West Coast Swing i Umeå

Jag är så väldigt tacksam att jag råkade se att en av mina vänner anmält sig att delta i  ett evenemang på Facebook och än mer tacksam att fick ett ja från den vän som jag frågade om  han hade lust att följa med. Nu har min första kurs i West Coast Swing (WCS) precis avslutats men förhoppningen, från min sida, är att det blir fler.

WCS är en swingdans, pardans, som ha sina rötter i Lindy Hop (LH). Den bygger på ett antal grundturer som kan varieras i det oändliga. Det vi fick höra många gånger under helgen var att i WCS kan man inte fuska, utan för att kunna dansa så måste man kunna grunderna. I LH går du som tjej bak på steg 1 i takten och det ställer till det i dansen för mig, eftersom i WCS kliver tjejerna fram ett steg på första taktslaget. Men bygger på både sexor och åttor, som LH också gör.

På fredagen fick vi en tvåtimmars introduktion som innehöll grundstegen och några basturer. Mycket att hålla i huvudet när det är alldeles nytt, tycker jag, och att det skulle kunna vara glasklart för någon som aldrig dansat WCS efter två timmar vore ett under! Iallafall så blev det socialdans efter introduktionen. Min dansintensitet var mycket lägre än den normalt sett brukar vara på dansgolvet, men jag njöt av att se alla andra dansa. Eller jag dansade inte alls, vill jag påstå! När jag måste tänka på hur varje steg ska tas kan det inte kallas för dans utan då är det bara steg på dansgolvet. Inkasserade, vilket gjorde min kväll, flera härliga, varma och långa kramar.

På lördagsschemat stod workshops 4 stycken á en timme. Jag vaknade, min nya vana trogen, redan före klockan sju men stannade kvar långt in under täcket tills Eriks väckarklocka skrällde i lagom uppstigningstid. Hotellfrukost är riktigt lyxigt, så då äter till och med jag, relativt mycket. Vi valde rätt tid att komma till frukosten för bara något senare var det inga just sittplatser tillgängliga och det var skönt att hinna vila en kortis på maten innan lärandet drog igång. Uppvärmningen var mer koordinerad än aerobic-passen som jag går på. Jag tycker mig ha hyfsad kroppskontroll och förmåga att göra stegkombinationer, men får verkligen omvärdera min kompetens efter den inledningen.

Vid lunch, efter två workshops, var det mer än fullt i huvudet och födointag satt som en smäck och sen håltimme i schemat var väldigt lägligt för en vila. Den tog jag som vanligt med täcket över hela mig, skönt. Eftermiddagspassen var lika bra som på förmiddagen. Duktiga instruktörer, men min kapacitet att lära mig nytt var mindre än hastigheten. Strulade till det ordentligt i hjärnan när det blandas med sexor och åttor. När jag gick från den sista workshopen var det mest bara kaos i skallen. Mer taktikvila inför kvällen blev det för min del. En snabb dusch och sen var jag på banan igen, trodde jag! Efter bara några försök till att dansa sa kroppen STOPP! Ryggen gjorde sig smärtsamt påmind. Min lott under kvällen blev att stå bredvid och titta på och vara något avundsjuk på de som virvlade runt på golvet. Jag har tidigare påpekat att mina favoritdansare verkar komma norrifrån och det får mer torrt på fötterna efter den här kvällen. De få som kom fram, bjöd upp och pratade med mig under kvällen kom från Norrbotten (har det visat sig efteråt). Trevliga män. Kvällens höjdpunkt var uppvisningen från instruktörerna. Min favorit ser ni HÄR

Söndagsmorgon vakande jag samma tid, så vi hann med att se starten på vasaloppet innan frukosten åts. I huvudet rådde fortfarande ett fullständigt kaos med steg, grundturer, variationer och termerna på engelska. Märkligt nog hade nattens vila från dans  fått en del att trilla på plats ner i fötterna och under den fjärde workshopen kändes det nästan som om jag dansade! Så den dans jag avstod ifrån på lördagskvällen blev en investering för både kropp och knopp under söndagen.

Hemresan tillbringades i baksätet med trippla fikapåsar. Erik körde säkert och Isabelle letade projekt för syjuntans träff. Jag halv- och helsov mellan fikastunderna. Vid den enda bensträckarpausen var utetemperaturen -22 så jag nöjde mig med att sträcka ut mina ben mellan framsätena. Hemmet nådde jag straxt efter kl.23. Nu gäller det att fortsätta att se till att få övningstillfällen om jag ska kunna lära mig dansa West Coast Swing. Hoppas att det blir fler som lär sig denna härliga dans i Östersundstrakten. Trots många timmars dans i helgen har jag fortfarande ett stort danssug, gärna då en dans som jag bara kan blunda i och njuta fullt ut av, utan att behöva använda huvudet!

Leende

I torsdags var jag på utbildning hela dagen och den kunde ha börjat på ett annat sätt. Trots att jag klev upp i god tid blev det väldigt stressigt. Jag vet att när jag är lite ur balans så låter jag både arg och sträng utan att vara det. Ett besök på tjänstestället klämdes in för att hämta upp lite material inför den kommande veckans arbete. Och hmm....!

