Stilla veckan...

påskveckan är Stilla veckan men i kyrkans värld är den inte alltid så stilla. Ofta ska vi hinna med upplevelsevandringar och dessutom den vanlige verksamheten. För min del är det faktiskt stilla den här veckan. Har bara en gruppverksamhet och den är avklarad idag. Öppet kyrkis där vi tillsammans lagade lunch, pizza, och under tiden som de vuxna diskade fick jag mysa med en ett-åring. Innan hade den yngsta deltagaren somnat i min famn, en femmånader liten kille. Har jag inte världens bästa jobb så säg?

Resten av veckan består av administrativa uppgifter, möten och planering. Men det är inga uppgifter som stressar upp mig. Ska se till att boka in en fotograf till konfirmandernas fotografering i midsommarhelgen. Lika bra att ordna det för tiden rinner iväg så snabbt. 

Jag har varit väldigt trött efter den allergiska reaktionen ända sen i torsdag och värst var det igår. För att mota bort den tröttheten så sov jag 2,5 timmar igår eftermiddag och la mig redan vid 21.30-tiden. Idag har jag varit ute i dagsljuset och åkt längdskidor i åtta kilometer. Härligt. Nu känner jag mig riktig pigg, det enda som är kvar av allergiska reaktionen är att ögonen rinner och känns trötta. Det blir tidig kväll även idag.

Så min vecka är ganska stilla, hoppas att barnen går med på det. Mutar med utförsåkning på lördag. Så alla mina läsare: Ha bra en stilla vecka!

På min gata

Igår var det Earth hour och hemma på min gata i Fåker var det åtminstone hälften av hushållen som följde uppmaningen med att släcka ner belysningen. I mitt hus fortsatte vi hela natten och hade det mörkt. Både jag och Rasmus var tämligen trötta och somnade vid 21.30, jag masade mig upp endast för att säga åt honom att det var dags för sängen.

Eftersom klockan ställdes om till sommartid i natt förlorade vi en timmes sovtid. Min kropp protesterar och vill ha tillbaka den sömnen. Trots tio timmars vila i natt är jag toktrött idag. Har varit och jobbat i Marieby, barnkören var med och sjöng, så otroligt roligt det är. Sen åkte vi till mamma och pappa för att förtid fira mammas sextio-årsdag. Vad kul det är att träffas allihop. God mat och så härligt sällskap, kan det bli bättre på en söndag?

Men, men jag förstår inte varför jag är så totalt trött! Så ikväll blir det en tidig kväll, vi fortsätter med att tänka på energiförbrukningen ikväll med, och släcker ner och går till sängs!

Kraftig allergisk reaktion

Förmodligen orsakad av den från tv kända tabletten Inside. Såklart är den en rätt ovanlig biverkning som jag drabbats av. Sällsynta biverkningar (förekommer hos färre än 1 av 1 000 men fler än 1 av 10 000 användare), kraftiga hudutslag. Men är jag förvånad, nej inte ett dugg efter allt annat som hänt mig det senaste 1,5 åren.

Nu gäller det alltså att låta bli att få stressad mage, nära magkatarr. Min vän Carina som jobbar på hälsokosten och är duktig på alternativa behandlingar föreslog kamomillthé. Drick det morgon, middag och kväll, och även däremellan eftersom du vet vad som utlöser eländet. Var hennes tips.

Redan förra torsdagen fick jag små prickar på hela kroppen men i måndag eskalerade det och halsen och ansiktets drabbades av klåda, svullnad och sen rinnande ögon. Trodde kanske att det var symptom på att vätskebalansen inte stod rätt till efter allt dansande i helgen. Så jag drack massvis med vatten och smörjde mig med mjukgörande ofta. Det första ledde till flertalet toalettbesök och det andra till toksveda där jag smort och störtfloder från ögonen. Fast det var först igår som jag tog kontakt med sjukvården, har den inställningen att det går över, men när jag knappt sovit under natten på grund av klåda tyckte jag det var dags för ett besök på Hälsocentralen. 

Efter två besök där igår på sammanlagt på tre timmar fick jag kortisontabletter och fick även hämta ut antihistamin och kortisonsalva på apoteket och en mjukgörande kräm. Redan en timme efter kortisonbehandlingen hade klådan försvunnit. Nu är ansiktet nästan återställt, är lite röd även ner på halsen. Smörjer med mjukgörande och torkar mina ögon, hoppas på att det lägger sig helt i helgen.

