Tack eller konsten att se saker från en annan sida

Gråt aldrig över en person som sårar dig, bara le och säg:
Tack för att du ger mig chansen att träffa nån som är bättre än du!

Prövningens tid

Redan i somras lovade jag att den här vintern är den vinter då jag återigen åker sittlift vid besök i slalombacken. Min höjdrädsla, som jag haft i minst tjugo år, är helt orationell. Logiskt vet jag att inget händer när jag går över en bro, klättrar på en stege, ser ut över fina, men höga, vyer. Vad kroppen känner är något som kan liknas med en skräckupplevelse. För mig är det dock verkligt, då kroppen låser sig och vägrar röra sig, andningsfrekvensen stiger och pulsen rusar. Svimningskänningar och kallsvettningar är det som jag känner. 

Vid samma tillfälle som jag lovade att åka sittlift påbörjade jag min mentala träning. Utkikstornet på Verkön var första utmaningen. Fem trappor uppåt. För varje avsats så steg pulsen, inte på grund av att fysiken sa stopp utan för att jag klev högre upp. Väl uppe, tror det är 17 meter högt, på utkiksplatsen så vågade jag se ut över Storsjön. Tog några foton, fick en härlig kram och självklart peppning under uppgången. Kände hur hög pulsen var innan den faktiskt sjönk. 

Idag var det så dags för nästa utmaning. Åka sittlift! Redan i första åket bar det av. Så snabbt att jag inte hann fundera så mycket, och det var nog bra.  Tjoff, tjoff så var vi iväg. Jag bestämmer mig för att låta bli att blunda, tittar rakt fram, inte åt sidan eller neråt. Upplevelsen var allt annat än angenäm, tårarna fanns där, pulsen dunkade i öronen, sittkorgen gungade och så händer  det som jag tycker är värre än att åka, liften stannar. Där hänger vi, mitt i luften, vinden viner. Jag nyper sällskapet i armen hårdare än nyss, han har säkert blåmärken på båda armarna efter idag. Efter något som känns som en evighet hackar liften igång igen. Avstigningen gick fort. På toppen blåste det massor och det var kallt.  För kallt för att pussas, kunde jag konstatera! 

Innan vi tog belöningen, fika, åkte vi den liften tre gånger till. Inte lika skräckslagen de följande gångerna, men fortfarande är det inte något jag ser fram emot. Nu vet jag iallafall att jag klarar av det. Det trodde jag inte för ett år sedan. Redan senare i veckan blir det mer övning i att utmana min höjdrädsla. Efter som den hindrar mig i vardagen så har jag bestämt mig för att ta itu med den. Och så blir det nu, ett steg närmare! 

Kärlek 💕💕💕💕

Älskade vårvinter, nu är du här!
Om mörkret varit svårt, är det ett glömt besvär.
Marken är täckt av fluffig, vit snö,
nätter med minus, dagar med sol, ute på en sjö
Skidor, fika, massor med skoj
Sen till kvällen, trött ner i en varm koj!
Japp, jag är galet kär!
I den femte årstiden som det just nu är!

En epok i graven

Under en stor del av min tid som tonåring var jag engagerad i Svenska kyrkans Unga, dels som ledamot i distriktsstyrelsen och dels som deltagare/stab i dess verksamheter. Det var en tid som har betytt mycket för mig. Det var där det var okej att vara sig själv, få uttrycka tro, skön gemenskap med andra och stor plats för att få sjunga. Det var där någon såg mig och trodde på att jag kunde tillföra något som fler fick ta del av. När jag senare fick frågan om att jobba i församling var det ett enkelt val för mig. Möjligheten genom jobbet ge barn och ungdomar liknande guldgruva som jag fått gjorde att jag tackade ja. 

För tolv år sedan var vi några eldsjälar inom rörelsen som gärna ville tillhöra en lokalavdelning men då vi bodde utspridda över hela landet kände vi inte att vi ville tillhöra en speciell församling. Vi bildade då "En  Lokalavdelning I Tiden". På vårt medlemskort står texten: "Lokalavdelningens motto är att ha så kul som möjligt, så ofta som möjligt!! Lokalavdelningen har en styrelse, se nedan. Vi tillhör ingen församling, men hör till Härnösands distrikt. Vi är absolut ingen klubb för inbördes beundran, men vi beundrar varandra för dom unika elit-varelser var och en är! Vi har inga regelbundna träffar, utan träffas vid behov men vår samhörighet är stor och vi ses alltså när möjlighet ges!" 

