Orka??!!

Ibland orkar jag knappt ta hand om mig själv
Vill bara ligga kvar i sängen under täcket
Låta tankarna vandra i mitt huvud
Känna kroppen tung mot madrassen

Men vem tar hand om mina skatter då?
Det dyrbaraste jag har som är ovärderligt
Som tar energi men ger ofantlig kärlek tillbaka
Inte alla dagar men i långa loppet

Jo, jag orkar både ta hand om mig och barnen
Även om det emellanåt är långt från toppresultat
Det duger att vara bra många gånger, de allra flesta
Och rätt vad det är blir det guldplacering

För min del räcker det...just nu...

En helt ofullständig reseskilldring

Rissnavägen 

Chauffören

 Oktober och november är i allmänhet månader som jag tycker att det är ganska tråkigt. Alla löv trillar ner från trädens grenar och det mesta förvandlas till en grå sörja utomhus. För att pigga upp mig planerades det här året en del roligheter  på ledig tid. Det första var Storhogna-vistelsen och det andra visade sig bli ett skojsigt äventyr.

Polis med blåljus som vi körde om

Tillsammans med min mycket goda vän Martine spånade vi loss på en danstripp norröver. Vi lämnade centralorten Fåker på tidig fredageftermiddag och styrde kosan mot det första, av tre dansstopp, Umeå. Vi har en viss vana att köra längs grusvägar på våra dansresor och tänkte att det var lika bra att klara av den biten direkt. Grusväg på vinterväglag är en bra kombo. Inga större trafikhinder att tala om, eller mer rätt nästan ingen trafik alls mellan Brunflo och Stugun via Rissnavägen.

Depåstopp blev i som vanligt när Sollefteå passeras på macken alldeles utanför samhället. Väl på väg igen, funderade vi på om det kanske var läge att vända hemöver igen??!! Vi hade iallafall utnyttjat bekvämlighetsinrättningen på bensinstationen. Nä, efter moget övervägande styrde vi vidare mot Ö-vik. Max lagade mat åt oss och antagligen roade vi några andra matgäster med vårt fniss och skratt. Senast vi åt på Max i samband med dansmaran i början av september fnissades det rejält åt den anställde som vars uppgift var att hålla rent på borden, men förmodligen har någon annan glömt att instruera arbetstagaren att hela borden ska torkas och inte bara 25% i en snabbt svepande rörelse.

Nästa blåljus, norr om Sollefteå

Vacker vy

Vi närmade oss Umeå och att hitta till Ersboda Folkets hus gjorde varken jag eller den eminente chauffören som jag har haft vid min sida så jag ringde en vän. Vännen guidade oss rätt direkt och när hörde vad vårt mål för helgen var kom ett uttalande om att vi är galna!!! Ska han säga som bor i våra trakter och befann sig i Norrköping för att handla kattmat. Framme vid Folkets hus var i god tid även med Linderos/Ångström mått. Nästan 1,5 timmar innan det utsatt klockslag för dansstart. Nåja, en del av tiden utnyttjades till att byta om från åkarkläder till en lättare klädsel. Just den här kvällen var en nostalgikväll för de som dansat på Universum under förra seklet. Det märktes senare under kvällen, har nog aldrig varit med om en så bufflig och knuffig kväll. I samband med besöket på damrummet kom det in dam som kommenterade att vi hade hela batteriet med oss. En förklaring senare om innehållande att vi kört nästan 40 mil och senare skulle fortsätta till Luleå, konstaterade även hon att vi mest troligt är heltokiga, men erbjöd oss husrum strax utanför Umeå för att slippa nattkörning till Luleå. Vi avböjde erbjudandet då säng och luftmadrass stod färdigbäddade åt oss.

Natthärberget hägrar

Lite kyligt efter dansen, fleecefilt värmer

Tobias

 Efter dansen kan jag säga att det gick snabbt att byta till torra men tokkalla kläder. Kaffe och tilltugg åts och milen tillryggalades. Bitvis var det skithalt men vi klarade oss helt undan fadäser längs vägen. Framme i Luleå var vi vid halv fem tiden och båda, eller alla tre, somnade gott. Att klockan visade nästan elva när jag orkade vakna på riktigt har jag ännu inte förstått.

Tobias visade oss runt i staden och vi storhandlade, eller parkeringsbiljett räknas nog inte dit. Fast middagsingredienser blev det, pasta och köttfärssås. Det gäller att kolhydratladda inför ansträngning. Den andra nya dansbanan för kvällen var i Skelleftehamn och Rotan. In i bilen och rulla igen med Tobias som ypperlig ratthanterare. Jag satt i baksätet och slappade. Shake spelade och det kommer bli tomt på dansarenan efter deras sista spelning i januari, men jag förstår att livet som dansbandsmusiker är en del av ett yrkesliv. Något förvånade miner från scenen uppmärksammades när orkestermedlemmarna såg oss långväga dansare på golvet. Kvällen blev bättre än fredagen även om det var en hel del bufflande även här. Min färd tillbaka mot luftmadrassen tillbringades även den i baksätet tillbakalutad och avslappnad. Väl i Luleå var jag snabb ner under täcket och somnade så fort fötterna fått behaglig temperatur.

