Balans

Jämvikt
Svårt att nå ibland
När centrum på grund av
yttre omständigheter flyttar sig,
och det snabbt tippar
Åt den ena hållet,
eller det andra.
Liten viktförskjutning som
då och då låter det
obemärkt gå förbi,
utan att någon åtgärd krävs.
Förhållandet är ändå i balans?
Kanske lite på svaj,
men fullt tillräckligt stabilt.
Det är dit jag strävar,
till ett liv i samspel,
i harmoni
i balans!

Möjligt?

Hur är det möjligt att sakna någon jag aldrig haft?
Det som bara anats en liten glimt.
Men i mitt hjärta finns en plats,
för det som just nu bara är en dröm.
En längtan

Framtiden kanske har svaret,
Om jag tillåter mig att söka
Om jag klarar av att vänta
På det som berört min själ
På den som lämnade avtryck
Är den längtan bara min
eller delar jag den?

Vatten över huvudet?

Jag vill ofta lära mig nya saker och även vidareutveckla de intressen som jag har. Förra läsåret började jag med två nya saker, där utbildningen gick genom jobbet. Det sådde frön som gör att jag vill lära mig mer och veta mer. Dels är det konceptet "bibeläventyret" där vi fått en mängd pedagogiska verktyg och får chansen att komma ut i skolorna undervisa om bibeln som bok. Och dels är det teckenspråket, det vackra språket som jag verkar ha fallenhet för.

Nyfikenheten har lett till att jag just nu råkar jobba heltid, precis som vanligt, och studerar 125% på universitetsnivå. Läser 7,5 hp teologi och 7,5 hp om ungas internetanvändning. Teologikursen går i helfart, vilket jag hade missat när jag gjorde min ansökning. Så just nu går stor del av den arbetsfria tiden till att läsa bibeltexter, se föreläsningar och hermeneutetiskt titta på dessa texter. Egentligen borde jag avskräckas av allt som ska läsas och bearbetas inför tentan i början av oktober, men jag blir bara mer nyfiken och har kommit fram till att även om jag inte alls klarar tentan så har jag lärt mig en massa. Det är väldigt sällan som kunskap är tungt att bära. Kurs nummer två läser jag på kvartsfart och den har löpande inskickningsuppgifter och är klar i början av januari.

Vidare önskar jag att få åka till Västanviks folkhögskola i Leksand i fyra dagar och där få vistas i miljö som det i stort sett bara pratas teckenspråk. Jag tror att de dagarna skulle ge väldigt mycket för utvecklingen av min teckenspråksanvändning.

En vän frågade mig om varför jag studerar och vad jag med mina studier vill bevisa? Efter en hel del tänkande och funderande har jag kommit fram till att jag inte behöver bevisa för någon något. Med mina första universitetsstudier bevisade jag för mig själv att jag faktiskt var smartare än vad mitt gymnasiebetyg sa, och självkänslan inför att lära upprättades. Under gymnasiet trodde jag att min intelligens var oexisterande och det på grund av att någon/några lärare uttryckte sig "klantigt". Men idag vet jag att jag klarar av att ta hand om mina barn, har ett jobb som jag trivs med, fungerar på fritiden med de sociala kontakterna och har en ekonomi som är klanderfri. Så även om min IQ kanske inte ligger i topp har jag ett liv som fungerar mer än bara hjälpligt.

Ja, får se om jag har tagit mig vatten över huvudet eller om jag sitter kvar i båten och ror den i land med studierna den här gången. Men som sagt så orolig är jag inte, omtentamöjlighet finns i början av november och vad jag kan förstå har man två år på sig efter kursens avslutning att slutföra sina studier. Och om inte så har jag lärt mig något utifrån den här erfarenheten också. Snart öppnar ansökningarna till vårens universitetsstudier och jag är tveksam att jag kan hålla mig ifrån att söka något under våren, men helfarten ska jag låta bli.

Hoppas verkligen att glädjen att lära mig nya saker och fördjupa mig i det jag kan lite av inte försvinner än på många år!

Nu närmar sig hösten...igen

Den som smäller igen en dörr riskerar att klämma någons hand och att reta upp sin omgivning med det ljud som oundvikligt dörrsmällar bär med sig.
Om jag istället försiktigt stänger den och dessutom lämnar den på glänt öppnar jag inför framtiden och det går att kika in på det som finns där bakom.


Har du tänkt på hur många människor som passerar i ditt  liv? De flesta passerar bara, utan det minsta avtryck. Sen finns det de som lämnar efter sig ärr i både hjärta och själ och lyckligtvis finns det några som bevaras långt inne i hjärtat, som jag bär med mig i resten av mitt liv. De goda minnena som jag kan plocka fram när helst jag vill, tänka tillbaka på och njuta av deras sällskap. Då spelar det ingen roll på vilken plats på jorden eller vart i livskarusellen som jag befinner mig. De finns där, nära mig.

I en annan tid och på en annan plats, där allt bara är rätt, finns vi...

På väg vart?

