Nu närmar sig hösten...igen

Den som smäller igen en dörr riskerar att klämma någons hand och att reta upp sin omgivning med det ljud som oundvikligt dörrsmällar bär med sig.
Om jag istället försiktigt stänger den och dessutom lämnar den på glänt öppnar jag inför framtiden och det går att kika in på det som finns där bakom.


Har du tänkt på hur många människor som passerar i ditt  liv? De flesta passerar bara, utan det minsta avtryck. Sen finns det de som lämnar efter sig ärr i både hjärta och själ och lyckligtvis finns det några som bevaras långt inne i hjärtat, som jag bär med mig i resten av mitt liv. De goda minnena som jag kan plocka fram när helst jag vill, tänka tillbaka på och njuta av deras sällskap. Då spelar det ingen roll på vilken plats på jorden eller vart i livskarusellen som jag befinner mig. De finns där, nära mig.

I en annan tid och på en annan plats, där allt bara är rätt, finns vi...

På väg vart?

Ibland är det läge att stanna upp och fundera på vart jag är på väg i livet. Idag är en sådan dag för mig när jag nästintill grubblar på vad det ska bli av mig. Jag är inte på något sätt missnöjd med min situation som den är just nu, men funderar på vad, vem och vart jag är om fem, tio, femton eller tjugo år. Jag har minst 25 yrkesverksamma år kvar och om jag ska bli något, d.v.s. utbilda mig, är det snart dags att veta vad jag är beredd att satsa tid, energi och pengar på. Den här våren har jag stimulerats väldigt mycket av mitt jobb som pedagog och det är kanske en liten baksmälla som smyger sig på mig så här innan ledighet och semester.

Om fem till tio är har barnen flyttat hemifrån och kommer jag bo i huset ensam eller delar jag vardagen med någon? Jag har levt själv med barnen under en så lång tid, nästan tio år, att jag väldigt troligt lagt mig till med massor av olater och vanor, och vet inte om jag är beredd att kompromissa med någon annan vuxen.

Det enda jag önskar, ikväll iallafall, är att vara på väg framåt med hälsan och modet i behåll.


Försöker att lägga livets stora pussel där mönstret bara anas
färg och form har sin givna plats
alla små delar blir till slut en helhet

Om bara alla bitar finns tillgängliga...

Så här tänker jag...

Varför krångla till det när man kan göra det svårt för sig?

Även en trasig klocka går rätt ibland.

Oftast tackar ingen dig för det du gör, medan någon skäller på dig för det du låter bli att göra.

Övning ger träningsvärk.

Bra sås reder sig själv.

Peta dig aldrig i näsan om du åker bil på grusväg.

Bra kvinna bär själv.

Det går över tills du ska gifta dig!

Mitt minne är inte dåligt, bara välanvänt!

Ta aldrig ut några sorger i förväg om du inte vill riskera att sörja två gånger.

Powernap in the lap. 

Sovmorgon är när du vaknar utan väckarklocka och känner dig utsövd.

Livet handlar inte bara om att överleva, du ska leva också.

Alla ben är vita i början!

Det vi har bakom oss och det vi har framför oss betyder så litet jämfört med det vi har inom oss.

Kärleken kräver - precis som en dans - ett harmoniskt samspel mellan två parter.

Idag är en bra dag att vara en glad skit, hela dagen!

Den som går sina egna vägar behöver ingen karta.

Tålamod

I många situationer har jag det tålamod som krävs och kanske lite mer också. I jobbet som pedagog är det ett måste, anser jag.  Nu när jag varit justerad, efter blindtarmsoperationen, har det verkligen satts på prov men då att ta det lugnt och ge kroppen tid att läka.

Redan på lördagen, samma dag som operationen skedde 03:00, började jag att prata om att få lämna sjukhuset och åka hem. Men min kloka mamma hälsade på mig på avdelningen och pratade med ansvarig sjuksköterska och sa att de inte skulle släppa hem mig innan måndagen. Och visst var det bra och jag stannade kvar till måndagen. De första dagarna satte orken stopp för att göra mer än det nödvändigaste och rastlösheten kom som ett brev på posten de stunder jag inte sov eller sysselsatte mig med något konstruktivt.

En dryg vecka efter operationen började jag att jobba. Tycker verkligen om mitt jobb och den här terminen har jag haft konfirmander från särskolan och det är bland det roligaste jag någonsin gjort på jobbet. Rörelse utomhus hade jag inte kommit igång med då utan det dröjde till två veckor efter operationen. Rörelsen bestod i promenader, från början kortare men snart fem kilometer i allt snabbare tempo. I det som jag läst mig till bör kroppen inte sättas i träning förrän det gått tre veckor. Igår var den dagen. Idag hade jag tänkt att ta mig en långsam joggingtur, men det drar fortfarande  ordentligt i ärret och ner mot ljumsken gör det ont när jag promenerar.

Dessutom är orken sämre än den varit. Jag är trött helt enkelt. Men tålamod att låta det ta mer tid har jag inte. För på tisdag är det dags för ett annat ingrepp i kroppen och konvalescensen efter det är förmodligen en vecka. Jag håller en tumme för att den här andra gången med samma ingrepp ska bli den sista och att "tredje gången gillt" gäller något annat och andra. Ingreppet i sig är inget stort eller gruvsamt, däremot är väntan och ovissheten det.

Ja, bara en tumme, för höger tumme har en inflammation  i senskidan vid tumbasen, sk. Morbus de quervain. Inväntar kallelse till handrehab för hjälp med den. Försöker verkligen låta höger hand vila, men det är ganska svårt då höger är min dominanta sida. Det verkar som om min kropp protesterar mot något och jag är lite frågande?