Nåja, väl framme i Östersund parkerade jag min röda lilla Tomte-Nissa nere i hamnen för att få mig en rask promenad på ca 1 km till lokalen för utbildningen. Det är så skönt att röra på mig i morgonstunden, den känslan sitter i hela dagen. Det innebar att inför kvällens styrelsemöte med ÖBRK så fick jag mig ytterligare en prommis genom stadskärnan. Innan jag påbörjade den promenaden funderade jag ut att göra ett litet experiment: Vad händer om jag ser de jag möter i ögonen och ler emot dem? Och framförallt vad händer hos mig?

Efter spatserandet, dels på gatorna till centrum, dels inne i stadskärnan, drar jag några slutsatser. Flera av de jag mötte tittade tillbaka väldigt skeptiskt och med höjda ögonbryn. Några log tillbaka och en del hejade som om de var bekanta till mig, och samtidigt så jobbade nog deras hjärnor för högtryck för att hitta igen kopplingen till mig. Hos mig väcks det funderingar, som jag även tänker på i mitt arbete som pedagog, idag är det nog ovanligt att man ser människor i ögonen som man inte känner väl! När jag har drälltid på den lokala högstadieskolan tittar jag jag ungdomarna i ögonen och säger hej. Min tanke med det är att de åtminstone en gång den dagen ska ha blivit sedda utifrån den de är och inte utifrån prestation. I värsta läget är det den enda gången den dagen någon vuxen ser dem.

Den känslan som infann sig hos mig efter genomförandet var ett större välmående. Det finns vetenskaplig dokumentation att när du lurar hjärnan att le så utsöndrar det måbra-hormoner och resultatet är att du mår bättre. Ett sådant exempel är att sätta en penna mellan tänderna som stramar upp mungiporna, det blir samma effekt som att le på riktigt. Jag fejkade inte utan leendet var äkta. Så jag kan nog konstatera att leenden är smittsamma, om inte på andra så på dig själv. Min konklusion: Le åt andra även om du är stressad så mår du själv bättre och kanske även andra.

Sammanställning

I en av de bloggar som jag läser, Karins, blir jag inspirerad. Dels av hennes fantastiska trolleri med ord, inte bara bloggrelaterat utan även som kollega under några år, och dels av hennes dokumentation av veckans träning. Så förra veckan skrev jag ner vad jag rörde mig och hur länge eller långt.

Måndag:
Promenad 7,5 km

Tisdag:
Promenad 3 km
Aerobic 1 timme

Onsdag:
Promenad 7 km

Torsdag:
Skidor 6 km
Promenad 3 km

Fredag:
Promenad 7,5 km

Lördag:
Promenad 3 km

Söndag:
Styrka 30 minuter

Det blir en hel del rörelse under en vecka, en investering för både nu- och framtiden. Men är det någon som kan tala om vad som saknas i min redogörelse?

Hjärtats röst

Mitt hjärtas röst talar till mig
Förnuftet säger något annat
Hur gärna vill jag inte lyssna till hjärtat?
Väldigt gärna
Till viss del lyssnar jag
Lyssnar och bevarar
Låter det finnas nära
Nära för att kunna låta det växa
I den närmaste tiden visar det sig
Om hjärtats röst talar möjlighet och framtid

Hälsosamt

Jag har bestämt mig för att göra en del förändringar vad det gäller mitt intag av föda. Det blir för mycket smörgåsar varje dag, för lite frukt och grönt. Men nu ska det ändras. Anledningen till omläggningen har ingenting med min vikt att göra, den är bra, men när jag drar ner på snabba kolhydrater minskar värken i lederna på en gång.

Under storhelgerna och lovet för barnen har rutinerna kring våra måltider varit oklara. Vi har oftare fikat mitt på dagen än ätit lagad mat. Jag har förhoppningar om att när skolan nu är igång igen så blir det bättre ordning  på hela familjen och då även matrutinerna. Den här första veckorna har det gått riktigt bra. Vi har ätit varierad mat, inte bara pasta som det lätt blir. Fast det uppskattas inte alltid av barnen. Som idag till exempel, ugnsrostad potatis och morötter, riktigt gott tycker jag och till det ostgratinerad kassler. Men vilka miner mötte mig? Inga direkt uppskattande iallafall. Eftersom jag jobbar kväll imorgon lagade jag även middag till barnen, jo jag vet lite curlingvarning, men då vet jag att köket har en chans att överleva.

Igår fick jag ett kvitto på att det är rätt så bra med min hälsa och att rörelsen gör mig gott. De allmänna blodproven, även om de inte gör en djupdykning, visar på att blodsocker, Hb, blodtryck och kolesterol håller sig under gränsvärdena, flera med god marginal. Jag har på tre år blivit nästan två centimeter längre och fått något mer nedsatt hörsel. Ett pass med motion, eller rörelse som jag föredrar att benämna det, helst utomhus får mig att må bättre. Jag är ganska säker på att utan den skulle hösten, den gråa tiden och relativt hög arbetsbelastning, fått mig mer ur slag och nedstämdheten kommit som ett brev på posten. När det gäller mitt mående är det jag som till stor del kan påverka själv hur det ska bli.