Ibland är det läge att stanna upp och fundera på vart jag är på väg i livet. Idag är en sådan dag för mig när jag nästintill grubblar på vad det ska bli av mig. Jag är inte på något sätt missnöjd med min situation som den är just nu, men funderar på vad, vem och vart jag är om fem, tio, femton eller tjugo år. Jag har minst 25 yrkesverksamma år kvar och om jag ska bli något, d.v.s. utbilda mig, är det snart dags att veta vad jag är beredd att satsa tid, energi och pengar på. Den här våren har jag stimulerats väldigt mycket av mitt jobb som pedagog och det är kanske en liten baksmälla som smyger sig på mig så här innan ledighet och semester.

Om fem till tio är har barnen flyttat hemifrån och kommer jag bo i huset ensam eller delar jag vardagen med någon? Jag har levt själv med barnen under en så lång tid, nästan tio år, att jag väldigt troligt lagt mig till med massor av olater och vanor, och vet inte om jag är beredd att kompromissa med någon annan vuxen.

Det enda jag önskar, ikväll iallafall, är att vara på väg framåt med hälsan och modet i behåll.


Försöker att lägga livets stora pussel där mönstret bara anas
färg och form har sin givna plats
alla små delar blir till slut en helhet

Om bara alla bitar finns tillgängliga...

Så här tänker jag...

Varför krångla till det när man kan göra det svårt för sig?

Även en trasig klocka går rätt ibland.

Oftast tackar ingen dig för det du gör, medan någon skäller på dig för det du låter bli att göra.

Övning ger träningsvärk.

Bra sås reder sig själv.

Peta dig aldrig i näsan om du åker bil på grusväg.

Bra kvinna bär själv.

Det går över tills du ska gifta dig!

Mitt minne är inte dåligt, bara välanvänt!

Ta aldrig ut några sorger i förväg om du inte vill riskera att sörja två gånger.

Powernap in the lap. 

Sovmorgon är när du vaknar utan väckarklocka och känner dig utsövd.

Livet handlar inte bara om att överleva, du ska leva också.

Alla ben är vita i början!

Det vi har bakom oss och det vi har framför oss betyder så litet jämfört med det vi har inom oss.

Kärleken kräver - precis som en dans - ett harmoniskt samspel mellan två parter.

Idag är en bra dag att vara en glad skit, hela dagen!

Den som går sina egna vägar behöver ingen karta.

Tålamod

I många situationer har jag det tålamod som krävs och kanske lite mer också. I jobbet som pedagog är det ett måste, anser jag.  Nu när jag varit justerad, efter blindtarmsoperationen, har det verkligen satts på prov men då att ta det lugnt och ge kroppen tid att läka.

Redan på lördagen, samma dag som operationen skedde 03:00, började jag att prata om att få lämna sjukhuset och åka hem. Men min kloka mamma hälsade på mig på avdelningen och pratade med ansvarig sjuksköterska och sa att de inte skulle släppa hem mig innan måndagen. Och visst var det bra och jag stannade kvar till måndagen. De första dagarna satte orken stopp för att göra mer än det nödvändigaste och rastlösheten kom som ett brev på posten de stunder jag inte sov eller sysselsatte mig med något konstruktivt.

En dryg vecka efter operationen började jag att jobba. Tycker verkligen om mitt jobb och den här terminen har jag haft konfirmander från särskolan och det är bland det roligaste jag någonsin gjort på jobbet. Rörelse utomhus hade jag inte kommit igång med då utan det dröjde till två veckor efter operationen. Rörelsen bestod i promenader, från början kortare men snart fem kilometer i allt snabbare tempo. I det som jag läst mig till bör kroppen inte sättas i träning förrän det gått tre veckor. Igår var den dagen. Idag hade jag tänkt att ta mig en långsam joggingtur, men det drar fortfarande  ordentligt i ärret och ner mot ljumsken gör det ont när jag promenerar.

Dessutom är orken sämre än den varit. Jag är trött helt enkelt. Men tålamod att låta det ta mer tid har jag inte. För på tisdag är det dags för ett annat ingrepp i kroppen och konvalescensen efter det är förmodligen en vecka. Jag håller en tumme för att den här andra gången med samma ingrepp ska bli den sista och att "tredje gången gillt" gäller något annat och andra. Ingreppet i sig är inget stort eller gruvsamt, däremot är väntan och ovissheten det.

Ja, bara en tumme, för höger tumme har en inflammation  i senskidan vid tumbasen, sk. Morbus de quervain. Inväntar kallelse till handrehab för hjälp med den. Försöker verkligen låta höger hand vila, men det är ganska svårt då höger är min dominanta sida. Det verkar som om min kropp protesterar mot något och jag är lite frågande?

Nu vill jag vara tillbaka på banan. Kunna träna som jag vill!  Vilket inte är så hårt, men regelbundet och allsidigt. Det jag sysslar med som motion är ridning, dans, aerobic, promenader, simning och jogging. En hel del utestök på tomten blir det också på sommarhalvåret, det är nästan den bästa träningen för resultatet syns omedelbart.