Vid samma tillfälle som jag lovade att åka sittlift påbörjade jag min mentala träning. Utkikstornet på Verkön var första utmaningen. Fem trappor uppåt. För varje avsats så steg pulsen, inte på grund av att fysiken sa stopp utan för att jag klev högre upp. Väl uppe, tror det är 17 meter högt, på utkiksplatsen så vågade jag se ut över Storsjön. Tog några foton, fick en härlig kram och självklart peppning under uppgången. Kände hur hög pulsen var innan den faktiskt sjönk.
Idag var det så dags för nästa utmaning. Åka sittlift! Redan i första åket bar det av. Så snabbt att jag inte hann fundera så mycket, och det var nog bra. Tjoff, tjoff så var vi iväg. Jag bestämmer mig för att låta bli att blunda, tittar rakt fram, inte åt sidan eller neråt. Upplevelsen var allt annat än angenäm, tårarna fanns där, pulsen dunkade i öronen, sittkorgen gungade och så händer det som jag tycker är värre än att åka, liften stannar. Där hänger vi, mitt i luften, vinden viner. Jag nyper sällskapet i armen hårdare än nyss, han har säkert blåmärken på båda armarna efter idag. Efter något som känns som en evighet hackar liften igång igen. Avstigningen gick fort. På toppen blåste det massor och det var kallt. För kallt för att pussas, kunde jag konstatera!
Innan vi tog belöningen, fika, åkte vi den liften tre gånger till. Inte lika skräckslagen de följande gångerna, men fortfarande är det inte något jag ser fram emot. Nu vet jag iallafall att jag klarar av det. Det trodde jag inte för ett år sedan. Redan senare i veckan blir det mer övning i att utmana min höjdrädsla. Efter som den hindrar mig i vardagen så har jag bestämt mig för att ta itu med den. Och så blir det nu, ett steg närmare!
