Whooohoooo!

Idag har jag för första gången i mitt liv sprungit 7 km i en följd. Tempot var ca 7 min/km och det tycker jag är godkännt för distansen. När jag började att springa, förra året i april, orkade jag 200 m innan jag var tvungen att gå igen. Målet att orka hela tjejmilen verkar vara inom räckhåll. Träningsplanen innehåller tre joggingpass per vecka och även annan rörelse som omväxling.

Nästa tur blir på tisdagmorgon innan jobbet, hur långt det bli beror på dagsformen. Tisdagen kommer även att bjuda på buggträning på kvällen så det gäller att spara lite på energin...

Töväder

är inte mitt favoritväder. Men jag säger som Robin sa för några år sedan: Han tittade ut genom fönstret på morgonen och konstaterade: Det är väder idag! Enkelt som tusingen, han var nog 3-4 år då i den magiska åldern. Men jag gillar inte tön. Mars månad är den bästa, skulle kunna få vara sju månader om året. Resten kan fyllas upp med maj, juni, juli, augusti och december. Under förutsättningen att solen skiner i sommarmånaderna och att det är snö i december. Det bästa med mars är minusgrader på nätterna och sol på dagarna. Lång ledighet som utnyttjas till skidåkning gör månaden till en fulländning!

Det trista med tö är att en hel del skräp i olika former och färger följer med skor in och slutliggen hamnar ända in i sängen. Snön får en grå färg och det luktar halvsurt av allt tövatten. Där marken tittar fram är det också grått, grått. grått. Så när det börjar med att töa får det gärna skyndas på så processen med tråkvädret blir kort. Låt det regna!

Fördelen med den här tiden på året är att det blir ljusare för varje dag, både på morgonen och kvällen. Jag märker det på mitt tålamod, humör och ork. Veckan som gått har innehållit för lite sömn men trots det är jag hyfsat pigg. Kan dels bero på dagsljuset men dels på att joggingen har kommit igång. Längtar till nästa gång jag ska ta en tur. Får se om det blir i morgon eftermiddag eller på tisdag morgon. Målet med joggingen är tvådelat:
1 att klara av hela tjejmilen 4 september under en timme
2 att orka springa i syster Kajsa Stinas tempo (eller helst springa ifrån...)

Funderar!

Jag funderar, funderar och funderar. För min egen och barnens del skulle jag kunna tänka mig att flytta närmare Östersund sommaren 2012. På hösten då ska Robin byta skola, eftersom han börjar sjätte klass och Rasmus börjar gymnasiet. För min egen anledning är det närheten till ett större utbud av aktiviteter som lockar.

Av den anledningen är jag in på Hemnet varje dag för att se om det finns något boende som skulle passa min familj. Har kommit fram till att vi klarar oss med fyra rum och kök, idag har vi fem. Tittar både på hus och bostadsrätter. De områden som är av intresse är Odensala, kring Lillsjön och Frösön, främst Valla.

Men är det rätt att rycka upp barnen från den omgivning som de är vana att vara i och som är rätt så skyddad ändå. Närmare Östersund är det större och fler frestelser. Å andra sidan är det även ett större utbud av saker att göra för deras del och dessutom blir det kortare resor till och från skolan, vilket i mitt fall blir längre och tar mer tid.

Mitt hus kommer om några år, innan jag firar jämn födelsedag, vara fullbetalt om vi bor kvar och amoteringstakten fortgår i samma fart. Så att bo billigare än så blir det svårt om inte omöjligt att göra. Att ha ett tokbilligt boende skulle vara en stor fördel om jag vill studera på heltid.

Ett boende närmare staden är dyrare och det går att köra många mil för den högre kostnaden. Om jag köper en bil som är billigare i drift och mer miljövänlig belastar det mindre än idag, på både plånbok och miljö.

Hur ska jag veta vad som är bäst för min familj?

