En epok i graven

Under en stor del av min tid som tonåring var jag engagerad i Svenska kyrkans Unga, dels som ledamot i distriktsstyrelsen och dels som deltagare/stab i dess verksamheter. Det var en tid som har betytt mycket för mig. Det var där det var okej att vara sig själv, få uttrycka tro, skön gemenskap med andra och stor plats för att få sjunga. Det var där någon såg mig och trodde på att jag kunde tillföra något som fler fick ta del av. När jag senare fick frågan om att jobba i församling var det ett enkelt val för mig. Möjligheten genom jobbet ge barn och ungdomar liknande guldgruva som jag fått gjorde att jag tackade ja. 

För tolv år sedan var vi några eldsjälar inom rörelsen som gärna ville tillhöra en lokalavdelning men då vi bodde utspridda över hela landet kände vi inte att vi ville tillhöra en speciell församling. Vi bildade då "En  Lokalavdelning I Tiden". På vårt medlemskort står texten: "Lokalavdelningens motto är att ha så kul som möjligt, så ofta som möjligt!! Lokalavdelningen har en styrelse, se nedan. Vi tillhör ingen församling, men hör till Härnösands distrikt. Vi är absolut ingen klubb för inbördes beundran, men vi beundrar varandra för dom unika elit-varelser var och en är! Vi har inga regelbundna träffar, utan träffas vid behov men vår samhörighet är stor och vi ses alltså när möjlighet ges!" 

Under årens lopp har vi gjort just det som står i texten. Vi har träffats när vi har kunnat. Vi har bland annat bowlat, haft julfester och bytt julklappar (allt från näshårsklippare till böcker, verktygslåda, spel, foton på medlemmar och 10 kg potatis) under roliga former, skrattat, firat födelsedagar & gudstjänster, motionerat till Distriktsårsmötet, representerat vid årsmöten på distrikt- och riksplan. Och naturligtvis har vi fortsatt den gamla kristna traditionen att äta tillsammans. Ja, allt som ryms i en lokalavdelnings verksamhet!

Lokalavdelningen har sedan den bildades i december 2004 haft totalt 53 medlemmar. Den yngsta har varit 6 år och hur gammal den äldsta är låter jag vara oskrivet. Under hela tiden har vi haft en styrelse med ordförande. 4 medlemmar har varit medlemmar i lokalavdelningen under alla 13 år, vilket är värt att nämnas. Förra året hade lokalavdelningen 15 medlemmar varav 10 är valbara för förtroendeuppdrag, alltså under 30 år.

På årsmötet 2016 inkom en motion om att lägga ner lokalavdelningen då det under de sista åren varit svårare att få till träfftillfällen för fler än några medlemmar åt gången. I år antogs motionen i andra läsningen och ett enhälligt beslut att lägga ner lokalavdelningen togs. Årsmötet beslutade att de slantar som finns kvar ska gå till Svenska Kyrkans Unga i Härnösands stift och något som syftar till att få vara unik, helt i linje med texten på medlemskortet.

Så nu konstaterar jag att "En Lokalavdelning I Tiden" har gått ur tiden.

Kvällstankar

Jag kan verkligen inte förstå mig på människor som sätter andra människor i dålig dager för att själva framstå som bättre. Om jag råkar göra det, hoppas jag verkligen att per omgående att jag uppmärksammas på det och kan be om ursäkt.

Balans=när vågskålarna väger lika mycket
Det är viktigt att ha balans i livet. Det som läggs i vågskålen jobb, socialisering, hobby, ska ha samma vikt som vila, familjen, träning. Oavsett hur du fördelar det viktiga i ditt liv ska det vara i balans. 

Det finns saker som jag hur jag än gör inte kan förändra. Det som ligger utanför av vad jag kan påverka. Hur jag hanterar det väljer jag själv. Sinnesrobönen är det jag strävar efter:

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Och det jag inte kan förändra är bäst för mig att släppa och gå vidare. Det får mig att må bättre. Jag har ansvar för mitt liv och mående.

Idag har jag god balans i mitt liv.

Gråväder

Solen är det jag behöver i mitt liv, som ger mitt liv mening och värme.
Ibland ser jag inte solen för att moln skymmer den.