Under årens lopp har vi gjort just det som står i texten. Vi har träffats när vi har kunnat. Vi har bland annat bowlat, haft julfester och bytt julklappar (allt från näshårsklippare till böcker, verktygslåda, spel, foton på medlemmar och 10 kg potatis) under roliga former, skrattat, firat födelsedagar & gudstjänster, motionerat till Distriktsårsmötet, representerat vid årsmöten på distrikt- och riksplan. Och naturligtvis har vi fortsatt den gamla kristna traditionen att äta tillsammans. Ja, allt som ryms i en lokalavdelnings verksamhet!

Lokalavdelningen har sedan den bildades i december 2004 haft totalt 53 medlemmar. Den yngsta har varit 6 år och hur gammal den äldsta är låter jag vara oskrivet. Under hela tiden har vi haft en styrelse med ordförande. 4 medlemmar har varit medlemmar i lokalavdelningen under alla 13 år, vilket är värt att nämnas. Förra året hade lokalavdelningen 15 medlemmar varav 10 är valbara för förtroendeuppdrag, alltså under 30 år.

På årsmötet 2016 inkom en motion om att lägga ner lokalavdelningen då det under de sista åren varit svårare att få till träfftillfällen för fler än några medlemmar åt gången. I år antogs motionen i andra läsningen och ett enhälligt beslut att lägga ner lokalavdelningen togs. Årsmötet beslutade att de slantar som finns kvar ska gå till Svenska Kyrkans Unga i Härnösands stift och något som syftar till att få vara unik, helt i linje med texten på medlemskortet.

Så nu konstaterar jag att "En Lokalavdelning I Tiden" har gått ur tiden.

Kvällstankar

Jag kan verkligen inte förstå mig på människor som sätter andra människor i dålig dager för att själva framstå som bättre. Om jag råkar göra det, hoppas jag verkligen att per omgående att jag uppmärksammas på det och kan be om ursäkt.

Balans=när vågskålarna väger lika mycket
Det är viktigt att ha balans i livet. Det som läggs i vågskålen jobb, socialisering, hobby, ska ha samma vikt som vila, familjen, träning. Oavsett hur du fördelar det viktiga i ditt liv ska det vara i balans. 

Det finns saker som jag hur jag än gör inte kan förändra. Det som ligger utanför av vad jag kan påverka. Hur jag hanterar det väljer jag själv. Sinnesrobönen är det jag strävar efter:

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Och det jag inte kan förändra är bäst för mig att släppa och gå vidare. Det får mig att må bättre. Jag har ansvar för mitt liv och mående.

Idag har jag god balans i mitt liv.

Gråväder

Solen är det jag behöver i mitt liv, som ger mitt liv mening och värme.
Ibland ser jag inte solen för att moln skymmer den.

Mitt sunda förnuft säger att självklart är solen där,

lika gul och varm som molnfria dagar.

Trots det är känslan en annan.

Och det stör mig!

Så nu säger jag det högt, tydligt och med eftertryck:

FÖRSVINN MOLN, NU! 

och kom inte tillbaka

Överöser mina tonåringar med kärlek

Tonåringar kan verkligen behöva tokälskas. Inte alltid är de så behändiga. Jag har alltid tyckt det är så kul att jobba med dem och med deras föräldrar. Varför är det så roligt att fundera just kring tonåringar?

De sysslar med så mycket viktigt. När föräldrar tycker att de verkar ha helt tappat taget om livet och avvecklas mer än utvecklas så sysslar tonåringarna i hemlighet med att bli vuxna.

Deras hjärnor möbleras om under hela tonåren. Under en period får de svårt med planering, riskbedömning, ordning och reda, impulskontroll mm. Då kan de behöva mycket hjälp – samtidigt som de inte gärna vill behöva hjälp.

Hela tonåren tränar de sig i ansvar, i nära relationer, i att säga nej. De tränar hemma och utmanar sina föräldrar. De tränar sig att älska och förlåta – och att fräsa ifrån och markera sina gränser – något många föräldrar aldrig tränat sig i. Några av dem har perioder av instängdhet och sorg, andra njuter av sina nya vänner och sin nya frihet.

De utmanar oss vuxna för de vill ha nya relationer till oss – de vill inte längre vara i underläge, vill inte att vi ska bestämma det de själva kan bestämma om.

Klart det blir fel ibland. Klart det blir konflikter för vi vill olika. Men tonåringarna vill inte vinna över oss. De vill möta respekt och glädje. De vill att vi ska bry oss om dem, men inte styra dem. (Ibland vill dom också ha ett par jeans, våra pengar, stor frihet och obegränsad service. Men vinna en maktkamp har dom inget behov av.  Och dom tål ett nej.)