Diagnos okänd

Jag har kommit fram till att jag lider av ett sedan tidigare okänt syndrom. Det kallas för dans- och kramoholicsyndromet och jag är även endorfinist. Det senare kommer sig av dansoholicen. Syndromet är genetiskt betingat och framträder tydligast hos mellansystrar. Precis som med andra funktionsnedsättningar yttrar sig syndromtet lite olika hos individerna. I mitt fall går det inte att säga vilken av de två som är dominerande utan båda är lika starka.

Idag finns det inga kända botemedel utan de personer som drabbas får leva med syndromet för hela livet. Det kan lindras med en stor daglig dos av härliga, varma kramar och minst två gånger i veckan flera timmars dans.

Uppdatering

Å hej å hå vad det är länge sen som jag skrev något. Orden har inte kommit till mig, eller så har de stannat kvar inne i mitt huvud.

Hösten var arbetsmässigt rätt tokig med massor av jobb tre kvällar i veckan och det tog väldigt mycket energi från mig. Rasmus bodde halvtid hos sin pappa men var hem i stort sett varje dag och länsade kylskåp och skafferi, hur mycket kan en tonåring äta? Robin hade relativt lugna kvällar med mammas hela uppmärksamhet. I november blev det minusgrader och sen kom snön! Minusgraderna höll i sig långt in på 2011. När det kommit tillräckligt mycket för skidåkning på längden fick jag lära mig av Mattias Hallquist hur man vallar och fram till idag har jag åkt drygt 20 mil. Det mesta på skoterleden, men även en sväng till Lövsåsen och elljusspåret i Brunflo. Mycket fina och välpreparerade spår.

Naturligtvis har jag även detta år dansat en del. 13 danskvällar och en del buggträning på tisdagar. Bäst hittills i år är Öviks-maran första helgen i februari. Så skönt att åka bort tillsammans med mycket härliga, trevliga och kramiga vänner ger energi. Lite för lite sömn men men...

En annan återkommande höjdpunkt i mitt liv är semlor. Det är nog det godaste bakverk som jag gillar. En del av mina goda vänner protesterar eftersom jag äter dem i tid och otid, dock aldrig före nyår.

Kroppen är mer tränad än tidigare och det har jag ridolyckan att tacka för. Måste för att slippa en del av värken träna regelbundet. Träningen består av, förutom skidåkning och dans, styrketräning hos sjukgymnasten, ridning, snöskottning och jogging. Joggingen borde komma igång på allvar nu, har nämligen anmält mig till Vårruset och Tjejgåing i maj och i september kommer jag att springa min femte Tjejmil. OCH i år ska jag springa hela milen. Min syster Kajsa Stina är min personliga joggingtränare, eller mer rätt draghund...

Jag har påminnts om att leva livet varje dag. För du vet aldrig vad som händer i morgon. Jobbigt men sant. Ni finns i mina tankar!

Till sommaren har jag sökt ett par kurser på Miun och hoppas efter jag gått dem kommit på vad jag ska göra i resten av mitt yrkesverksamma liv. Jag funderar också på om vi ska flytta närmare Östersund sommaren 2012 då Rasmus börjar gymnasiet den hösten och Robin byter skola till sjätte klass.

Får se om jag fortsätter att delge mina tankar och funderingar här på bloggen.

Dansdagbok Sandviken 2010-08-07 Highlights

Ankom Sandviken i alldeles lagom tid för att hinna parkera fikakorgen på sedvanlig plats och sedan vara beredd att ta de första dansstegen i samma sekund om bandet började spela. Trodde att det skulle vara massor av människor inne i danslogen, eftersom parkeringen var fylld av bilar, men så fel jag hade! Väldigt få dansare på plats. Under första dansen var jag och Daniel nästan själva på golvet. Blev nästan lite rädd när Andreas sjöng första strofen i fel tonart eller åtminstone inte samma som de övriga i bandet spelade. Men det var snabbt övergående och han anpassade sig snabbt.

Trots den fåtaliga publiken levererade Highlights en härlig föreställning, för oss som nu hade tid att titta på dem. Varierande låtar som passar både för bugg och foxtrot, många gamla godingar och en hel del eget material.