Mitt sunda förnuft säger att självklart är solen där,

lika gul och varm som molnfria dagar.

Trots det är känslan en annan.

Och det stör mig!

Så nu säger jag det högt, tydligt och med eftertryck:

FÖRSVINN MOLN, NU! 

och kom inte tillbaka

Överöser mina tonåringar med kärlek

Tonåringar kan verkligen behöva tokälskas. Inte alltid är de så behändiga. Jag har alltid tyckt det är så kul att jobba med dem och med deras föräldrar. Varför är det så roligt att fundera just kring tonåringar?

De sysslar med så mycket viktigt. När föräldrar tycker att de verkar ha helt tappat taget om livet och avvecklas mer än utvecklas så sysslar tonåringarna i hemlighet med att bli vuxna.

Deras hjärnor möbleras om under hela tonåren. Under en period får de svårt med planering, riskbedömning, ordning och reda, impulskontroll mm. Då kan de behöva mycket hjälp – samtidigt som de inte gärna vill behöva hjälp.

Hela tonåren tränar de sig i ansvar, i nära relationer, i att säga nej. De tränar hemma och utmanar sina föräldrar. De tränar sig att älska och förlåta – och att fräsa ifrån och markera sina gränser – något många föräldrar aldrig tränat sig i. Några av dem har perioder av instängdhet och sorg, andra njuter av sina nya vänner och sin nya frihet.

De utmanar oss vuxna för de vill ha nya relationer till oss – de vill inte längre vara i underläge, vill inte att vi ska bestämma det de själva kan bestämma om.

Klart det blir fel ibland. Klart det blir konflikter för vi vill olika. Men tonåringarna vill inte vinna över oss. De vill möta respekt och glädje. De vill att vi ska bry oss om dem, men inte styra dem. (Ibland vill dom också ha ett par jeans, våra pengar, stor frihet och obegränsad service. Men vinna en maktkamp har dom inget behov av.  Och dom tål ett nej.)

Föräldrars ord har väldig kraft. Fast det inte verkar så, tror tonåringarna länge på det vi säger.   Så säg inte att du tycker att hen är hopplös – i alla fall inte utan att be om ursäkt efteråt!

Och rätt vad det är har dom blivit vuxna. Då visar dom allt dom lärt sig. Och då har vi en ny relation till dem.

Till dess – tänk på att visa dem respekt, uppmuntra alla tecken på mognad och skydda dem när det är nödvändigt! Ta inte alla strider, tjata inte för mycket, låt dig inte avvisas!!

Den här tiden väcker många känslor hos de flesta föräldrar – stolthet, rädsla, sorg, avvisandeskam och stor glädje. Ta hand om dig under tiden! När tonåringen säger: ”Skaffa dig ett liv, mamma!” kan det verkligen vara ett uttryck av omsorg : ”Mamma, jag ser att du får det tufft när jag flyttar. Gör något för ditt eget liv!”

Sociala medier

Jag gillar verkligen lättheten med att nå, vänner och främlingar (de som jag ännu inte stiftat närmare bekantskap med) via sociala medier som till exempel facebook är. Så enkelt att hålla kontakt med klasskamrater från skoltiden som nu finns på olika platser i vårt avlånga land, delar av min familj som bor både i Göteborg och Västerås, finna samåkningskompisar då knasigheten slår till och dans i långtbortiskogen lockar. Berätta vad jag pysslar på med, gärna med en ton av underfundighet. De, och andra. fördelar är bra. Användning under ansvar.

Men när de sociala medierna blir till ett missbruk är det fara å färde. Jag tänker på de som känner att de måste dela sina händelser för att få bekräftelse, få känna att de duger och syns. De som beskriver sina liv som en rosenskimrande saga. För i allas våra liv är det både upp och ner, precis som det ska vara: Här gäller också balans, för att vara trovärdig och undvika båda dikena, inget är någonsin helsvart eller gnistrande vitt någon längre stund.