Redo för många mil i bil i natten

Söndagen kan beskrivas med orden, sega dansare. Så småningom masade vi oss upp. Kaffe för två av oss hade en avgörande roll. Söndagsmiddagen intogs på restaurang och var välsmakande. Samtidigt som vi förvandlades från tröttnissar till pigga dansare förbereddes en del för lång resa mot hemtrakter. Smörgåsar och kaffe fixades för att hyfsat snabbt komma iväg efter dansens slut. Stadsöskolan var kvällens danshak. Orkestern var samma som på lördagen, Shake. Söndagsdanser börjar oftast klockan 18 och slutar 22, så lagom sent på kväll före arbetsdag. Den här kvällen blev för min del, helgens bästa! Tillbaka efter dansen hos värden snabbduschades det och åter igen kom åkarkläder på. Sen rattade Martine säkert hem hela vägen, bara ett tankstopp i Vilhelmina. Där var en av de få nattöppna besinstationerna längs vägen. Alla timmarna i bilen, och sammanlagt 150 mil, gav tid till värdefulla, insiktsfulla samtal, stämsång (haha eller var det skönsång) och leken "Vad tänker jag på?"

Arvidsjaurs kyrka

 Lite statistik är på sin plats. Vi genomförde under helgen en vetenskaplig undersökning och som slutsats meddelas att vänster eller bakåt är mest förekommande. Inga höger är registrerade, dock några utåt. Längs inlandsvägen, E45, förekommer det en fartkamera från Luleå till Fåker, att jämföra med kustvägen där det riktigt kryllar av dem. Antal bilar som vi mötte från det att vi svängde av E4 tills vi kom till Strömsund, en sträcka på ca 53 mil, var 19 st och mer än hälften lastbilar. De vilda djur som sågs längs hela sträckan var totalt tre renar, de hade väl hört att vi var på gång och fått order om att hålla sig ur vägen.

Jag måste också varna känsliga läsare att fikafiltsfarsoten sprider sig som en löpeld norråt i Sverige.

Till sist några ord om danskvaliteten. Har lyckats klämma in en topp-tio dans!!! Fast av det sämsta slaget någonsin, så fort jag följde föraren höll han på att tappa balansen vilket innebar att jag istället fick trycka emot med stor del av min armmuskelstyrka. En och annan brottarbugg råkade jag utför där jag gick segrande ur matchen eftersom jag klarade av att stå på benen.
OCH... några foxar där känslan infinner sig och förarens tolkning av musiken bra överensstämmer med min.

Låten som stannar kvar i kropp och knopp efter helgen hittar du här

Alla ni som orkat läsa ända hit ska få en kram nästa gång jag ser er! Bara att säga till.

Lika bär leka bäst??!!

(Jo, jag vet att det heter "Lika barn leka bäst" eller "Lika som bär")

Människor med samma intressen söker sig till varandra. Jag har fem grupper av lite olika karaktär som ger mig ett mervärde. Det är först och främst min familj. På andra plats kommer, egentligen första om jag ser till den tid som spenderas, mina kollegor. Därefter följer dansvännerna, syvännerna, ensamstående föräldrar och föräldrar till barn i behov av särskilt stöd utan inbördes ordning. Det finns flera grupperingar och kategorier men jag låter bli att ta med dem här. I alla mina grupperingar finns det en förförståelse som hänger ihop med intresset eller bindningen som underlättar för att kunna kommunicera med de olika deltagarna.

I helgen lät jag en grupp som jag under en lång tid inte har haft så mycket med att göra komma på plats ett i prioriteringen. Jag har tillbringat drygt ett dygn på Storhogna högfjällshotell tillsammans med mammor som alla är medlemmar i Autism/Asperger-föreningen. Jag har varit medlem i föreningen sedan 2007 men aldrig deltagit i någon av aktiviteterna. Efter att ha blivit upphämtad och anlänt till Storhogna inkvarterades vi på fyrabäddsrum. Jag hade i förväg sett att det var en kvinna med på deltagarlistan som jag känner lite grand men i övrigt var det bara nya ansikten.

Lunchen åt i vinterträdgården och sedan satte vi oss alla i brasrummet och presenterade oss för varandra. Att dela med sig av det vi ville var och en gjorde att jag lärde känna några lite grand. Även om våra barn inte har samma svårigheter så har de alla en funktionsnedsättning inom neuropsykiatrin och alla där har god kännedom om hur det är att ha ett barn i behov av särskilt stöd. I en sådan miljö blir det väldigt tillåtande att dela med sig av livets svårigheter och glädjeämnen. Jag antar att de flesta av oss känner en styrka i att bli påminda om att vi inte är ensamma öar utan att vi är ganska många på ett ganska litet område.

