Hysch, hysch...

Fortfarande i dagens Sverige är vi halvklena på att prata om psykisk ohälsa. Hör precis på Rapport att självmorden minskar, förutom i gruppen unga människor där det tvärtom ökar. Det kommer nu att vid varje ung människas självmord göras en utredning om varför det skett. Så dags då att lägga resurser, det borde läggas massor av den varan när man får signaler att en ung människa mår dåligt!!! Men det var inte om självmord jag skulle skriva, fast det hänger tätt ihop med mitt tema för dagen.

Med psykisk ohälsa menar jag, dels den miljö man befinner sig i och även de olika funktionsnedsättningar, bokstavskombinationer och sjukdomar som finns. De osynliga handikappen, funktionsnedsättningarna, pratar vi sällan om. Det är mycket lättare att prata om det vi ser och hur vi kan underlätta i vardagen för de personer som har en fysisk begränsning. Är det mindre privat när det syns? Nu har jag blivit ombedd, att på nästa personalsamling prata om olika bokstavskombinationer och förhållningssätt kring dessa. Jag vill med det bestämdaste påstå att jag verkligen inte är någon expert på området, men i jämförelse med många andra har jag en del erfarenhet av ADHD.

Min äldsta son har ADHD och är utåtagerande. Vi är många som har erfarenhet, men det ligger inom det privata området, så det kan vara svårt att vara personlig utan att det blir för privat och utelämnande. Min son behöver en tydlig struktur i vardagen. Skalmans uppfinning, mat- och sovklockan är något som varje individ i behov av struktur borde ha. Så när det är lov är det sämre med ordningen och för hans del speglar det sig på humöret. Snabba kolhydrater är ett gissel och det stämmer överens på många andra med samma svårigheter, det blir liksom alldeles för mycket energi som ska kanaliseras på något vettigt. Och finns det inget vettigt så rinner det över på ett annat ställe.

Men vad bör man tänka på? Först och främst om man vet att personen har en funktionsnedsättning, prata med den personen för den är expert på sig själv och kan sina starka och svaga sidor (ja, oftast iallafall). Vid instruktioner ska de vara korta och tydliga, gärna skriftliga. Vid neuropsykriatiska funktionsnedsättningar är det viktigt att låta bli att skämta (utan att tala om att det är ett skoj) och ironi, då språket kan tolkas bokstavligt. Håll ett bekvämt avstånd så en del av dessa personer har större privat sfär och kan känna sig hotade om vi står för nära. Om det är en person som på regelbunden basis deltar i verksamhet så är samma struktur på träffarna bra att förhålla sig till. Naturligtvis ska innehållet varieras men var upplagt på samma sätt varje gång och i samma lokaler. Reducera brus, med det menar jag till exempel: ljud som inte behöver vara med eller bakgrundsmusik. Ställ gärna frågor och be personen upprepa vad du har sagt att de ska göra för att försäkra dig om att den har förstått.

och slutligen, prata med personen och helst inte om! Så undvik hysch, hysch och använd er av direkt och rak kommunikation.

Jag berättar gärna mer om min son för den som vill höra, men då i ett möte och inte i ett skrivet forum.

Fel eller?

Hur vill jag att världen ska se på mig? Först på alla mina brister och fel eller på det som faktiskt är bra?

Jag har läst en bok "Fem gånger mer kärlek". Den säger att för varje negativ sak du får höra krävs det minst fem positiva för att väga upp till jämvikt. Jag tycker mig från en del människor höra mycket av det negativa och att de påpekar fel hos andra. Och att de är snabba att tala om för andra hur och vad de ska göra. Jag behöver ingen som talar om för mig hur jag ska leva mitt liv, och knappast andra vuxna heller, som levt ett halva sitt liv med förvärvsarbete, familj och hushåll. När jag behöver den hjälpen kommer jag att be om den, och då utifrån kunskap och utbildning kommer jag att vända mig till någon med profession. Hittills har jag klarat mig utan klammeri med rättvisan, om man bortser från fortkörnings- och parkeringsböter, vilket jag fått en vardera av.

I största möjliga mån tänker jag se det positiva i de som jag möter och även tala modet för mina medmänniskor. Med stor sannolikhet har de jag möter fått höra något negativt under dagen och kan jag då bidra med en av de positiva åsikterna är det min skyldighet att förmedla det. Däremot kommer jag inte konstruera sanningar och säga positiva saker som jag inte kan stå för, bara för att ha något positivt att säga. I arbete med pedagogiska kartläggningar inom skolvärlden, är en av de viktigaste punkterna att lyfta fram individens/elevens starka sidor, för alla människor har starka och positiva sidor och det är där jag ska försöka lägga mitt fokus.

