Häxa

Läste ett debattinlägg på Aftonbladet om hur vi föräldrar fostrar våra barn. Eller, ja, en del av föräldrarna iallafall. För min del ligger de ekonomiska förutsättningarna att köpa den senaste utrustningen, tekniken och städhjälp långt utanför mina ramar. I min värld hjälps de som bor under samma tak åt med de gemensamma sysslorna som är förekommande i ett hushåll, utan att det ska förekomma pengar inblandat. Att barnen ska hålla ordning och dammsuga sina egna rum är något som är en självklarhet. De har, utifrån sin ålder, några ansvarsområden som ska skötas. Och med stigande ålder blir det fler, för att sopa vägen till den dagen som de ska stå på egna ben och klara sig själva.

Som vuxen, kanske på grund av mitt yrke som pedagog, tycker jag att det hör till att säga åt andras barn om de gör uppenbara fel. Det kan ju vara av okunskap men visst förekommer det även ren jäkelskap. Fast jag har fått lära mig att det finns föräldrar som tycker att det är deras ensak att sköta sina barn. Jag tar ett exempel: Jag var på Ica Maxi och handlade en fredag eftermiddag, Massor med folk i hela butiken, så även vid kassorna. Jag hade handlat klart, betalat och stod och skulle packa ner mina varor i kassar. Känner en viss stress över att det ganska snart kommer varor från nästa kund. Börjar packa ner snabbt, i den relativt trånga passagen mellan två kassor, när jag känner att någon står på min fot. Försöker försiktigt att flytta på den men barnet som säkert ovetandes står på mig, står kvar. Jag håller en hand för att balansera upp den halvfulla kassen som jag packat och i den andra har jag något som ska stoppas ner. Så istället för att vända mig om och prata med den som står på min fot, puttar jag försiktigt med rumpan och det ger resultat och min fot blir fri. Packar ner ytterligare några varor då jag hör: "Det var till att vara lättstött idag!" Då vänder jag mig mot det hållet som rösten kommer ifrån och ser antagligen mycket förvånad ut. "Ja, just du!!" Föräldern, antar jag, till barnet som jag puttat bort, spänner ögonen i mig. Jag svarar honom: "Hon stod på min fot!" "Jaha" säger han det såg inte jag. Nä, självklart kan han inte se det som stod på andra sidan om kassan, flera meter bort. Han ber halvhjärtat om ursäkt och jag svarar att jag accepterar den. Men det var väldigt tydligt att han tyckte att jag var den som gjorde fel som tillrättavisade hans barn. Och det kanske är så??!!

Jag drar mig inte för att säga till barnens kompisar. Här hemma vet de som kommer och hälsar på att ALLA säger hej och hej då, som exempel. När andra vuxna talar om för mina barn att de gör tokigt tycker jag är skönt, för själv är jag inte med dem hela tiden. Det har bland annat resulterat i att Rasmus tycker att en av mina kompisar ska flytta till Kinesien, vart det nu ligger. Upprinnelsen till den händelsen var att han och några kompisar höll på att elda gräs. Hon kom fram och frågade vad de höll på med och han svarade: "Grillar korv!" "Men ni har ju ingen korv??!!" då svarar han: "Grillar då..." Hon sa åt dem att släcka elden ordentligt eftersom det var farligt att elda där de var för spridningsrisken var stor. När hon var på väg därifrån hör hon ett av de andra barnen säga: "Jag sa ju att det skulle bli problem när hon flyttade hit!" Sen ringde den vuxna till mig och talade om vad som hänt, och det tackar jag för.

Ja, en del vill nog kalla oss vuxna som säger åt andras barn för häxor och gärna bränna oss på bål. Jag ser det som mitt ansvar som vuxen att dela mina erfarenheter och min kunskap med de som växer upp för att de ska bli bra vuxna.