Föräldrars ord har väldig kraft. Fast det inte verkar så, tror tonåringarna länge på det vi säger.   Så säg inte att du tycker att hen är hopplös – i alla fall inte utan att be om ursäkt efteråt!

Och rätt vad det är har dom blivit vuxna. Då visar dom allt dom lärt sig. Och då har vi en ny relation till dem.

Till dess – tänk på att visa dem respekt, uppmuntra alla tecken på mognad och skydda dem när det är nödvändigt! Ta inte alla strider, tjata inte för mycket, låt dig inte avvisas!!

Den här tiden väcker många känslor hos de flesta föräldrar – stolthet, rädsla, sorg, avvisandeskam och stor glädje. Ta hand om dig under tiden! När tonåringen säger: ”Skaffa dig ett liv, mamma!” kan det verkligen vara ett uttryck av omsorg : ”Mamma, jag ser att du får det tufft när jag flyttar. Gör något för ditt eget liv!”

Sociala medier

Jag gillar verkligen lättheten med att nå, vänner och främlingar (de som jag ännu inte stiftat närmare bekantskap med) via sociala medier som till exempel facebook är. Så enkelt att hålla kontakt med klasskamrater från skoltiden som nu finns på olika platser i vårt avlånga land, delar av min familj som bor både i Göteborg och Västerås, finna samåkningskompisar då knasigheten slår till och dans i långtbortiskogen lockar. Berätta vad jag pysslar på med, gärna med en ton av underfundighet. De, och andra. fördelar är bra. Användning under ansvar.

Men när de sociala medierna blir till ett missbruk är det fara å färde. Jag tänker på de som känner att de måste dela sina händelser för att få bekräftelse, få känna att de duger och syns. De som beskriver sina liv som en rosenskimrande saga. För i allas våra liv är det både upp och ner, precis som det ska vara: Här gäller också balans, för att vara trovärdig och undvika båda dikena, inget är någonsin helsvart eller gnistrande vitt någon längre stund.

En sak som jag aktivt försöker undvika är att i mina underfundigheter och inlägg är att direkt eller indirekt baktala andra människor. Det är ett beteende som är oförlåtligt. Det hoppas jag att ni som känner mig kan skriva under på. Att via sociala medier påskina någon annans fel och misstag är inte okej, aldrig, det är förbjudet och ska inte förekomma. Har man något att säga någon, antingen uppskattande eller förbättringsområden och tänker uttrycka et ska man vara så rakryggad att man säger det direkt till berörd part. Undantaget kan vara om någon gjort något bra och du vill framhålla den personen så är det, i min mening, okej att även dela det på ett socialt medie om man sagt det till den det gäller först.

Alla sociala medier ska användas med försiktighet och förstånd. Som informationskanal är det en mycket bra väg!

Försök till harmoni

Hur släpper man det förflutna när det gör att man känner sig oharmonisk i nuet?

Att prata igenom det som har hänt tillsammans med någon som du litar på och som ser objektivt på situationen. Bara att få prata av sig kan hjälpa, och att få någon annans syn på saken som du kanske inte har tänkt på tidigare.

Nyckelorden är förstå, förlåta, acceptera och läka:
Om det var andra personer inblandade så försök att se det från deras perspektiv - vilket ofta leder fram till en förståelse att deras handlingar mot dig egentligen inte handlade om dig, utan om deras personliga situation.

Behöver du förlåta någon eller dig själv? När du förlåter någon skapar du ett avslut som ger dig lugn, att förlåta någon betyder dock inte att du tillåter personen att skada dig igen.

Du behöver acceptera att det förflutna har hänt. Men kom ihåg att acceptera något inte är samma sak som att ge upp och låta situationen påverka dig till din nackdel utan kamp - det är du som bestämmer över ditt liv och du ska alltid göra det bästa av varje situation.

När du förstår, förlåter och accepterar börjar du att läka. För att läkningen ska gå så effektivt som möjligt behöver du börja ge dig själv vad du behöver, varje dag. Vänta inte på att någon annan ska läka dina sår - det klarar du själv nu när du ser objektivt på både dig själv och situationen, i stället för att se med de känslorna som andra har försökt att befästa i dig. Din egen kärlek kommer att ta dig långt!