Snön singlade ner från himlen redan när vi kom och efter kaffet klädde jag på mig, tog med kameran och kantade ut. Jag hade tänkt att gå en av lederna men eftersom klockan hade passerat halv fyra och det snart skulle börja skymma bestämde jag mig istället för att gå slalombacken upp. Fotade en del på vägen och provade att ändra slutarhastighet och bländare för att se skillnader på resultatet. Väl uppe på toppen var sikten usel. Maximalt 20 meter kunde jag se. Jag hämtade andan, tog lite foton och gick sedan ner igen. Mina fotspår hade då snöat över. Till det här besöket på Storhogna hade jag bokat en spa-behandling för ansiktet. Behandlingen började med en avslappnande massage på ryggen och axlarna och jag medger att den beröringen verkligen var beroende framkallande. Å andra sidan var hela behandlingen fantastisk med en terapeut som hade väldigt mjuka händer. Helt avslappnad, och en del fattigare på pengar, men betydligt rikare på andra sätt, fortsatte avkopplingen en stund i bastun.

Tre-rätters middag smakade gott och många härliga samtal till det gjorde att kvällen flög fram. Alldeles för snabbt gjorde den stora tröttheten entré. Tyvärr så sover jag väldigt oroligt när jag är hemifrån, men några timmar tillsammans med John Blund åstadkom jag iallafall. Det bästa med hotellvistelse är frukosten. Även under den samtalades och skrattades det en hel del. Förmiddagen bjöd på tio längders simning, 50 minuters bubbelbad och en stund i bastun där jag höll på att somna. Helgen avslutades med  lunch.

Nu ska jag försöka att behålla känslan av ro i några dagar, den är verkligen skön. Batterierna är laddade lite mer än de var sista arbetsdagen förra veckan och ja, för mig var det alldeles rätt beslut att tillbringa helgen i fjällmiljön.

Frö

Är det ett frö som hamnat i jorden?
Kommer det att gro eller multna?
Tid... endast tiden kan utvisa

Tisdag är lika med träning

För att hålla smärtan i ryggen i schack och rensa huvudet rör jag mig en hel del. Har kommit in i en riktigt bra lunk där jag varje vecka går mellan 3,5 och 4 mil. Rätt ofta är det dans fredag eller lördag och på så sätt blir det närmare 3,5 timmar med rörelse och positiv beröring som är rena medicinen mot många krämpor.

Det jag ser fram emot i början av veckan är aerobic-passet på tisdagskvällen. En timme med fart och styrka. Oftast bara med den egna kroppen som arbetsredskap men ibland även med gummiband. Efter passet är de flesta musklerna i kroppen genomkörda och har jag tur så kommer det träningsvärk ett par dagar efteråt.

Passet börjar med uppvärmning, såklart det är bara jag som fuskar med den biten när jag tar mina joggingturer, och sen blir det stegkombinationer med armrörelser. Stegen varierar i intensitet och därmed även pulsen på oss deltagare. På slutet kommer en ruskigt snabb låt med samma, enkla återkommande steg där den sista energin ska mjölkas ur. Dock återstår det ett delpass med styrka där samma övning upprepas många gånger med små variationer vilket gör att samma muskel får träning men att mjölksyran inte blir så påtaglig. Det som förvånar mig varje vecka är att när jag tror att jag verkligen har tagit ut mig helt och vår ledare pushar mig genom ett uppmuntrande ord eller en gliring, så orkar jag lite till. Märkligt!!

Idag innehöll passet även en rejäl fnissattack. Tänk er att ligga på golvet och göra situps med benen i luften och samtidigt bara bubbla över av fniss. Kan säga att det blev dubbel träning av mina magmuskler. Inte blir det bättre av att en av mina bästa vänner ligger ett par meter bort och vet exakt varför jag håller på att tappa andan av allt fnissande. Men så välgörande det är med skratt och fniss!

Så tisdagen ligger högt på listan av bästa dag i veckan. Önskar att det fanns möjlighet att träna på likande sätt ytterligare en kväll/dag i veckan, till exempel en söndag.

PS. Fast igår var det en bra måndag också, tandläkarbesök! Och tandläkaren sa till mig att det var länge sedan hon sett så fina tänder :-) så jag sträcker på mig och är lite stolt för det!

En helt vanlig vecka

Det är allmänt känt att onsdag brukar kallas för lill-lördag. Jag tycker att det då är alldeles solklart att det får konsekvenser!

Självklart är det så att tisdag blir lill-fredag och en perfekt kväll för att gå ut och roa sig. Ett bra exempel på nöje är afterwork eller socialdans.

Torsdag måste således bli lill-söndag och bjuda på sovmorgon! Hänger ni med i mitt resonemang eller tycker ni som vanligt att jag har en skruv lös?

Jaja, oavsett vad ni tycker så är det äntligen dags för Dansyran i Östersund fredag och lördag den här veckan, då menar jag de "vanliga" veckodagarna. Danssuget är stort nu, två veckor sedan senaste danstillfället för min del. På fredag finns ett av mina absoluta favoritband på scenen, någon som törs ge sig på en gissning?

Med mindre än två dygn kvar så vill jag verkligen dansa, helst nyss. Det fungerar med vrf, klh, ab till och med en skv skulle jag kunna tänka mig!!!