Näst häftigast....

Jag har fått vara med om något stort, riktigt STORT!

För lite mer än sex månader sedan fick jag reda på att min syster var gravid. Nedkomsten beräknad till början av september. Hon visste redan då att hon blir en enastående förälder till barnet. Våren och hösten har gått och syster har under hela tiden mått alldeles utmärkt i sin graviditet. Magen har visserligen vuxit men bara till en liten kula. Tre veckor innan beräknad födelsedag körde hon ett premielopp med sin unghäst på travet, det gick som på räls och Moltas visade en av sina bästa sidor. Tre dagar innan tog hon sig en ridtur.... Det skulle jag aldrig ha klarat av under mina två graviditeter.

Någon gång i mitten av sommaren fick jag förtroendet att vara den som skulle få följa med när Pyret skulle födas. Ett riktigt hedersuppdrag och jag var lite osäker om jag verkligen var rätt person. Så när det närmade sig det utsatta datumet, två veckor innan, förberedde jag mig genom att se till att mobilen inte längre hade ljudlös profil. Ni som känner mig vet hur det brukar vara med att jag svarar när ni ringer...

Vid halv sju-tiden måndagskvällen den 10 september ringde min mobil. Det var syster som meddelade att hon hade magknip och att det nog var läge för mig att komma. Ingen brådska skulle jag ha. Jag fick tag på mina barn som var ute med kompisar och informerade dem om läget och att de skulle få sova ensamma den natten. Hängde även en maskin med tvätt innan jag åkte mot Hara.

Syster var ute och rastade hunden när jag kom till henne. Vi placerade hunden, stor, på golvet i min, lilla, bil och skjutsade hem honom till våra föräldrar och åkte sedan tillbaka till systers lya igen. Efter lite fika körde jag mot Östersund. Vår plan var att åka på en affär och handla lite frukt innan sjukhuset, men på Frösöbron bestämdes det att det blev förlossningen direkt. Bilen parkerades och vi tog oss till förlossningsavdelningen.

En barnmorska tog emot oss. Inne på rummet sattes en CTG-kurva på magen för att kolla hur regelbundna värkarna var och hjärtljuden hos bebisen. Jag satte mig i en fåtölj och läste de instruktioner som syster skrivit åt mig hur hon önskade att jag skulle agera under förlossningen. Efter ungefär en halvtimme lästes kurvan av och syster undersöktes och barnmorskan konstaterade att vi/hon inte skulle få åka därifrån. Klockan var ca 21:45 när vi tog förlossningsrummet i besittning. Jag fick ett parkeringstillstånd som jag gick ut på parkeringen och la i framrutan för att slippa betala avgift eller få böter,en gång är en gång för mycket! En cd-skiva med Gärdestadslåtar fick snurra i spelaren på låg volym i rummet, men den hörde vi inte så mycket på eftersom vi spankulerade fram och tillbaka i korridoren under dryga timmen. Strax efter kl 23 så hade golvet i korridoren slitits färdigt och syster provade sängen. Jag var behjälplig med att ställa in rätt lutning på huvudändan, servera lite vatten och energibar, när hon säger: Jag tror min kropp vill krysta.

Efter knapptryckning dök barnmorskan upp och lite förberedelser senare tog hon hål på hinnorna. Nio minuter, kl.23:33 senare var Pyret född!! Vilken insats syster gjorde, på fyra krystningar kom lilltjejen ut. Måste erkänna att det inte är det största och häftigaste som jag varit med om men absolut en klar andra plats har den här händelsen i mitt liv. På delad första plats kommer födslarna av mina egna barn. Fikat efter förlossningen var minst lika gott som det var då jag själv fött barnen. Smått euforiska blev vi relativt snabbt efter flyttade till ett rum på BB, det var lite körigt på förlossningen och de behövde rummet till nästa barnaföderska.

Det blev några stunders sömn på nattkröken men vid femtiden var Pyret hungrig igen och ville amma. Sen tvättades hon, byttes på och tempades. Syster var vid det här laget helt förståeligt rätt så trött så jag tog Pyret i famnen och beordrade syster i säng. Det blev lite promenerande fram och tillbaka i korridoren igen med det lilla knytet tätt intill mig eftersom hon var lite missnöjd. När hon kommit till ro tog jag och la mig i min säng med henne bredvid mig, så gosigt att ligga nära och höra andetagen och känna lukten av bebis genom att snusa i håret. Lycka! Knappt en timme hade jag förmånen att mysa innan Pyret vakande igen och var täppt i näsan. Sen blev det frukost för oss vuxna.

Mitt i dagen åkte jag hem för att vila lite och sedan jobba med barnkören. Av vilan blev det noll och ingenting av, endorfindosen i kroppen var fortfarande alldeles för hög. Kvällen avslutades med ett aerobic-pass där svetten rann, mycket skönt. Sen sov jag väldigt gott hela natten.