Var realistisk - det förflutna är över och möjligheten att ändra något i det är redan borta. Det finns ingenting som du kan göra för att försköna det förflutna - däremot kan du tack vare gårdagens lärdomar skapa dig en vackrare framtid.

Ibland behöver man ställa denna frågan till sig själv:
Vad får jag ut av detta? Det kan vara så att man faktiskt använder det förflutna som ursäkt för att undvika något i nuet som man inte vill eller vågar göra.

Ta ansvar för ditt liv - se vad du gör mot dig själv genom att leva kvar i det förgångna. Föreställ dig två framtida resultat; hur kommer ditt liv att se ut och hur kommer du att må, om du fortsätter att hålla fast vid det förflutna, kontra vad händer om du släpper det förflutna? Du kommer upptäcka att priset för att inte släppa det förgångna är så pass högt, så att du automatiskt kommer att be det fara och flyga. Du kommer inse att du är värd bättre än att missa alla de underbara möjligheterna som du bara kan skapa i frihet. Du kommer förstå att friheten ger dig den ovärderliga garantin som alla vill ha - att i framtiden slippa ångra sig för att man inte gjorde annorlunda.

Trötthet och maktlöshet talar

Vad är det med mig som tänker förbjudna tankar? Förmodligen ingenting annat än överlevnadsinstinkt.  Det är som att balansera på en knivsegg och rätt vad det är kommer jag att trilla, åt ena hållet eller det andra, eller varför inte sätta mig rakt ner.
Hur länge ska jag tala inför döva öron och visa för blinda ögon? Verkar vara i en oändlighet, men hur jag än säger och visar når budskapet inte sitt mål. Det tar en annan väg, helt annan!
När jag vänder mig till någon för att få hjälp, så får jag till svar: så här kan ni inte ha det! Men ingen har någon bra plan eller någon plan överhuvudtaget. Det enda som går att göra är att vänta på att det ska bli värre... Tills katastrofen kommer? Tills någon blir allvarligt skadad? Tills jag inte orkar mer?

Vad finns kvar när hopp- och maktlösheten slår till med full kraft?

Nyårskrönika 2013

En gång är ingen gång och två gånger är en vana, en tradition. Jag vet inte för vilken gång i ordningen jag försöker sammanställa det året som precis har passerat, men det är en trevlig vana som jag gör även i år. Kanske med en något annan vinkling än tidigare. Mitt nyårslöfte bestod i att jag skulle öva på att kramas och daglig utevistelse.

Januari:
Påbörjar utbildning i teckenspråk, en längtan som äntligen kommer till skott. En av de stora nyheterna i Sverige är hästköttsskandalen. Många färdigrätter innehåller odeklarerat hästkött istället för nöt.

Februari:
Som vanligt massor av minusgrader, ca 30, när Öviksmaran, dans fredag-lördag 19-03, för sista gången slår upp dörrarna. Många härliga och mysiga återseenden och naturligtvis mat på MAX kl.23! Skratt och samtal som bevaras i hjärtat.

Mars:
Bästa vårvintern på väldigt många år. Soliga dagar, minusgrader på nätterna och skidföre. Mars-månad får det gärna vara sju månader om året, enligt min åsikt. Försöker lära mig West Coast Swing under en helg i Umeå, men det går sådär. Bättre då med teckenspråket som jag verkligen tycker om och får användning på jobbet i särskolekonfimandgruppen. Tittar in en fotostudio.

April:
Ungefär 7% av befolkningen i Europa och vanligast i ålder 10-25 år drabbas av blindtarmsinflammation. Och jag förstås. Varken speciellt ont i magen eller feber hade jag, men trots det var det lilla maskformade bihanget inflammerat i alla lager och läckande när det opererades bort en fredag natt. Återhämtningen gick snabbt och ärret är väldigt litet och fint.

Maj:
Åker på banken och pratar allvar om huslånet. Väldigt soligt och varmt under månadens sista dagar. Robin har cykelutflykt med övernattning vid Forsaån och förutsättningarna är på topp. Danmark vinner Eurovsion song contest.

Juni:
Jag bjuder på advenstfika innan sommarpremiären på Fröjdholmen. Hur kommer det sig? Jo, med massor av kakor från 2012 års julbak ligger och tar plats i frysen. De sista kakorna från den årgången finns fortfarande kvar idag. Stiftar den trevliga bekantskapen med Rasmus flickväns familj.

Juli:
Ledighetsmånad, eller mer bestämt jag är ledig i åtta veckor i sträck förutom den dagen jag jobbar och träffar ett gäng teckenspråkiga på utflykt. De/vi besöker Ångsta kvarn, Näs kyrka och kyrkstallarna. Kul att få omsätta kunskaperna i skarp miljö.

