Möjligt?

Hur är det möjligt att sakna någon jag aldrig haft?
Det som bara anats en liten glimt.
Men i mitt hjärta finns en plats,
för det som just nu bara är en dröm.
En längtan

Framtiden kanske har svaret,
Om jag tillåter mig att söka
Om jag klarar av att vänta
På det som berört min själ
På den som lämnade avtryck
Är den längtan bara min
eller delar jag den?

Vatten över huvudet?

Jag vill ofta lära mig nya saker och även vidareutveckla de intressen som jag har. Förra läsåret började jag med två nya saker, där utbildningen gick genom jobbet. Det sådde frön som gör att jag vill lära mig mer och veta mer. Dels är det konceptet "bibeläventyret" där vi fått en mängd pedagogiska verktyg och får chansen att komma ut i skolorna undervisa om bibeln som bok. Och dels är det teckenspråket, det vackra språket som jag verkar ha fallenhet för.

Nyfikenheten har lett till att jag just nu råkar jobba heltid, precis som vanligt, och studerar 125% på universitetsnivå. Läser 7,5 hp teologi och 7,5 hp om ungas internetanvändning. Teologikursen går i helfart, vilket jag hade missat när jag gjorde min ansökning. Så just nu går stor del av den arbetsfria tiden till att läsa bibeltexter, se föreläsningar och hermeneutetiskt titta på dessa texter. Egentligen borde jag avskräckas av allt som ska läsas och bearbetas inför tentan i början av oktober, men jag blir bara mer nyfiken och har kommit fram till att även om jag inte alls klarar tentan så har jag lärt mig en massa. Det är väldigt sällan som kunskap är tungt att bära. Kurs nummer två läser jag på kvartsfart och den har löpande inskickningsuppgifter och är klar i början av januari.

Vidare önskar jag att få åka till Västanviks folkhögskola i Leksand i fyra dagar och där få vistas i miljö som det i stort sett bara pratas teckenspråk. Jag tror att de dagarna skulle ge väldigt mycket för utvecklingen av min teckenspråksanvändning.

En vän frågade mig om varför jag studerar och vad jag med mina studier vill bevisa? Efter en hel del tänkande och funderande har jag kommit fram till att jag inte behöver bevisa för någon något. Med mina första universitetsstudier bevisade jag för mig själv att jag faktiskt var smartare än vad mitt gymnasiebetyg sa, och självkänslan inför att lära upprättades. Under gymnasiet trodde jag att min intelligens var oexisterande och det på grund av att någon/några lärare uttryckte sig "klantigt". Men idag vet jag att jag klarar av att ta hand om mina barn, har ett jobb som jag trivs med, fungerar på fritiden med de sociala kontakterna och har en ekonomi som är klanderfri. Så även om min IQ kanske inte ligger i topp har jag ett liv som fungerar mer än bara hjälpligt.

Ja, får se om jag har tagit mig vatten över huvudet eller om jag sitter kvar i båten och ror den i land med studierna den här gången. Men som sagt så orolig är jag inte, omtentamöjlighet finns i början av november och vad jag kan förstå har man två år på sig efter kursens avslutning att slutföra sina studier. Och om inte så har jag lärt mig något utifrån den här erfarenheten också. Snart öppnar ansökningarna till vårens universitetsstudier och jag är tveksam att jag kan hålla mig ifrån att söka något under våren, men helfarten ska jag låta bli.

Hoppas verkligen att glädjen att lära mig nya saker och fördjupa mig i det jag kan lite av inte försvinner än på många år!