St Olav del 2

Kenneth och Niklas

Fredrik och Madeleine

 Så var den kommen, dagen som jag båda bävade för och samtidigt längtade till. Vaknade i god tid innan klockan ringde, så jag låg kvar i sängen och njöt av att få göra det. Sen, hör och häpna, blev det frukost. Jag har ju tränat på det i två dagar när jag var på Holiday club så idag gick det riktigt lätt att äta. Laddade även en kaffetermos till att ha som belöning efter genomförd sträcka tillsammans med lite snabba kolhydrater i form av kanelbullar.


Ett stop på Ica för inköp av färdkost, det vill säga, två ekologiska bananer, innan jag rullade mot Östersund. Skjutsade även Rasmus och köpte ett sommarbusskort till honom. Nu kan han åka obegränsat på Länstrafiken fram till 31 augusti. Naturligtvis betalar han själv för kortet, men får låna av mig tills lönen kommer.

Lag 139, På väg framåt

Niklas som sprang dagens längsta
sträcka och plockade in den tid
som jag tappade :)

Samling för samåkning  var bestämd till Parkskolans parkering och när jag var på plats dröjde det inte många minuter innan Fredrik dök upp. Efter honom kom bilen med Niklas och Kenneth. Den senare var dagens avsläppare och upplockare för oss fyra löpare. Madeleine kom i nästan samma sekund och vi började åka mot Bleckåsen där Madelene hade sin start.

Under resan försökte vi få kontakt med någon som hade koll på vart vårt lag befann sig och hur vi låg till i tid för att komma fram. Hittills hade hela grejen med att springa/delta i St Olavsloppet känts overkligt, men när vi började passera landskapet där det sprang flera löpare, infann sig känslan av att vara med om något större. Skönt nog ingen nervositet för mig. Vädret kunde ha varit mindre blåsigt, och motvind har bara en fördel. Håret blåser bort från ögonen, eller okej det finns en till, eventuell svettdimma sätter sig inte på glasögonen. På väg fram hann vi med att heja på två av våra löpare på deras sträckor.

När Madeleine var på plats körde vi vidare mot hennes sträckmål och tillika min sträckstart. Sen blev det lite väntan för min del, sådär oviss som för barnen på julafton. Man vet att tomten ska komma, men när är osäkert. Tror ändå att jag var mycket mindre rastlös än vad de väntande är på julafton. På växlingen var det mindre blåst och solen sken fläckvis, rätt så behagligt att vara ute i naturen. Tiden använde jag till att knyta om skorna tre-fyra gånger, uppvärmning? Nope, det kan andra hålla på med. Mindre än 30 sekunder innan Madelene dök upp fick jag en förvarning att hon var på väg. Jag hann precis få av mig överdragsjackan så nummerlapparna och den blåa sponsrade funktionstshirten kom i öppen dager. Madeleine levererade en perfekt växling med ett leende och Guds välsignelse. Vägen som vi sprang på har nummer 666...

Efter trehundra meter ställde jag mig frågan hur i hela världen som jag kunde komma på tanken att anmäla mig till att vara med i detta lopp? Det är de vältränade människorna som ställer upp och jag hade redan blivit omsprungen av ett par löpare som jag snabbt bara såg rumpan på. Inga funderingar på att ta någons rygg. Av någon anledning som jag fortfarande inte kommit på drabbades jag av kramp alldeles under revbenen redan efter en kilometer, har i och för sig haft känningar av det kring det brutna revbenet men det här var över hela min bredd. Nåja, det stoppade mig inte helt men däremot fick jag på grund av att det gjorde så ont springa långsammare än jag mäktade med. Madeleine passerade i en bil och jag fick höra påhejeande, som alltid gör att det blir roligare att springa och energin fylls på.

En tredje del upp i backen klingade det onda av och det blev lättare att ta ut steget. Och idag kändes backen  mindre jobbig att besegra än i söndags. Jag lunkade på i mitt tempo med hyfsat flyt. De två sista kilometrarna  i medlut med bara små knixar att ta sig över. Men när den sista av dessa dök upp var jag nästan på väg att sluta springa och börja gå, fast tjurigheten satte in, "Det kan inte vara långt kvar nu!!" och det var så sant! Såg ett par hus torna upp sig utanför skogsstigen. Vips var jag framme på asfalt igen, den sista kilometern innan gick på en skogsstig och genom en kotunnel under E14. Hur märkligt är det inte?? När jag kom på asfalten fick jag förnyade krafter och orkade göra en fartökning den sista biten in mot växlingen där Niklas stod beredd. Jag skickade med honom ett leende.

Och så gott det var med vatten och banan. Sen en kort pratstund med Rasmus läkare som för dagen såg till de som eventuellt behövde lite omvårdnad, men som hon sa: "Du är inte en av dem! En go kram från Gabrielle och en blöt nospuss från Lexie hann jag med innan raggardusch och byte till torra kläder vid bilen. Och sen vidare mot Niklas sträckmål i Järpen. Tur att det finns löpare i laget som ordnar till det som andra, läs jag, sinkar. Under bilturen belönade jag mig med en kopp kaffe, gottgott. Efter Niklas målgång körde Kenneth oss vidare mot Såå där Fredrik skulle ta laget in i Åre och dagens etappmål. Vi hann på plats med lite marginal, trafiken en sån här dag på och nära E14 flyter på, men i snigelfart. Niklas och jag var de från laget som var på plats på Åre torg och vi sprang de sista hundra metrarna tillsammans, eller lite bakom för att absolut inte vara i vägen, med Fredrik. Laget ligger efter dag 1 på plats 144.

För er som är intresserade av resultaten finns de på: Resultat St Olav 2012

 Hemma på Gåluvägen var jag igen vid strax efter kl.20. Under hemfärden råkade jag visst säga att jag ska springa fler år... Hur det blir med det återstår att se. Iallafall har jag idag uppnått ett av mina mål i livet med min träning: springa St Olavsloppet. Stort tack till mina samåknings- och lagkamrater!