Vad är det med mig som tänker förbjudna tankar? Förmodligen ingenting annat än överlevnadsinstinkt. Det är som att balansera på en knivsegg och rätt vad det är kommer jag att trilla, åt ena hållet eller det andra, eller varför inte sätta mig rakt ner.
Hur länge ska jag tala inför döva öron och visa för blinda ögon? Verkar vara i en oändlighet, men hur jag än säger och visar når budskapet inte sitt mål. Det tar en annan väg, helt annan!
När jag vänder mig till någon för att få hjälp, så får jag till svar: så här kan ni inte ha det! Men ingen har någon bra plan eller någon plan överhuvudtaget. Det enda som går att göra är att vänta på att det ska bli värre... Tills katastrofen kommer? Tills någon blir allvarligt skadad? Tills jag inte orkar mer?
Vad finns kvar när hopp- och maktlösheten slår till med full kraft?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
Har efter ett läkarbesök fått konstaterat att jag har en golfarmbåge. Lustigt att benämningarna på åkommor ändrar sig med vad som är aktuel... -
Jag är ett stort fan av Nalle Puhs citat och delar gärna med mig en del av dem med er: "Kanin är begåvad, sa Puh tankfullt." &q...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar