte riktigt förstår och då drar dina egna slutsatser? Eller är du den typen som då frågar den som sagt något och ber att de förtydligar sig.

Jag hör till den andra sorten, oftast. Är det så att något, sagt eller skrivet, lämnar utrymme för egna tolkningar och jag har svårt att veta vad som uppföraren vill ha sagt håller jag det för mig själv. Möjligen kan jag utan att avslöja vem det handlar om ventilera det med någon nära vän, men aldrig någonsin i en offentlig medial miljö.

Så, om jag skriver något här som är oklart för någon av er läsare, hör av er till mig så får jag en chans att förklara!!!



För att:
 från Datainspektionens hemsida: 

"Bloggar och sociala medier
Publicering av till exempel namn och foton på personer på bloggar och sociala medier är i princip alltid tillåten så länge man inte kränker personen. Att "hänga ut" och skandalisera en privatperson är ett typexempel på vad som normalt sett är kränkande.

Nu...

När känslorna plötsligt svämmar över
och tårarna stiger upp i mina ögon
är det oväntat

Jag var oförberedd på att det skulle hända, just nu

Men det är helt rätt
och jag tillåter mig att vara ledsen

Jag har mycket att vara glad för
det vet jag och kommer ihåg

Men precis nu är gråten här
precis nu vill jag vara här i den

och jag önskar att...

Arbete lönar sig

Tänk om det vore lika lätt att se resultat av ett utfört arbete, som de gånger jag torkar golven efter barnen kommit in med väldigt leriga stövlar. Det är ett direkt kvitto på att jag har gjort rätt sak i rätt tid. Nu är det inte så. De allra flesta gånger tar det ett tag och mer än en gång hinner jag fundera på om jag har valt rätt metod för att angripa det som ska åtgärdas.


Nu i dagarna har det för min del börjat falla en del bitar på plats att jag har använt mig av en metod som fungerar. Det finns säkert andra metoder som skulle ha gett ett snabbare resultat, men min metod fungerar för mig och ligger på rätt nivå för att det ska vara hållbart under en längre tid.


Innan jag skaffar mig en metod så gäller det att ha målet klart för sig, åtminstone ett delmål. Nalle Puh säger: "Om man inte vet var man ska är det ingen idé att skynda sig. Man vet ändå inte när man kommer fram." Och det är så sant, utan mål famlar jag framåt. Fast vet jag åt vilket håll framåt är när jag inte har en aning om var målet är.


Lön betalas ut månadsvis i pengar när jag har arbetat, men belönas gör jag nog dagligen. När någon speciell säger: Jag älskar dig! och jag vet att det verkligen kommer inifrån den personens hjärta. Det är som om det vore guld. Förmodligen har jag förtjänat det. Det sägs att i slutet av vägen där regnbågen slutar, eller är det där den börjar, finns en skatt av renaste guld. Är det guldet som är lönen för arbetet? Med rätt metod och målet i sikte når jag regnbågen, början och slutet.

En bricka i spelet

Jag har ingen aning om vad avregleringen av statens monopol på apoteken skulle leda fram till, men anar att det handlar om att vi som kunder skulle få det bättre. Lägre priser, snabbare service borde vara det vi kunder ska kunna förvänta oss när det blir konkurrens mellan de olika bolagen.

Min son äter en medicin som är på licens. Det betyder att jag fick ett brev från hans läkare som jag tog med mig till det apotek där jag skulle hämta medicinen. Apoteket skickar sedan brevet till Socialstyrelsen som beviljar att sonen får medicinen och skickar beslutet tillbaka till apoteket. Licensen gäller i ett år och jag kan bara hämta ut den medicinen på just det apoteket.

Eftersom jag är medveten om att det är en ovanlig medicin brukar jag vara ute i god tid för att hinna få medicinen innan den har tagit slut hemma. Det var jag även den här gången. För två veckor sedan var jag in på Kronans Droghandel i Brunflo för att se till att sonen ska få sin medicin. Väl där fick jag reda på att de inte har den i lager, inget ovanligt utan så brukar det vara och så kommer den efter två dagar. Apotekaren sökte i systemet och kom fram till att medicinen även var slut hos leverantören. Hon ringer då till de två andra apoteken i samma kedja som finns i Östersund men inte heller de har medicinen i lager. Jag lastar absolut inte personalen på apoteket för de gör sitt allra bästa. Apotekaren ringde leverantören och de meddelar att det tar 1-1½ vecka för dem att få hem medicinen.

Apotekaren ringer även ett annat apotek i Östersund och det visar sig att de har den eftertraktade medicinburken. Tidigare när det var monopol på apoteksmarknaden var det bara för apoteken att skicka medicin emellan varandra, men nu när det är olika ägare går det inte, utan det är vattentäta skott. För att jag ska få köpa medicinen från den andra kedjan krävs det att läkaren skriver ut ett nytt brev som jag då ska lämna in på det nya apoteket, som skickar iväg den till Socialstyrelsen som returnerar beslutet till det nya apoteket. Men jag sa nej till det eftersom jag trodde att mitt första alternativ skulle gå fortare.

Idag var jag in på Kronans Droghandel igen och frågade om medicinen. De hade ringt till leverantören i fredags och då hade medicinen ännu inte nått Sverige. Alltså har det hittills tagit två veckor och förmodligen tar det ytterligare närmare en vecka innan jag får hämta ut den. Nu är sonen helt utan den medicinen, så det blir en härlig tid innan den är hos oss. (Jag har hissat ironiflaggan mycket högt!!!) Tur i oturen är att den inte är en livsuppehållande medicin, men den gör livskvaliteten väldigt mycket högre för sonen, och det innebär att de som befinner sig i hans närhet, hemma, skolan och på fritiden drabbas också nu när han är helt utan.

Det är säkert fördelar med att konkurrensutsätta en hel del verksamhet, men i det här fallet har det krånglat till livet för min familj och främst för sonen.