En sak som jag aktivt försöker undvika är att i mina underfundigheter och inlägg är att direkt eller indirekt baktala andra människor. Det är ett beteende som är oförlåtligt. Det hoppas jag att ni som känner mig kan skriva under på. Att via sociala medier påskina någon annans fel och misstag är inte okej, aldrig, det är förbjudet och ska inte förekomma. Har man något att säga någon, antingen uppskattande eller förbättringsområden och tänker uttrycka et ska man vara så rakryggad att man säger det direkt till berörd part. Undantaget kan vara om någon gjort något bra och du vill framhålla den personen så är det, i min mening, okej att även dela det på ett socialt medie om man sagt det till den det gäller först.

Alla sociala medier ska användas med försiktighet och förstånd. Som informationskanal är det en mycket bra väg!

Försök till harmoni

Hur släpper man det förflutna när det gör att man känner sig oharmonisk i nuet?

Att prata igenom det som har hänt tillsammans med någon som du litar på och som ser objektivt på situationen. Bara att få prata av sig kan hjälpa, och att få någon annans syn på saken som du kanske inte har tänkt på tidigare.

Nyckelorden är förstå, förlåta, acceptera och läka:
Om det var andra personer inblandade så försök att se det från deras perspektiv - vilket ofta leder fram till en förståelse att deras handlingar mot dig egentligen inte handlade om dig, utan om deras personliga situation.

Behöver du förlåta någon eller dig själv? När du förlåter någon skapar du ett avslut som ger dig lugn, att förlåta någon betyder dock inte att du tillåter personen att skada dig igen.

Du behöver acceptera att det förflutna har hänt. Men kom ihåg att acceptera något inte är samma sak som att ge upp och låta situationen påverka dig till din nackdel utan kamp - det är du som bestämmer över ditt liv och du ska alltid göra det bästa av varje situation.

När du förstår, förlåter och accepterar börjar du att läka. För att läkningen ska gå så effektivt som möjligt behöver du börja ge dig själv vad du behöver, varje dag. Vänta inte på att någon annan ska läka dina sår - det klarar du själv nu när du ser objektivt på både dig själv och situationen, i stället för att se med de känslorna som andra har försökt att befästa i dig. Din egen kärlek kommer att ta dig långt!

Var realistisk - det förflutna är över och möjligheten att ändra något i det är redan borta. Det finns ingenting som du kan göra för att försköna det förflutna - däremot kan du tack vare gårdagens lärdomar skapa dig en vackrare framtid.

Ibland behöver man ställa denna frågan till sig själv:
Vad får jag ut av detta? Det kan vara så att man faktiskt använder det förflutna som ursäkt för att undvika något i nuet som man inte vill eller vågar göra.

Ta ansvar för ditt liv - se vad du gör mot dig själv genom att leva kvar i det förgångna. Föreställ dig två framtida resultat; hur kommer ditt liv att se ut och hur kommer du att må, om du fortsätter att hålla fast vid det förflutna, kontra vad händer om du släpper det förflutna? Du kommer upptäcka att priset för att inte släppa det förgångna är så pass högt, så att du automatiskt kommer att be det fara och flyga. Du kommer inse att du är värd bättre än att missa alla de underbara möjligheterna som du bara kan skapa i frihet. Du kommer förstå att friheten ger dig den ovärderliga garantin som alla vill ha - att i framtiden slippa ångra sig för att man inte gjorde annorlunda.

Trötthet och maktlöshet talar

Vad är det med mig som tänker förbjudna tankar? Förmodligen ingenting annat än överlevnadsinstinkt.  Det är som att balansera på en knivsegg och rätt vad det är kommer jag att trilla, åt ena hållet eller det andra, eller varför inte sätta mig rakt ner.
Hur länge ska jag tala inför döva öron och visa för blinda ögon? Verkar vara i en oändlighet, men hur jag än säger och visar når budskapet inte sitt mål. Det tar en annan väg, helt annan!
När jag vänder mig till någon för att få hjälp, så får jag till svar: så här kan ni inte ha det! Men ingen har någon bra plan eller någon plan överhuvudtaget. Det enda som går att göra är att vänta på att det ska bli värre... Tills katastrofen kommer? Tills någon blir allvarligt skadad? Tills jag inte orkar mer?

Vad finns kvar när hopp- och maktlösheten slår till med full kraft?