Har även pratat med sjukgymnasten och ska dit på onsdageftermiddag för att kolla upp långfingret. Det har blivit sämre igen och jag undrar varför. Men, men jag tar tag i det. Har även börjat ta reda på hur och om det finns möjlighet för Rasmus till sysselsättning under sommarlovet och andra ledigheter, kanske även under skolveckorna.

Jobb för mig hela helgen, startar med lite nöje. Gissa vad? På söndag firar vi mamma som till veckan fyller 60 år. Mysigt att träffa hela familjen.

Inte trodde jag...

...att det kunde vara så roligt att åka längdskidor!

Jag är stolt. Igår provade jag mina nyinköpta längdskidor på riktigt för första gången. Eftersom min syster, Kajsa Stina, utmanade mig på att åka Tjejvasan 2011, tyckte jag att om jag ska ge mig i kast med ett sånt projekt gäller det att ha utrustning som passar min kropp. Så jag åkte till Östersund och köpte nya skidor och pjäxor. För om jag ska kunna tycka att längdskidåkning kan vara kul gäller det att ha bra grejor. Igår visade vårvintern sig från sin bästa sida. Flera minusgrader på morgonen, klart och naturligtvis solsken. 

Förmiddagen tillbringades på jobbet med Öppet Kyrkis. En av de bästa verksamheterna jag har, fast det säger jag om alla, med våffelätning med sylt och grädde i mycket härligt sällskap av barn och vuxna. Solen lyst in genom källarfönstren och jag kastade om i min arbetsdag och åkte hem efter ÖK. Bytte om till träningskläder, på med skidskorna och ut i naturen. Jag knatade ner till skoterleden som passerar nedanför vändplanen på vår gata och satte på mig skidorna. 

De första stavtagen gick rätt så vingligt, jag har aldrig gillat att åka skidor tidigare och gjorde det senast på riktigt i gymnasiet. Men nu var det nästan så att det gick av sig själv. Ingen stor kraft för att komma framåt utan den mesta kraften gick åt att hålla balansen. Hade tänkt att ta mig lite längre än jag åkte förra året, sträckan då blev ca 2 km, men nu gick det så lätt att åka. HAde tittat på kartan dagen innan och konstaterat att till Fåkersjön var avståndet ca 4 km och att ta sig dit gick så oerhört fort och lätt att jag fortsatte. 

Mamma och pappa har ett skogskifte vid Kleven, som ligger i slutet av en skogsbilsväg som går från dem och upp i skogen. Jag tog mig till grusgropen vid Kleven på 20 minuter, ca 5 km! När jag var där var jag så stolt att jag lyckats ta mig dit att jag ringde till pappa för att berätta. Vägen tillbaka gick lika lätt men jag försökte att ta det lite lugnare. När jag kom hem igen hade jag alltså åkt va 10 km, en hel mil!!!! Har svårt att förstå det.

Trodde kanske att idag skulle kroppen protestera och ha skavsår och träningsvärk men ingenting känner jag av skidturen. Så för att kolla om det var en engångsföreteelse att åka så lång på så kort tid provade jag skidspåret från Tand mot Löfsåsen idag. Åtta kilometer avverkades på 40 minuter och jag var inte slut efter dagens tur heller. Nu anar jag att de tre mil som ska avverkas i Tjejvasan kommer att bli lite tuffare, mest för att jag måste dela med mig av utrymmet i spåret till ca 7500 tjejer men är inte så orolig för att inte orka åka tre mil.

Måste skriva det igen: Jag har på två dagar åkt 1,8 mil på längdskidor!

Jag får inte nog!

Jaha, en helg i dansens tecken till ända. Social dans i fredags till Perikles, hyfsat okej, dansade nästan alla danser men jag tycker att orkestern har tappat stinget lite. De ser inte ut att ha lika roligt på scenen som de gjorde för 20 år sedan och det är väl egentligen inte så märkligt. Det som är anmärkningsvärt är att det endast är trummisen som inte är med från originaluppsättningen. Känner inte till någoon annan orkester, förutom Jannez, som har gjort den bedriften. I Jannez fall var det en tragisk händelse som gjorde att en ny medlem kom till orkestern. Fredagen bjöd på drygt tre timmars dans.

Lördag morgon var jag tillbaka på Furuparken, den här gången för att vara med på inspirationskurs i social foxtrot. Dans mellan kl.10 och kl. 18 med paus på 1,5 timme för energiintag. Så nästan sex timmar blev det dans och massor med ny information att ta till sig i dansen och överföra till handling. Efter dansen blev jag bjuden på middag på Frösön och mys i soffan till Körslaget.