Nu vill jag vara tillbaka på banan. Kunna träna som jag vill!  Vilket inte är så hårt, men regelbundet och allsidigt. Det jag sysslar med som motion är ridning, dans, aerobic, promenader, simning och jogging. En hel del utestök på tomten blir det också på sommarhalvåret, det är nästan den bästa träningen för resultatet syns omedelbart.

Hysch, hysch...

Fortfarande i dagens Sverige är vi halvklena på att prata om psykisk ohälsa. Hör precis på Rapport att självmorden minskar, förutom i gruppen unga människor där det tvärtom ökar. Det kommer nu att vid varje ung människas självmord göras en utredning om varför det skett. Så dags då att lägga resurser, det borde läggas massor av den varan när man får signaler att en ung människa mår dåligt!!! Men det var inte om självmord jag skulle skriva, fast det hänger tätt ihop med mitt tema för dagen.

Med psykisk ohälsa menar jag, dels den miljö man befinner sig i och även de olika funktionsnedsättningar, bokstavskombinationer och sjukdomar som finns. De osynliga handikappen, funktionsnedsättningarna, pratar vi sällan om. Det är mycket lättare att prata om det vi ser och hur vi kan underlätta i vardagen för de personer som har en fysisk begränsning. Är det mindre privat när det syns? Nu har jag blivit ombedd, att på nästa personalsamling prata om olika bokstavskombinationer och förhållningssätt kring dessa. Jag vill med det bestämdaste påstå att jag verkligen inte är någon expert på området, men i jämförelse med många andra har jag en del erfarenhet av ADHD.

Min äldsta son har ADHD och är utåtagerande. Vi är många som har erfarenhet, men det ligger inom det privata området, så det kan vara svårt att vara personlig utan att det blir för privat och utelämnande. Min son behöver en tydlig struktur i vardagen. Skalmans uppfinning, mat- och sovklockan är något som varje individ i behov av struktur borde ha. Så när det är lov är det sämre med ordningen och för hans del speglar det sig på humöret. Snabba kolhydrater är ett gissel och det stämmer överens på många andra med samma svårigheter, det blir liksom alldeles för mycket energi som ska kanaliseras på något vettigt. Och finns det inget vettigt så rinner det över på ett annat ställe.

Men vad bör man tänka på? Först och främst om man vet att personen har en funktionsnedsättning, prata med den personen för den är expert på sig själv och kan sina starka och svaga sidor (ja, oftast iallafall). Vid instruktioner ska de vara korta och tydliga, gärna skriftliga. Vid neuropsykriatiska funktionsnedsättningar är det viktigt att låta bli att skämta (utan att tala om att det är ett skoj) och ironi, då språket kan tolkas bokstavligt. Håll ett bekvämt avstånd så en del av dessa personer har större privat sfär och kan känna sig hotade om vi står för nära. Om det är en person som på regelbunden basis deltar i verksamhet så är samma struktur på träffarna bra att förhålla sig till. Naturligtvis ska innehållet varieras men var upplagt på samma sätt varje gång och i samma lokaler. Reducera brus, med det menar jag till exempel: ljud som inte behöver vara med eller bakgrundsmusik. Ställ gärna frågor och be personen upprepa vad du har sagt att de ska göra för att försäkra dig om att den har förstått.

och slutligen, prata med personen och helst inte om! Så undvik hysch, hysch och använd er av direkt och rak kommunikation.

Jag berättar gärna mer om min son för den som vill höra, men då i ett möte och inte i ett skrivet forum.

Fel eller?

Hur vill jag att världen ska se på mig? Först på alla mina brister och fel eller på det som faktiskt är bra?

Jag har läst en bok "Fem gånger mer kärlek". Den säger att för varje negativ sak du får höra krävs det minst fem positiva för att väga upp till jämvikt. Jag tycker mig från en del människor höra mycket av det negativa och att de påpekar fel hos andra. Och att de är snabba att tala om för andra hur och vad de ska göra. Jag behöver ingen som talar om för mig hur jag ska leva mitt liv, och knappast andra vuxna heller, som levt ett halva sitt liv med förvärvsarbete, familj och hushåll. När jag behöver den hjälpen kommer jag att be om den, och då utifrån kunskap och utbildning kommer jag att vända mig till någon med profession. Hittills har jag klarat mig utan klammeri med rättvisan, om man bortser från fortkörnings- och parkeringsböter, vilket jag fått en vardera av.

I största möjliga mån tänker jag se det positiva i de som jag möter och även tala modet för mina medmänniskor. Med stor sannolikhet har de jag möter fått höra något negativt under dagen och kan jag då bidra med en av de positiva åsikterna är det min skyldighet att förmedla det. Däremot kommer jag inte konstruera sanningar och säga positiva saker som jag inte kan stå för, bara för att ha något positivt att säga. I arbete med pedagogiska kartläggningar inom skolvärlden, är en av de viktigaste punkterna att lyfta fram individens/elevens starka sidor, för alla människor har starka och positiva sidor och det är där jag ska försöka lägga mitt fokus.

Jag blir glad för att just DU har läst min text.

Berörd

Jag läser om ditt öde och blir berörd
Tårarna trillar ner för mina kinder
Tvn visar fina relationer
Jag blir berörd
En del dagar går allt förbi mig
utan att jag påverkas det minsta
Andra dagar väcker det mesta
någon känsla i mig
Då är det skönt att ha nära
till tårar
till skratt
till medkänslan