Tävlingsinstinkt

Min syster Kajsa Stina tycker att jag egentligen skulle rida monté. Det är som ett travlopp där istället för att sitta i en sulky så rider du. Kajsa Stina säger att jag har den rätta kroppsbyggnaden för sporten och min vikt är lagom, man får inte väga för lite heller för då läggs det på vikter vid invägningen inför loppet. 

Jag har faktiskt varit med en gång och tävlat på hästryggen. Det var i en galopptävling i Hackås på Lillåkra travbana. Året kan ha varit 1992. Min häst som jag hade då, hette Maera, och var väldigt bestämd av sig. Innan racet hade hon tokkutat med pappa hängandes i grimskaftet över hela stallbacken. När det väl var dags för oss att tävla var jag mer än nervös och hade den senste tiden bara skrikit och varit på ett uruselt humör, vilket inte riktigt uppskattades av mina närmsta supportrar, mamma och pappa. Starten gick hyfsat och vi ledde i första kurvan, men direkt efter den så var utgången mot stallbacken och dit styrde den rackarns hästen sin nos. Tur som var visste vi om att risken för detta uppträdande hos hästen var hög så pappa stod där och fångade in oss båda innan vi gjorde en längre tur på stallområdet. Sen hade jag fullt sjå att få runt Maera på bortre långsidan och längs publiksidan. Det värsta var att vi skulle runt ett varv till och passerade utgången igen, den gången med mindre motstånd att fortsätta längs banan. Vid det här laget var de allra flesta hästarna redan i mål, och mitt ekipage hade alltså nästan varvet kvar.

När vi kom längs upploppet bad speakern publiken att heja fram oss och helt plötsligt sträckte hästrackarn upp sig och tog långa fina steg i bästa travet, trots att det var galopptävling. Vi korsade mållinjen i fin fart och kom näst sist i loppet. Belöningen var en vit rosett som fästes vid tränset.

Efter loppet var jag helt slut och hade lika dåligt humör som innan. Mina nerver klarar inte av den här sortens utmaningar. Jag tycker om att ta ut hästarna på turer i skog och mark, men att tävla på bana där det är många andra med som ska tas hänsyn till och som kan ställa till det för mig är inte min thekopp. Dessutom räcker det tydligen att jag är ensam ute på hästryggen för att ställa till olyckor, hur skulle det då bli om jag höll på med det som sport med flera andra ekipage? Och jag är säker på att min omgivning är glad att jag låter bli.

Däremot lägger jag mig aldrig när det gäller sällskapspel. Spelar du med mig kan du räkna med att jag går in för att vinna!