Tack Syster för att jag fick förtroendet att vara med och jag kommer finnas med i fortsättningen också.

Höstmörker

För att kunna se stjärnorna och månen på himlen är mörkret en förutsättning. Jag erkänner villigt att jag inte är någon höstmänniska, men däremot en ekorre. Samlar en hel del ätbart som finns i naturen och hösten är tid för det, men jag gillar den ändå inte. Under i stort sett hela mitt liv har jag ledvärk i smålederna som är odiagnostiserade, och som dyker upp oftare under höstarna.

Redan vid 20:30-tiden är skymningen förbi. Mörkret kommer att bli tätare och tidigare. För att allt inte ska bli nattsvart gäller det att ha en strategi.

Jag har laddat upp med otal antal värmeljus.

Språkutveckling

Idag möts vi oftare än tidigare via sociala medier och möten ansikte mot ansikte får stå tillbaka. Jag tycker mig se ett mönster. Talspråket slår igenom.

Ett tydligt sådant är alla de förkortningar som kommer  från chat- och sms-språket. Ett exempel på det jag menar är "d e" istället för "det är". Visst jag är fullt medveten om att när det ska gå snabbt så är det regeln ju mindre bokstäver desto snabbare. Och det hänger också ihop med att vi lever våra liv mycket snabbare nu än för bara 15-20 år sedan. Det är massor mer som ska hinnas med på kortare tid, men av vilken anledning  undrar jag? Jag försöker leva långsamt utan alltför många inbokningar på min fria tid.

En annan språkfråga som jag ställer mig är varför många har så svårt att använda de och dem på rätt sätt. Är det också talspråket fel? För oftast säger vi nog dom på båda ställena där de och dem ska brukas. Slarvigt av oss!

För bara några år sedan bakade vi muffins med glasyr på, idag gör vi cupcakes med frosting. Och istället för att skicka ett meddelande så inboxar vi till eposten. Vad i ligger skillnaden? Är det bättre att använda de engelska orden än de svenska? Jag tycker att svenskan är ett rikt språk. Vi håller redan på att förlora våra dialekter så av den anledningen är det värt att fortsätta med de svenska orden.

Grogrund

I sommar har soldagarna lyst med sin frånvaro. Jag brukar hävda att det är ungefär tio dagar under sommaren som  det är bikiniväder här i Jämtland, i år har det varit fem, kanske. Så att bli solbrun av utomhusvistelse har varit besvärligt.

Men gräsmattan har vuxit i en otrolig fart och så många gånger som jag hittills har klippt den, har jag inte gjort tidigare år som husägare (nåja, fastighetsskötare åt banken iallafall). Och det är mer än så. För första gången, sen jag planterade dem, blommar alla mina tre äppelträd och har frukt på gång att mogna. Hittills har jag plockat fem liter jordgubbar i rabatten och det är fortfarande massor av kart kvar. Vinbären är även de inne på den sista mognadsbiten och inom en vecka kommer de att ligga i frysen för att senare bli saft, marmelad och paj.

Det är rikedom att under den mörkare vintertiden ta fram bär och frukt ur frysen för att tillaga något gott och känna att sommaren finns kvar och bevarad. Jag ska se till att få följa med någon svamphittare ut i skogen för att få fylla på det förrådet.

Innan gråsäsongen börjar hoppas jag verkligen på att vi får några fler soldagar så vi kan ladda de inneboende batterierna med energi och d-vitaminer.

Kryar

Japp, jag kryar på mig. En del av dagen mår jag som en påse skit och då lägger jag mig helt enkelt ner under filt och täcke och kurar tills det går över. Alla dagar med penicillin har det inneburit att jag sovit och slumrat mellan en och tre timmar, men det får jag göra nu när jag är tussig. Femte dagen på penicillinkuren och nästan alla förväntade biverkningar har dykt upp.

Lite irriterande är det att orken tar slut innan inspirationen och lusten gör det. Men, men det kommer att bli bättre. Har fortfarande en knöl kvar i armhålan men den är mycket mindre och ömmar bara lite. Allt som fanns i den har tryckts ut och det är förmodligen vävnaden runt omkring som fortfarande är svullet.

För fyra år sedan såg jag väldigt mycket OS på tv och det blir lika nu. Skillnaden är enorm då mot nu men det som liknar är att jag timar in OS iallafall.

Troll

Det går troll i mina semestrar! Vet inte för vilket år i raden som det händer något som stoppar upp ledigheten och att själv få styra över tiden. Förra året var det iallafall ett revbensbrott och igår var det precis ett år sedan den dagen. I söndags, för en vecka sedan, kände jag en knöl i vänstra armhålan. Lite öm men inte så stor. Tänkte att det lär väl vara en förkylning som är på väg att bryta ut och att en lymfkörtel på grund av det sväller lite. Men den fortsatte att svälla och började likna den knölen som jag hade i pannan i mitten av juni. Jaja... min tanke var att eftersom det inte gjorde något åt den när jag uppsökte sjukvården var det lika bra att bara vänta ut att svullnaden skulle gå tillbaka.

