Lars

Just nu visar svt 1 en program om Lars Winnerbäck. I somras var jag på konsert i Sundsvall med honom. En av de bästa stunderna den här sommaren. Några minuter innan han skulle börja spela öppnade sig himlen och det öste ner regn. Men det gjorde inte nåt. Självklart blev jag blöt men dock inte sur. Han pratade i tv-programet om att det är bra att kunna skriva av sig och jag kan inte annat än att hålla med. För mig är skrivandet här på bloggen oerhört välgörande, men inget nödvändigt som jag är beroende av.

Det pågår säkert en ganska livlig debatt i vissa forum att bloggandet är ett djävulens påfund och att de som bloggar lider brist av självkänsla som några exempel på negativa åsikter. För mig som sagt är det medicin. En i min närhet sa: för 10 år sedan om du skrev dagbok så skulle du ALDRIG ens ha tänkt tanken att låta någon annan se vad du skrivit. Kanske, kanske inte?

Jag har en längtan att skriva och just nu är det den här formen som passar bäst. En vison är att kunna skriva mera och även i andra former.

Åter till Lasse, han skriver rakt ur hjärtat, ganska enkla ord men i någon magisk kombination. "Jag skulle inte ha så bråttom med att träffa nån ny, jag har rätt mycket med mig själv, precis som du" från duetten med Miss Li, Om du lämnade mig nu!

Den senaste texten som Lars publicerat är Strimmor.

Det är bara strimmor, ett litet kliv ut i världen 
vartän vi kom ifrån, vartän vi ska nånstans, 
håll min hand i vimmlet, människor som tror har en chans
människor som tror har en chans 
håll min hand i vimmlet, människor som tror har en chans
människor som tror har en chans
människor som tror har en chans
människor som tror har en chans

Det låter hoppfullt att bara man tror har man en chans. Eller hur? Min uppfattning om Lars är antingen eller. Med det menar jag att antingen gillar man det han gör mycket eller så gör man det inte alls.

Det är inte bara orden som är enkla utan även ackorden i hans musik. Men LÄTT är RÄTT. Inte för att jag på något vis påstår att det är enkelt att skriva musik. Nej för det krävs det genier.

En annan av texterna som jag gillar skarpt är ur Tvivel:

Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?

För visst är det så med tvivel att det känns som en klump i magen. Jag har bestämt mig nu för
att inte tacka ja, till platsen på lärarutbildningen utan att istället söka och gå enstaka kurser i de
ämnen som intresserar mig mest. Och det ger mig ingen klump i magen.


Förstår inte vad som tagit åt formateringen i dag, men jag lyckas inte att få till samma typsnitt på hela texten.