Träningsuppehåll

När jag fick min första skavsårsblåsa, eller egentligen var det en på varje häl, två alltså, skojade jag och sa: I år blir det en barfotasommar! Nu är det 12 veckor sedan och jag har fortfarande problem med hälarna och går helst, nåja oftast iallafall, i mina piratfoppisar. Blåsorna höll sig intakta under närmare fem veckor innan jag fick rådet att punktera dem, trycka dit Compeed och ta på mig vanliga skor. Upprinnelsen var att jag hade fel strumpor, något för tjocka, i mina walkingskor den ena dagen och några dagar senare blev det en 9 kilometerstur. Jag har fått frågan mer än en gång varför jag bara inte vände och gick hem när det började skava, men när man går en runda, runt Bjärme, är det lika långt tillbaka som att fortsätta när hälften är passerat, och så var det. Efter 4,5 km kände jag hur det började svida på båda hälarna...

Under de här veckorna har jag från och till fått nya blåsor men i mycket mindre kaliber än de två första. På högra hälen har det bildats en liten knöl som förmodligen innehåller brosk, för det knastrar härligt när jag drar fingret över den. Dessutom är den öm. Skavsåren har under senare delen av maj och fram tills nu inte hindrat mig från att snöra på mig löparskorna och ta en halvmilstur. Med leukoplast alltid i högsta hugg att tejpa på hälarna innan start så går det. En del dagar har även Compeed suttit för att minska det onda. Men i torsdags blev jag trampad på hälen och något hände. Efter det har det varit infekterat och varigt vid/i knölen på höger fot.

Den här veckan tussar jag motvilligt fram i foppatofflorna och har inga planer på att ens försöka ta en joggingtur. Det känns direkt i kroppen att den får mindre rörelse och blodgenomströmning än den brukar. Kroppen är gjord för att röra på sig och producera endorfiner, som för min del gör att ryggen känns helt ok. Av någon konstig anledning har jag ont i vänster arm och axel och det kan bara bero på för lite rörelse. Såret på hälen läker, men fortfarande är det en sårskorpa och rött runt, så nja... jag bör vara försiktig ytterligare ett par dagar trots att det ropar i springtarmen. Och det blir inget "Jämtland på fötter" på lördag.

Tur är att jag har tomten som behöver få sig en duvning med gräs som växer, alldeles för långt och på fel plats. Utevistelse i flera timmar, före och efter middagsintag. Kaffe på altanen i solsken. Ja, det är rätt så bra trots träningsuppehåll.