Trött och lite stel i kroppen, främst högervad, vaknade jag på söndagen och hade ytterligare en dags dansande att se fram emot. Kursen började redan kl. 9 så sovmorgon var att glömma. Men väl på plats på Furuparken igen så infann sig danssuget. När klockan visade 13.30 var jag inte nöjd. Möjligen kan jag erkänna att vaderna protesterar lite men huvudet gör det inte. Skulle gärna dansa flera timmar till.

Vad har jag då lärt mig under de här två dagarna? Jo, i foxtroten är det viktigaste att våga kliva in och dansa nära. Förningen kommer från höften och upp till bröstet. Som tjej har jag inte så mycket att säga till om i dansen, vad det gäller förningen utan det som gäller är att kunna följa med smidigt. Det är jättebra att gå kurs där alla är med på samma tåg, vi är där för att träna på att bli bättre dansare. Lite vett och etikett hann vi också med. Många variationer för att få dansen mer personlig är andra verktyg som vi fått. Det här är en kurs alla som är ute på dans borde gå. Så tack till kursledarna.

Helg i dansens tecken

Imorgon är det fredag och dans på Furuparken till Perikles! Jag är dansberoende och nu är det två veckor sen senaste tillfället så längtan är stor. Orkestern Perikles är ett dansband från Skåne som är okej. De ligger inte överst på min favoritlista men är för den sakens skull inte dåliga. Däremot är det ett av de få dansband som fortfarande håller igång, från min start på dansbanorna. Om jag inte minns fel var det de som spelade min första danskväll  på Sandviken 1989 i september. Då gick jag ettan på gymnasiet och många av mina klasskamrater tyckte om att socialdans.

På lördag och söndag blir det massor av dans. Ska gå en inspirationskurs i foxtrot. Det är flera år sedan jag senast gick en danskurs så det kommer att bli riktigt kul hoppas jag. Totalt blir det 13 timmars dans plus fredagskvällen. Är rätt så säker på lör- och söndagens danstimmar, däremot är det svårare att beräkna fredagen eftersom det beror på hur aktiv jag är att bjuda upp och om jag kommer att bli uppbjuden.

Ibland önskar jag att den traditionen som finns här med Damernas och Herrarnas skulle tas bort! Det innebär att den vars dans det är bjuder upp tre danser och sen byts det. Är det så att vi inte kan bjuda upp om skylten låter bli att tala om för oss vems tur det är? Å andra sidan finns det en poäng med "bestämmandet" också. På Damernas kan jag sikta in mig på den som jag helst vill dansa med. Myntet har alltid två sidor.

Oftast när jag åker på dans packar jag och tar med mig fikakorg. I början berodde det på att dansställena har svårt att erbjuda laktosfritt fika, men nu har de bättrat sig. Fast jag gillar att ha med mig korgen och bjuder gärna mina vänner på lite fika i pausen. Självklart tar jag betalt, att fika hos mig kostar en kram!

Sportlovssammanfattning

Då har vi klarat av ett sportlov utan att få för mycket träningsvärk. Ja så mycket sport har det inte blivit för barnen. Bad och en promenad för Robin. Rasmus har nog tränat på sitt eget vis. Men visst är det skönt att få tid tillsammans. Jag har varit ledig i fyra dagar, torsdag till söndag.

Själv har jag lyckats med styrketräning, promenad, bad och äntligen en ridtur. De har ju varit inställda sedan slutet av januari då jag slog handen i ledstången och fick frakturerna i långfingret. Tyvärr är det så att fingret inte är helt återställt än. Det märktes igår under slutet av ridturen, men som tur är Radån en mycket snäll häst. Den sista biten höll jag i tyglarna som en cowgirl, med en hand, och hästen gick av sig själv mot stallet och höet.

Radån tänker hela tiden på sin överlevnad och spanar efter ätbara saker samidigt som han motionerar. Dessutom förekommer provsmakning då och då. Vintertid så består det mest av grankvistar och en del torkat gräs. Sommaren bjuder på mycket mer varierat utbud och längre ner mot marken. Vi har en överenskommelse, ingen ätning i nedförsbacke.

Långfingret, är stelt och värker. Inte hela tiden men lite nu och då, vill inte riktigt hänga med på det som innan olyckan var självklarheter. Nåja, på tisdag har det gått sju veckor sedan olyckstillfället och handsjukgymnasten sa att 6-8 veckor tar det innan det ska vara återställt. Med min sedvanliga tur är det den längsta läkningstiden som gäller.

Nästa vecka bjuder på omväxlande motion. Styrkträning, buggträning, ridning, dans, dans och dans. Hinner nog med en promenad också, så förhoppningsvis är formen på väg tillbaka. Saknar dock drivet.