Hysch, hysch...

Fortfarande i dagens Sverige är vi halvklena på att prata om psykisk ohälsa. Hör precis på Rapport att självmorden minskar, förutom i gruppen unga människor där det tvärtom ökar. Det kommer nu att vid varje ung människas självmord göras en utredning om varför det skett. Så dags då att lägga resurser, det borde läggas massor av den varan när man får signaler att en ung människa mår dåligt!!! Men det var inte om självmord jag skulle skriva, fast det hänger tätt ihop med mitt tema för dagen.

Med psykisk ohälsa menar jag, dels den miljö man befinner sig i och även de olika funktionsnedsättningar, bokstavskombinationer och sjukdomar som finns. De osynliga handikappen, funktionsnedsättningarna, pratar vi sällan om. Det är mycket lättare att prata om det vi ser och hur vi kan underlätta i vardagen för de personer som har en fysisk begränsning. Är det mindre privat när det syns? Nu har jag blivit ombedd, att på nästa personalsamling prata om olika bokstavskombinationer och förhållningssätt kring dessa. Jag vill med det bestämdaste påstå att jag verkligen inte är någon expert på området, men i jämförelse med många andra har jag en del erfarenhet av ADHD.

Min äldsta son har ADHD och är utåtagerande. Vi är många som har erfarenhet, men det ligger inom det privata området, så det kan vara svårt att vara personlig utan att det blir för privat och utelämnande. Min son behöver en tydlig struktur i vardagen. Skalmans uppfinning, mat- och sovklockan är något som varje individ i behov av struktur borde ha. Så när det är lov är det sämre med ordningen och för hans del speglar det sig på humöret. Snabba kolhydrater är ett gissel och det stämmer överens på många andra med samma svårigheter, det blir liksom alldeles för mycket energi som ska kanaliseras på något vettigt. Och finns det inget vettigt så rinner det över på ett annat ställe.

Men vad bör man tänka på? Först och främst om man vet att personen har en funktionsnedsättning, prata med den personen för den är expert på sig själv och kan sina starka och svaga sidor (ja, oftast iallafall). Vid instruktioner ska de vara korta och tydliga, gärna skriftliga. Vid neuropsykriatiska funktionsnedsättningar är det viktigt att låta bli att skämta (utan att tala om att det är ett skoj) och ironi, då språket kan tolkas bokstavligt. Håll ett bekvämt avstånd så en del av dessa personer har större privat sfär och kan känna sig hotade om vi står för nära. Om det är en person som på regelbunden basis deltar i verksamhet så är samma struktur på träffarna bra att förhålla sig till. Naturligtvis ska innehållet varieras men var upplagt på samma sätt varje gång och i samma lokaler. Reducera brus, med det menar jag till exempel: ljud som inte behöver vara med eller bakgrundsmusik. Ställ gärna frågor och be personen upprepa vad du har sagt att de ska göra för att försäkra dig om att den har förstått.

och slutligen, prata med personen och helst inte om! Så undvik hysch, hysch och använd er av direkt och rak kommunikation.

Jag berättar gärna mer om min son för den som vill höra, men då i ett möte och inte i ett skrivet forum.

Fel eller?

Hur vill jag att världen ska se på mig? Först på alla mina brister och fel eller på det som faktiskt är bra?

Jag har läst en bok "Fem gånger mer kärlek". Den säger att för varje negativ sak du får höra krävs det minst fem positiva för att väga upp till jämvikt. Jag tycker mig från en del människor höra mycket av det negativa och att de påpekar fel hos andra. Och att de är snabba att tala om för andra hur och vad de ska göra. Jag behöver ingen som talar om för mig hur jag ska leva mitt liv, och knappast andra vuxna heller, som levt ett halva sitt liv med förvärvsarbete, familj och hushåll. När jag behöver den hjälpen kommer jag att be om den, och då utifrån kunskap och utbildning kommer jag att vända mig till någon med profession. Hittills har jag klarat mig utan klammeri med rättvisan, om man bortser från fortkörnings- och parkeringsböter, vilket jag fått en vardera av.

I största möjliga mån tänker jag se det positiva i de som jag möter och även tala modet för mina medmänniskor. Med stor sannolikhet har de jag möter fått höra något negativt under dagen och kan jag då bidra med en av de positiva åsikterna är det min skyldighet att förmedla det. Däremot kommer jag inte konstruera sanningar och säga positiva saker som jag inte kan stå för, bara för att ha något positivt att säga. I arbete med pedagogiska kartläggningar inom skolvärlden, är en av de viktigaste punkterna att lyfta fram individens/elevens starka sidor, för alla människor har starka och positiva sidor och det är där jag ska försöka lägga mitt fokus.

Jag blir glad för att just DU har läst min text.