Jag blir glad för att just DU har läst min text.

Berörd

Jag läser om ditt öde och blir berörd
Tårarna trillar ner för mina kinder
Tvn visar fina relationer
Jag blir berörd
En del dagar går allt förbi mig
utan att jag påverkas det minsta
Andra dagar väcker det mesta
någon känsla i mig
Då är det skönt att ha nära
till tårar
till skratt
till medkänslan

Vana eller ovana och omedvetet eller medvetet

Alla vi människor har saker som vi gör, en del med avsikt och andra helt utan att vi lägger märke till det minsta själva.

Jag själv till exempel ser ut och låter arg när jag lyssnar koncentrerat och ska säga något i miljöer där det finns brus, sorl och andra ljud med. Det är jag medveten om och även om jag allt som oftast inte är ett dugg upprörd så kan det uppfattas så. De senaste åren har det blivit mer av den uppsynen eftersom min hörsel har blivit nedsatt i det frekvensområdet som  talet ligger i. Det jag kan bidra med till att de runt omkring mig ska förstå att jag är på bra humör, är att tala om det och det ska jag bli bättre på. Omedveten, oftast att jag har den ovanan, men medveten om att jag gör det, fast förmodligen inte precis när det händer. Ska försöka att tänka på det oftare.

Medvetet försöker jag att låta bli med vanan att plocka upp efter mina barn. Det är till hjälp för dem att bli medvetna om hur ett hem sköts. När de var yngre så var det en självklarhet att jag som vuxen tog det ansvaret för hela hushållet, nu är det mer än ovana för barnen, de har blivit servade med all markservice. De är relativt omedvetna om hur mycket tid vuxna lägger på att hålla hemmet, med allt som det innebär, i god vigör. Deras ovanor blir till medvetenhet hos dem när saker med ökad ålder och ansvar hamnar på deras bord.

Det tar tre veckor, säger forskare, att lägga sig till med en god vana om man gör den varje dag. Så från och med idag ska jag börja med en ny, god vana! Återkommer med vad jag har valt, men det handlar om mina matvanor. Är det något som förekommer mer sällan än varje dag tar det längre tid, allt beroende på omfattning och upprepning. Dåliga vanor verkar fastna direkt, tyvärr. Att göra som man brukar är det som man är bekväm med. Även om man har lagt av med sina ovanor är det lätt att trilla dit igen om det händer något i livet som krånglar till det.

Mitt mål är att bli mer medveten om mina omedvetna ovanor och lägga mig till med många fler goda vanor.

Ett par års samlade danscitat

"Det är roligt att dansa med en tjej som rör på sig"

"Du är söt med lugg, också"

"Nog för att jag hade hört att det var översvämning i Övik, men hade ingen aning om att det var på dig!"

"Att dansa med dig är som att ha på sig en tvångströja...jag når runt mig själv..."


Vid ett tillfälle så dansade jag med en man som hade en helt annan uppfattning om takten i musiken än vad jag hade. Lite försiktigt påpekade jag:
"Vi är inte överens om vilken takt det är i den här låten"
"Nähä...." och fortsätter på samma sätt
Jag försöker kliva tungt i rätt takt och styra lite och säger:
"Här är taktslagen" markerar
"Jag tycker att det går bra, jag dansar alltid i den här farten!"


Jag säger: "Det är något i min sko???""
Svar: " Det är din fot, Helene!"


"Din näsa är så kall att om jag slickar på den kommer jag att fastna med tungan som man gör på om man slickar på lyktstolpar i minusgrader!"

Hur länge??

Det finns fler än jag som använder mig av en hel del otydliga ord. Och innebörden hos alla dessa tror jag är personliga. Så när vi använder dem kan vi vara säkra på att summan av sekunder, minuter och timmar inte är densamma hos uttalaren som hos mottagaren.

Orden jag tänker på är:

• Snart 
• en Stund
• Strax 
• Snarligen

Vilket av dessa är kortast och vilket är längst i tid? Rangordna dem åt mig. Jag är även nyfiken på hur lång tid varje ord är, tidsbestäm också.

Det finns säkert en hel del till ord som kan inordnas i samma kategori, den där innebörden är personlig.

Fasad

Vem är det du försöker övertyga?
Jag tror det är dig själv!
I mycket du förmedlar framhålls att allt är så bra,
rosenrött och skimrande utan minsta skavank.
Vad händer om ytan spricker, krackelerar lite grann?
Syns där då ett stort och oläkt sår, med spår av salt?
Det som inte får komma ut fräter och tär från insidan.
Långsamt från början och sedan allt snabbare.
Förgör, förstör, för fler än dig.
Så sluta försöka att övertyga oss i din närhet!