Augusti:
Får vara med på en känslofylld vigsel i fina Hackås kyrka, när barnens faster gifter sig. Tack! Fyller fyrtio år själv och har kalas på mitt sätt. Picknick och dans. Personalresa till norra delen av Sverige, Luleå, och det är en stad värd ett besök.

September:
Öviks-maran uppstår i Härnösand. Annan stad och lokal, men med samma goa dansare till stor del. Lillskuttan, Nora, fyller ett år. Tiden går vansinnigt fort.

Oktober:
Får chansen och tillbringar en vecka på Västanviks Folkhögskola i Leksand. Intensiv och lärorik vecka som nu gör att ännu lite mer teckenspråk har fastnat. Min yngsta fyller 13 år och barnen har blivit tonåringar båda två.

November:
Åker till Stockholm för att i efterskott fira min biologiska farmor som fyllt  ärorika 93 år i slutet av oktober. Skönt att se att hon fortfarande klarar av de mesta alldeles själv. Hinner även med ett besök på Dramaten med min yngre syster Magdalena. I mitten av månaden blir det mer kultur, den gången i form av Wallmans i Åre.

December:
Ingen snö som är något att tala om, den lyser nämligen med sin frånvaro. Två stora stormar drar fram över Jämtland och Sverige, Sven och Ivar. Den senare ställer till med stora strömavbrott i länet och skövlar massor av skog. För min del bara tio rutor i växthuset och en bit välsådd gräsmatta. Varmaste julen på 50 år, påstås det. Jag tar ledigt i två veckor i slutet av månaden.

Min farmor är otrolig på många sätt. När jag var hos henne berättade hon i procenttal hur mycket av hennes inkomst som går till olika saker. Det är ju intressant, tänkte jag och räknade ut en del från min egen bokföring från 2013. Till boendet går 15,86% av inkomsten, bilen tar 6,36% och maten 10,70%. Om jag jämför med de senaste åren så ligger siffrorna väldigt lika.

51 danskvällar hann jag med under året, så snittet blev i stort sett en kväll i veckan. Bra motionstillfällen, åtminstone.

Så återstår det då att ta mig en ordentlig funderare på om jag klarat av att hålla mitt nyårslöfte? Utomhus har jag varit varje dag, mer eller mindre, men tre timmar i veckan är ett minimum som skrapats ihop, så det är avklarat. Jo, nog har jag tagit tillfällen i akt och övat på att kramas. Har jag blivit bättre? Det får ni som kramats med mig avgöra!

Avslutar med att önska mina läsare:

En god fortsättning på 2014!

Vänd om

Det är höst igen....

Mörkt ute på morgonen och mörkt på kvällen efter jobbet slutat. Tur att det är ett jobb som jag trivs med. Mörkret liksom kryper in i alla vrår och det blir halvsvårt att lysa upp det. Jag gör mina försök med många tända, levande ljus. De värmer och sprider ett mjukt sken.

Mörkret gör även något med mitt sinne. Jag är trött och på dåligt humör, lite för ofta. Ingen rolig person att umgås med. Varje dag, för min del, innehåller minst en halvtimmes utevistelse under den ljusa delen av dygnet, men det räcker inte för att frisätta tillräckligt många endorfiner för humöret. Måbra-hormonet som jag är beroende av. Dansen ger mig ett påslag och den dosen skulle jag behöva oftare. Likadant är det med massagen jag unnar mig varannan vecka, men jag behöver mer!

Förståndsmässigt vet jag vad som mer skulle kunna hjälpa. Men vet att jag inte har någon lust att spela det spel som alltsom oftast föregår en relation. Jag tycker att vuxna människor borde kunna vara så öppna mot varandra att detta spel helt enkelt kan hoppas över. Men av vad jag hittills har upplevt fungerar det inte så, eller har jag mött fel personer. När, eller om, jag hittar någon som kan vara intressant för min del, och det är ömsesidigt, kommer jag att ha en rak och öppen kommunikation. Inget rävspel och dold agenda, har verkligen inte lust med det och för den delen inte tid heller. Vill lära känna personen som den är, på och under ytan, men inga falska bilder. Om det då är rätt kommer det kännas snabbt och är det något som misstämmer har varken tid eller energi slösats i stor mängd.

