Fel eller?

Hur vill jag att världen ska se på mig? Först på alla mina brister och fel eller på det som faktiskt är bra?

Jag har läst en bok "Fem gånger mer kärlek". Den säger att för varje negativ sak du får höra krävs det minst fem positiva för att väga upp till jämvikt. Jag tycker mig från en del människor höra mycket av det negativa och att de påpekar fel hos andra. Och att de är snabba att tala om för andra hur och vad de ska göra. Jag behöver ingen som talar om för mig hur jag ska leva mitt liv, och knappast andra vuxna heller, som levt ett halva sitt liv med förvärvsarbete, familj och hushåll. När jag behöver den hjälpen kommer jag att be om den, och då utifrån kunskap och utbildning kommer jag att vända mig till någon med profession. Hittills har jag klarat mig utan klammeri med rättvisan, om man bortser från fortkörnings- och parkeringsböter, vilket jag fått en vardera av.

I största möjliga mån tänker jag se det positiva i de som jag möter och även tala modet för mina medmänniskor. Med stor sannolikhet har de jag möter fått höra något negativt under dagen och kan jag då bidra med en av de positiva åsikterna är det min skyldighet att förmedla det. Däremot kommer jag inte konstruera sanningar och säga positiva saker som jag inte kan stå för, bara för att ha något positivt att säga. I arbete med pedagogiska kartläggningar inom skolvärlden, är en av de viktigaste punkterna att lyfta fram individens/elevens starka sidor, för alla människor har starka och positiva sidor och det är där jag ska försöka lägga mitt fokus.

Jag blir glad för att just DU har läst min text.