I fredags var knölen ca 3x3 cm, röd och ömt i hela armhålan. Googlade en del och kom fram till att det ändå kanske skulle vara bra att ta en kontakt med sjukvården så jag ringde till sjukvårdsrådgivningen. Hmmm... olika besked beroende på vem man pratar med. Den sjuksköterska som jag hamnade hos i fredags tyckte absolut att jag skulle besöka en läkare, helst på fredagkvällen, och att vänta tills måndagmorgon och att hälsocentralen öppnar var alldeles för länge. Jag lovade att ta kontakt med rådgivningen på lördagmorgon igen. Fick tid, in på akuten och distriktsläkarjouren. Efter mindre än en halvtimme var jag därifrån igen.

Läkaren konstaterade snabbt att jag har en böld i armhålan. Hans första förslag var att snitta hål på och tömma den, men när han såg min min ändrade han sig till att ge mig en dunderpenicillinkur.  Den är nu uthämtad från apoteket och påbörjad. Jag hoppas på att medicinen ger ett snabbt resultat, för nu är vänster arm lite obrukbar på grund av att det helt enkelt gör ont att ha den emot kroppen. När jag går sätter jag handen i sidan för att undvika att ha tryck i armhålan.

Att vara på akuten lördagförmiddag när Storsjöyran pågår är en upplevelse. Jag vet inte hur många yranrelaterade besökare jag såg under min korta tid på akuten. De hade väl precis börjat att kvickna till i sina tält och sovsäckar, eller om de ens hade lagt sig. På min väg ut mötte jag två killar, den ena vinglade fram och den andra tömde en flaska Absolut precis innan han gick in genom entrén...

Det är inget kul att vara halvtussig när jag har semester. Så nu hoppas jag att jag blir återställd inom ett par dagar så jag kan fortsätta disponera min lediga tid på det sätt som jag vill helst. Men tyvärr får jag låta bli att träna så länge som infektionen är kvar i kroppen, TYPISKT!

Träningsuppehåll

När jag fick min första skavsårsblåsa, eller egentligen var det en på varje häl, två alltså, skojade jag och sa: I år blir det en barfotasommar! Nu är det 12 veckor sedan och jag har fortfarande problem med hälarna och går helst, nåja oftast iallafall, i mina piratfoppisar. Blåsorna höll sig intakta under närmare fem veckor innan jag fick rådet att punktera dem, trycka dit Compeed och ta på mig vanliga skor. Upprinnelsen var att jag hade fel strumpor, något för tjocka, i mina walkingskor den ena dagen och några dagar senare blev det en 9 kilometerstur. Jag har fått frågan mer än en gång varför jag bara inte vände och gick hem när det började skava, men när man går en runda, runt Bjärme, är det lika långt tillbaka som att fortsätta när hälften är passerat, och så var det. Efter 4,5 km kände jag hur det började svida på båda hälarna...

Under de här veckorna har jag från och till fått nya blåsor men i mycket mindre kaliber än de två första. På högra hälen har det bildats en liten knöl som förmodligen innehåller brosk, för det knastrar härligt när jag drar fingret över den. Dessutom är den öm. Skavsåren har under senare delen av maj och fram tills nu inte hindrat mig från att snöra på mig löparskorna och ta en halvmilstur. Med leukoplast alltid i högsta hugg att tejpa på hälarna innan start så går det. En del dagar har även Compeed suttit för att minska det onda. Men i torsdags blev jag trampad på hälen och något hände. Efter det har det varit infekterat och varigt vid/i knölen på höger fot.

Den här veckan tussar jag motvilligt fram i foppatofflorna och har inga planer på att ens försöka ta en joggingtur. Det känns direkt i kroppen att den får mindre rörelse och blodgenomströmning än den brukar. Kroppen är gjord för att röra på sig och producera endorfiner, som för min del gör att ryggen känns helt ok. Av någon konstig anledning har jag ont i vänster arm och axel och det kan bara bero på för lite rörelse. Såret på hälen läker, men fortfarande är det en sårskorpa och rött runt, så nja... jag bör vara försiktig ytterligare ett par dagar trots att det ropar i springtarmen. Och det blir inget "Jämtland på fötter" på lördag.

Tur är att jag har tomten som behöver få sig en duvning med gräs som växer, alldeles för långt och på fel plats. Utevistelse i flera timmar, före och efter middagsintag. Kaffe på altanen i solsken. Ja, det är rätt så bra trots träningsuppehåll.