Tur i mörkret är att det snart är dags för adventstiden! Den tiden tillhör min favorit på året. Stämningsfullt med ljusstakar, stjärnor och belysningar. Däremot så vägrar jag finna mig i julstressen som alltför många människor dras med i. Advent och jul ska vara lugn och ro, tid att umgås med familj och vänner.  Och mitt i det mörkaste mörkret så kommer ljuset och det vänder mot kortare nätter.

Balans

Jämvikt
Svårt att nå ibland
När centrum på grund av
yttre omständigheter flyttar sig,
och det snabbt tippar
Åt den ena hållet,
eller det andra.
Liten viktförskjutning som
då och då låter det
obemärkt gå förbi,
utan att någon åtgärd krävs.
Förhållandet är ändå i balans?
Kanske lite på svaj,
men fullt tillräckligt stabilt.
Det är dit jag strävar,
till ett liv i samspel,
i harmoni
i balans!

Möjligt?

Hur är det möjligt att sakna någon jag aldrig haft?
Det som bara anats en liten glimt.
Men i mitt hjärta finns en plats,
för det som just nu bara är en dröm.
En längtan

Framtiden kanske har svaret,
Om jag tillåter mig att söka
Om jag klarar av att vänta
På det som berört min själ
På den som lämnade avtryck
Är den längtan bara min
eller delar jag den?

Vatten över huvudet?

Jag vill ofta lära mig nya saker och även vidareutveckla de intressen som jag har. Förra läsåret började jag med två nya saker, där utbildningen gick genom jobbet. Det sådde frön som gör att jag vill lära mig mer och veta mer. Dels är det konceptet "bibeläventyret" där vi fått en mängd pedagogiska verktyg och får chansen att komma ut i skolorna undervisa om bibeln som bok. Och dels är det teckenspråket, det vackra språket som jag verkar ha fallenhet för.

Nyfikenheten har lett till att jag just nu råkar jobba heltid, precis som vanligt, och studerar 125% på universitetsnivå. Läser 7,5 hp teologi och 7,5 hp om ungas internetanvändning. Teologikursen går i helfart, vilket jag hade missat när jag gjorde min ansökning. Så just nu går stor del av den arbetsfria tiden till att läsa bibeltexter, se föreläsningar och hermeneutetiskt titta på dessa texter. Egentligen borde jag avskräckas av allt som ska läsas och bearbetas inför tentan i början av oktober, men jag blir bara mer nyfiken och har kommit fram till att även om jag inte alls klarar tentan så har jag lärt mig en massa. Det är väldigt sällan som kunskap är tungt att bära. Kurs nummer två läser jag på kvartsfart och den har löpande inskickningsuppgifter och är klar i början av januari.

Vidare önskar jag att få åka till Västanviks folkhögskola i Leksand i fyra dagar och där få vistas i miljö som det i stort sett bara pratas teckenspråk. Jag tror att de dagarna skulle ge väldigt mycket för utvecklingen av min teckenspråksanvändning.

En vän frågade mig om varför jag studerar och vad jag med mina studier vill bevisa? Efter en hel del tänkande och funderande har jag kommit fram till att jag inte behöver bevisa för någon något. Med mina första universitetsstudier bevisade jag för mig själv att jag faktiskt var smartare än vad mitt gymnasiebetyg sa, och självkänslan inför att lära upprättades. Under gymnasiet trodde jag att min intelligens var oexisterande och det på grund av att någon/några lärare uttryckte sig "klantigt". Men idag vet jag att jag klarar av att ta hand om mina barn, har ett jobb som jag trivs med, fungerar på fritiden med de sociala kontakterna och har en ekonomi som är klanderfri. Så även om min IQ kanske inte ligger i topp har jag ett liv som fungerar mer än bara hjälpligt.

Ja, får se om jag har tagit mig vatten över huvudet eller om jag sitter kvar i båten och ror den i land med studierna den här gången. Men som sagt så orolig är jag inte, omtentamöjlighet finns i början av november och vad jag kan förstå har man två år på sig efter kursens avslutning att slutföra sina studier. Och om inte så har jag lärt mig något utifrån den här erfarenheten också. Snart öppnar ansökningarna till vårens universitetsstudier och jag är tveksam att jag kan hålla mig ifrån att söka något under våren, men helfarten ska jag låta bli.

Hoppas verkligen att glädjen att lära mig nya saker och fördjupa mig i det jag kan lite av inte försvinner än på många år!

Nu närmar sig hösten...igen

Den som smäller igen en dörr riskerar att klämma någons hand och att reta upp sin omgivning med det ljud som oundvikligt dörrsmällar bär med sig.
Om jag istället försiktigt stänger den och dessutom lämnar den på glänt öppnar jag inför framtiden och det går att kika in på det som finns där bakom.