Förnuftet för mig in på den vägen! Men ibland står förnuftet I vägen för känslorna. Att då och då låta känslorna styra är också hälsosamt. OM det inte är till något skadligt det leder till. Att ge sig hän är bara nyttigt och då känslorna får utlopp säger förnuftet att det var rätt gjort, trots att förnuftet från början stretade i en helt annan riktning. Ända sen snön kom har jag haft en längtan att göra en snöängel, men eftersom jag nästan är 40 år säger förnuftet att jag är för gammal. Efter helgen där förnuftet tog en paus och känslan fick styra, där det fortfarande känns som rätt beslut tyckte jag att det var dags!

Att läsa vidare

Nästa vecka påbörjar jag teckenspråksutbildning. Härligt att få lära mig något helt nytt men också lite gruvsamt. Har jag förmåga att ta in det nya språket med annan grammatik och meningsbyggnad än det språket som är mitt modersmål. Jag gjorde ett försök för några år sedan att lära mig spanska genom endast hemstudier, i samma takt som den äldre sonen lärde sig i skolan. När hans intresse svalnade, och så småningom lade ner c-språket, la jag också ner. Enstaka ord sitter kvar men jag tror att kunskapen är helt obrukbar i den verkliga världen.

Blir det lika med teckenspråket eller har min studiemotivation att lära mig det högre dignitet än för spanskan? Det känns iallafall bra att kursen startar på folkhögskolan i tre dagar tillsammans med de andra studenterna. I övrigt vet jag inte så mycket om varken studielitteratur eller studieformen, men det lär visa sig under kursstartsdagarna. Under en av eftermiddagarna ska jag även träffa delar av den arbetsgrupp på Härnösands stift som jobbar med den teckenspråkiga verksamheten och det är spännande möte för min del. De kanske har stora planer för mina kommande kunskaper, och jag kan ju inte motstå utmaningar.

Jag har idag tittat in på hemsidan för alla universitetsutbildningar som kommer att ges i sommar. Antagningen öppnar inte förrän i februari men då ska jag vara beredd att söka några kurser som jag vill förkovra mig i under sommaren. Hittade fyra som intresserar mig och kommer att söka dem. Sen får jag se vilka jag kommer in på och om jag måste välja eller om det fungerar att läsa allihop. Inriktningen på universitetsstudierna är i linje med det jag har läst tidigare, pedagogik och unga människor.

En fundering för min del är när, eller om, jag ska göra allvar av mina studier och utbilda mig till något som jag kan försörja mig på i framtiden. Eller är det här min melodi, läsa det som dyker upp som jag intresserar mig av eftersom jag har ett jobb som jag stormtrivs med.

I bild och ord

Sammanfattar 2012 med en bild från varje månad och några ord kring speciella händelser

Januari: 

Skidtur

Konsert med Jack Vreeswijk. Rösten nästan densamma som faderns och många nya Cornelis sånger att tycka om. Starkast minns jag "Blues för Fatumeh".












Februari:

Robin

Öviksmaran i 30-graders kyla. Trasig ventilation i danslokalen, tacksam över garageplats på hotellet. Uttalade löften, av någon, som möjligtvis ska infrias under samma evenemang i år.











Mars:

En av de kattungar som jag blev fadder åt

Ett halvårs dålig sömn, ca 3,5 timmar i genomsnitt per natt, resulterar i sex veckors sjukskrivning på halvtid. Utevistelse och rörelse fyller tiden som jag annars skulle ha jobbat.



















April:

Vårvy över Näckten 

Lärde mig det mycket användbara snabbkommandot: ctrl+alt+pil ner. Drog på mig skavsår på hälarna som stannande i många veckor, ja till och med månader.










Maj:

Noras täcke, fast att det var en tjej visste ingen då

Sommardanserna började. Tre dansställen, tre orkestrar på tre kvällar!




















Juni:

Midsommar

Medverkan i St Olavsloppet med en insats som jag är nöjd med. Säsongsbästa kilometertiden, trots att det var bland de tio sista av de som sprang samma sträcka som jag.











Juli:

Semester! Tillbringades hemma i Fåker, med mycket läsning och gräsmatteklippning.














Augusti:

Kommer spådomen i kaffesump att slå in? Inte 2012 iaf...

Äldsta sonen börjar på gymnasiet. Vart har åren tagit vägen?













September:

Nora

Bild och ord hänger ihop. Jag får vara med när Nora föds. Den näst största händelsen i mitt liv.




















Oktober:

Snö i slutet av månaden

Flera resor, olika mål, nya bekantskaper och trivsamma återseenden.













November:

Tinas praliner

Sista julklapparna inhandlas. Annars är månaden som alltid trist och grå, vill helst sova bort den.













December:

Adventstiden

Förmånen att få umgås med hela familjen under flera av dagarna i slutet av månaden. Verkligen lycka!