Pausen tillbringades som vanligt på dansgolvet på medhavd filt och fikakorgen tömdes. Carina Hanvåg, min syster Kajsa Stina, med kamrat, gjorde oss sällskap. Thekakor, äppelmuffins, Trocadero och kaffe bjöds det på. Under fikat blev det även en pratstund med Andreas, sångaren, till Carinas stora förtjusning. "Det var tur att jag satt på golvet, annars vet jag inte vad jag hade gjort. Förmodligen kastat mej om halsen på honom" sa hon sen han gått.

Andra setet fortsatte i samma goda anda som det första. Dansade alla damernas danser men blev stående en del på herrarnas då det var bristvara på karlar. Jag hade föreställt mig en hord av tonårstjejer som skulle stå framme vid scenen och ta plats men de uteblev!!?? Det uppstod heller aldrig någon egentlig trängsel på dansgolvet, men en och annan kavaj- och mustaschprydd man tog som brukligt stor plats och knuffades i vanlig ordning.

Den här kvällen anordnades av ÖMCK påtalade Göte vid det traditionella talet strax innan den sista dansen. Ska även tala om att Kentucky spelade på utescenen men jag hann inte dit för att kolla in dem, eller prioriterade bort det snarare. Highlights bjöd på tre extra låtar efter sista dansen och kunde nog ha fortsatt att spela längre såg det ut som. Nöjd med ögongodiset, för min egen del, på scenen och rätt så trötta åkte vi hem.

Böcker

Jag är periodare vad det gäller att läsa. Har ett långt tag nu inte läst en rad förutom det som jobbet kräver. Det blir så när det går i 180 km/h både i arbetet och på hemmaplan. Maj är en sådan månad när alla grupper ska avslutas och utearbetet hemma kommer igång. Men det är också en härlig tid när det är ljust på morgonen när klockan ringer och även på kvällen när det är läggdags. Det ger trots det höga tempot energi.

Dessutom har jag de två senaste månaderna kommit igång riktigt bra med löpningen. Första löpturen orkade jag jogga i 200 m innan det var stopp. igår när jag var på en runda så joggade jag hela tiden i drygt 3 km. Förra tisdagen genomförde jag och syster, Kajsa Stina, Vår Ruset i Sundsvallpå 5 km. För mig tog det 37 minuter och jag är nöjd med den tiden, KS var drygt 4 minuter snabbare, men vänta bara till Tjejmilen, så ska jag vara snabbare. Joggingen medför, förutom förbättrad kondition, att jag känner mig piggare efter, trots att det kan vara skitjobbigt att ta mig iväg.

Nu är det sex veckors arbete kvar innan jag får min sommarsemester så för att ladda upp inför den har jag idag beställt sju pocketdeckare. Jag läser helst pocket eftersom det inte gör så ont om jag skulle somna och då få boken i huvudet. Sen att det blir bara deckare är för att det skiljer sig så mycket från mitt eget liv. Det brukar också bli en hel del biografier, eller levnadsödes skilldringar som plöjs igenom. Samma anledning som med deckarna, mitt liv är i förhållande till det otroligt bra. Ibland behöver jag påminnas om det: Mitt liv är bra. Fast det en del dagar känns som om det enda möjliga är att gräva ner sig djupt.

Två av dessa arbetsveckor innebär kanslijobb, de två sista, och två sommarkonfirmander. Och det känns lite motigt att dra igång med en ny grupp när hjärnan och bara säger: Varva ner! Men men, när väl båten är satt i sjön så kommer jag att ro den i land galant. Till hjälp med sommarkonfirmanderna har jag/vi tre unga ledare som är helt otroliga. Så tack vare dem känns det mycket lättre. Ser fram emot att lära känna dem bättre.

Ja, så var det kärleken. Den håller i sig. Lite trist är det att vi träffas enligt min, och hans, mening för lite. Det är lite krångligt att få ihop två familjers scheman, vi har barn båda två, fast vi var mycket medvetna om det innan vi gick in i en relation. En positiv sak med det hela är att nykärligheten fortfarande finns! Pirr i magen samtidigt som det är en väldig trygghet.