Har du tänkt på hur många människor som passerar i ditt  liv? De flesta passerar bara, utan det minsta avtryck. Sen finns det de som lämnar efter sig ärr i både hjärta och själ och lyckligtvis finns det några som bevaras långt inne i hjärtat, som jag bär med mig i resten av mitt liv. De goda minnena som jag kan plocka fram när helst jag vill, tänka tillbaka på och njuta av deras sällskap. Då spelar det ingen roll på vilken plats på jorden eller vart i livskarusellen som jag befinner mig. De finns där, nära mig.

I en annan tid och på en annan plats, där allt bara är rätt, finns vi...

På väg vart?

Ibland är det läge att stanna upp och fundera på vart jag är på väg i livet. Idag är en sådan dag för mig när jag nästintill grubblar på vad det ska bli av mig. Jag är inte på något sätt missnöjd med min situation som den är just nu, men funderar på vad, vem och vart jag är om fem, tio, femton eller tjugo år. Jag har minst 25 yrkesverksamma år kvar och om jag ska bli något, d.v.s. utbilda mig, är det snart dags att veta vad jag är beredd att satsa tid, energi och pengar på. Den här våren har jag stimulerats väldigt mycket av mitt jobb som pedagog och det är kanske en liten baksmälla som smyger sig på mig så här innan ledighet och semester.

Om fem till tio är har barnen flyttat hemifrån och kommer jag bo i huset ensam eller delar jag vardagen med någon? Jag har levt själv med barnen under en så lång tid, nästan tio år, att jag väldigt troligt lagt mig till med massor av olater och vanor, och vet inte om jag är beredd att kompromissa med någon annan vuxen.

Det enda jag önskar, ikväll iallafall, är att vara på väg framåt med hälsan och modet i behåll.


Försöker att lägga livets stora pussel där mönstret bara anas
färg och form har sin givna plats
alla små delar blir till slut en helhet

Om bara alla bitar finns tillgängliga...

Så här tänker jag...

Varför krångla till det när man kan göra det svårt för sig?

Även en trasig klocka går rätt ibland.

Oftast tackar ingen dig för det du gör, medan någon skäller på dig för det du låter bli att göra.

Övning ger träningsvärk.

Bra sås reder sig själv.

Peta dig aldrig i näsan om du åker bil på grusväg.

Bra kvinna bär själv.

Det går över tills du ska gifta dig!

Mitt minne är inte dåligt, bara välanvänt!

Ta aldrig ut några sorger i förväg om du inte vill riskera att sörja två gånger.

Powernap in the lap. 

Sovmorgon är när du vaknar utan väckarklocka och känner dig utsövd.

Livet handlar inte bara om att överleva, du ska leva också.

Alla ben är vita i början!

Det vi har bakom oss och det vi har framför oss betyder så litet jämfört med det vi har inom oss.

Kärleken kräver - precis som en dans - ett harmoniskt samspel mellan två parter.

Idag är en bra dag att vara en glad skit, hela dagen!

Den som går sina egna vägar behöver ingen karta.

Tålamod

I många situationer har jag det tålamod som krävs och kanske lite mer också. I jobbet som pedagog är det ett måste, anser jag.  Nu när jag varit justerad, efter blindtarmsoperationen, har det verkligen satts på prov men då att ta det lugnt och ge kroppen tid att läka.

Redan på lördagen, samma dag som operationen skedde 03:00, började jag att prata om att få lämna sjukhuset och åka hem. Men min kloka mamma hälsade på mig på avdelningen och pratade med ansvarig sjuksköterska och sa att de inte skulle släppa hem mig innan måndagen. Och visst var det bra och jag stannade kvar till måndagen. De första dagarna satte orken stopp för att göra mer än det nödvändigaste och rastlösheten kom som ett brev på posten de stunder jag inte sov eller sysselsatte mig med något konstruktivt.

En dryg vecka efter operationen började jag att jobba. Tycker verkligen om mitt jobb och den här terminen har jag haft konfirmander från särskolan och det är bland det roligaste jag någonsin gjort på jobbet. Rörelse utomhus hade jag inte kommit igång med då utan det dröjde till två veckor efter operationen. Rörelsen bestod i promenader, från början kortare men snart fem kilometer i allt snabbare tempo. I det som jag läst mig till bör kroppen inte sättas i träning förrän det gått tre veckor. Igår var den dagen. Idag hade jag tänkt att ta mig en långsam joggingtur, men det drar fortfarande  ordentligt i ärret och ner mot ljumsken gör det ont när jag promenerar.

Dessutom är orken sämre än den varit. Jag är trött helt enkelt. Men tålamod att låta det ta mer tid har jag inte. För på tisdag är det dags för ett annat ingrepp i kroppen och konvalescensen efter det är förmodligen en vecka. Jag håller en tumme för att den här andra gången med samma ingrepp ska bli den sista och att "tredje gången gillt" gäller något annat och andra. Ingreppet i sig är inget stort eller gruvsamt, däremot är väntan och ovissheten det.

Ja, bara en tumme, för höger tumme har en inflammation  i senskidan vid tumbasen, sk. Morbus de quervain. Inväntar kallelse till handrehab för hjälp med den. Försöker verkligen låta höger hand vila, men det är ganska svårt då höger är min dominanta sida. Det verkar som om min kropp protesterar mot något och jag är lite frågande?

Nu vill jag vara tillbaka på banan. Kunna träna som jag vill!  Vilket inte är så hårt, men regelbundet och allsidigt. Det jag sysslar med som motion är ridning, dans, aerobic, promenader, simning och jogging. En hel del utestök på tomten blir det också på sommarhalvåret, det är nästan den bästa träningen för resultatet syns omedelbart.

Hysch, hysch...

Fortfarande i dagens Sverige är vi halvklena på att prata om psykisk ohälsa. Hör precis på Rapport att självmorden minskar, förutom i gruppen unga människor där det tvärtom ökar. Det kommer nu att vid varje ung människas självmord göras en utredning om varför det skett. Så dags då att lägga resurser, det borde läggas massor av den varan när man får signaler att en ung människa mår dåligt!!! Men det var inte om självmord jag skulle skriva, fast det hänger tätt ihop med mitt tema för dagen.

Med psykisk ohälsa menar jag, dels den miljö man befinner sig i och även de olika funktionsnedsättningar, bokstavskombinationer och sjukdomar som finns. De osynliga handikappen, funktionsnedsättningarna, pratar vi sällan om. Det är mycket lättare att prata om det vi ser och hur vi kan underlätta i vardagen för de personer som har en fysisk begränsning. Är det mindre privat när det syns? Nu har jag blivit ombedd, att på nästa personalsamling prata om olika bokstavskombinationer och förhållningssätt kring dessa. Jag vill med det bestämdaste påstå att jag verkligen inte är någon expert på området, men i jämförelse med många andra har jag en del erfarenhet av ADHD.

Min äldsta son har ADHD och är utåtagerande. Vi är många som har erfarenhet, men det ligger inom det privata området, så det kan vara svårt att vara personlig utan att det blir för privat och utelämnande. Min son behöver en tydlig struktur i vardagen. Skalmans uppfinning, mat- och sovklockan är något som varje individ i behov av struktur borde ha. Så när det är lov är det sämre med ordningen och för hans del speglar det sig på humöret. Snabba kolhydrater är ett gissel och det stämmer överens på många andra med samma svårigheter, det blir liksom alldeles för mycket energi som ska kanaliseras på något vettigt. Och finns det inget vettigt så rinner det över på ett annat ställe.

Men vad bör man tänka på? Först och främst om man vet att personen har en funktionsnedsättning, prata med den personen för den är expert på sig själv och kan sina starka och svaga sidor (ja, oftast iallafall). Vid instruktioner ska de vara korta och tydliga, gärna skriftliga. Vid neuropsykriatiska funktionsnedsättningar är det viktigt att låta bli att skämta (utan att tala om att det är ett skoj) och ironi, då språket kan tolkas bokstavligt. Håll ett bekvämt avstånd så en del av dessa personer har större privat sfär och kan känna sig hotade om vi står för nära. Om det är en person som på regelbunden basis deltar i verksamhet så är samma struktur på träffarna bra att förhålla sig till. Naturligtvis ska innehållet varieras men var upplagt på samma sätt varje gång och i samma lokaler. Reducera brus, med det menar jag till exempel: ljud som inte behöver vara med eller bakgrundsmusik. Ställ gärna frågor och be personen upprepa vad du har sagt att de ska göra för att försäkra dig om att den har förstått.

och slutligen, prata med personen och helst inte om! Så undvik hysch, hysch och använd er av direkt och rak kommunikation.

Jag berättar gärna mer om min son för den som vill höra, men då i ett möte och inte i ett skrivet forum.