Tack eller konsten att se saker från en annan sida

Gråt aldrig över en person som sårar dig, bara le och säg:
Tack för att du ger mig chansen att träffa nån som är bättre än du!

Prövningens tid

Redan i somras lovade jag att den här vintern är den vinter då jag återigen åker sittlift vid besök i slalombacken. Min höjdrädsla, som jag haft i minst tjugo år, är helt orationell. Logiskt vet jag att inget händer när jag går över en bro, klättrar på en stege, ser ut över fina, men höga, vyer. Vad kroppen känner är något som kan liknas med en skräckupplevelse. För mig är det dock verkligt, då kroppen låser sig och vägrar röra sig, andningsfrekvensen stiger och pulsen rusar. Svimningskänningar och kallsvettningar är det som jag känner. 

Vid samma tillfälle som jag lovade att åka sittlift påbörjade jag min mentala träning. Utkikstornet på Verkön var första utmaningen. Fem trappor uppåt. För varje avsats så steg pulsen, inte på grund av att fysiken sa stopp utan för att jag klev högre upp. Väl uppe, tror det är 17 meter högt, på utkiksplatsen så vågade jag se ut över Storsjön. Tog några foton, fick en härlig kram och självklart peppning under uppgången. Kände hur hög pulsen var innan den faktiskt sjönk. 

Idag var det så dags för nästa utmaning. Åka sittlift! Redan i första åket bar det av. Så snabbt att jag inte hann fundera så mycket, och det var nog bra.  Tjoff, tjoff så var vi iväg. Jag bestämmer mig för att låta bli att blunda, tittar rakt fram, inte åt sidan eller neråt. Upplevelsen var allt annat än angenäm, tårarna fanns där, pulsen dunkade i öronen, sittkorgen gungade och så händer  det som jag tycker är värre än att åka, liften stannar. Där hänger vi, mitt i luften, vinden viner. Jag nyper sällskapet i armen hårdare än nyss, han har säkert blåmärken på båda armarna efter idag. Efter något som känns som en evighet hackar liften igång igen. Avstigningen gick fort. På toppen blåste det massor och det var kallt.  För kallt för att pussas, kunde jag konstatera! 

Innan vi tog belöningen, fika, åkte vi den liften tre gånger till. Inte lika skräckslagen de följande gångerna, men fortfarande är det inte något jag ser fram emot. Nu vet jag iallafall att jag klarar av det. Det trodde jag inte för ett år sedan. Redan senare i veckan blir det mer övning i att utmana min höjdrädsla. Efter som den hindrar mig i vardagen så har jag bestämt mig för att ta itu med den. Och så blir det nu, ett steg närmare! 

Kärlek 💕💕💕💕

Älskade vårvinter, nu är du här!
Om mörkret varit svårt, är det ett glömt besvär.
Marken är täckt av fluffig, vit snö,
nätter med minus, dagar med sol, ute på en sjö
Skidor, fika, massor med skoj
Sen till kvällen, trött ner i en varm koj!
Japp, jag är galet kär!
I den femte årstiden som det just nu är!

En epok i graven

Under en stor del av min tid som tonåring var jag engagerad i Svenska kyrkans Unga, dels som ledamot i distriktsstyrelsen och dels som deltagare/stab i dess verksamheter. Det var en tid som har betytt mycket för mig. Det var där det var okej att vara sig själv, få uttrycka tro, skön gemenskap med andra och stor plats för att få sjunga. Det var där någon såg mig och trodde på att jag kunde tillföra något som fler fick ta del av. När jag senare fick frågan om att jobba i församling var det ett enkelt val för mig. Möjligheten genom jobbet ge barn och ungdomar liknande guldgruva som jag fått gjorde att jag tackade ja. 

För tolv år sedan var vi några eldsjälar inom rörelsen som gärna ville tillhöra en lokalavdelning men då vi bodde utspridda över hela landet kände vi inte att vi ville tillhöra en speciell församling. Vi bildade då "En  Lokalavdelning I Tiden". På vårt medlemskort står texten: "Lokalavdelningens motto är att ha så kul som möjligt, så ofta som möjligt!! Lokalavdelningen har en styrelse, se nedan. Vi tillhör ingen församling, men hör till Härnösands distrikt. Vi är absolut ingen klubb för inbördes beundran, men vi beundrar varandra för dom unika elit-varelser var och en är! Vi har inga regelbundna träffar, utan träffas vid behov men vår samhörighet är stor och vi ses alltså när möjlighet ges!" 

Under årens lopp har vi gjort just det som står i texten. Vi har träffats när vi har kunnat. Vi har bland annat bowlat, haft julfester och bytt julklappar (allt från näshårsklippare till böcker, verktygslåda, spel, foton på medlemmar och 10 kg potatis) under roliga former, skrattat, firat födelsedagar & gudstjänster, motionerat till Distriktsårsmötet, representerat vid årsmöten på distrikt- och riksplan. Och naturligtvis har vi fortsatt den gamla kristna traditionen att äta tillsammans. Ja, allt som ryms i en lokalavdelnings verksamhet!

Lokalavdelningen har sedan den bildades i december 2004 haft totalt 53 medlemmar. Den yngsta har varit 6 år och hur gammal den äldsta är låter jag vara oskrivet. Under hela tiden har vi haft en styrelse med ordförande. 4 medlemmar har varit medlemmar i lokalavdelningen under alla 13 år, vilket är värt att nämnas. Förra året hade lokalavdelningen 15 medlemmar varav 10 är valbara för förtroendeuppdrag, alltså under 30 år.

På årsmötet 2016 inkom en motion om att lägga ner lokalavdelningen då det under de sista åren varit svårare att få till träfftillfällen för fler än några medlemmar åt gången. I år antogs motionen i andra läsningen och ett enhälligt beslut att lägga ner lokalavdelningen togs. Årsmötet beslutade att de slantar som finns kvar ska gå till Svenska Kyrkans Unga i Härnösands stift och något som syftar till att få vara unik, helt i linje med texten på medlemskortet.

Så nu konstaterar jag att "En Lokalavdelning I Tiden" har gått ur tiden.

Kvällstankar

Jag kan verkligen inte förstå mig på människor som sätter andra människor i dålig dager för att själva framstå som bättre. Om jag råkar göra det, hoppas jag verkligen att per omgående att jag uppmärksammas på det och kan be om ursäkt.

Balans=när vågskålarna väger lika mycket
Det är viktigt att ha balans i livet. Det som läggs i vågskålen jobb, socialisering, hobby, ska ha samma vikt som vila, familjen, träning. Oavsett hur du fördelar det viktiga i ditt liv ska det vara i balans. 

Det finns saker som jag hur jag än gör inte kan förändra. Det som ligger utanför av vad jag kan påverka. Hur jag hanterar det väljer jag själv. Sinnesrobönen är det jag strävar efter:

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."

Och det jag inte kan förändra är bäst för mig att släppa och gå vidare. Det får mig att må bättre. Jag har ansvar för mitt liv och mående.

Idag har jag god balans i mitt liv.

Gråväder

Solen är det jag behöver i mitt liv, som ger mitt liv mening och värme.
Ibland ser jag inte solen för att moln skymmer den.

Mitt sunda förnuft säger att självklart är solen där,

lika gul och varm som molnfria dagar.

Trots det är känslan en annan.

Och det stör mig!

Så nu säger jag det högt, tydligt och med eftertryck:

FÖRSVINN MOLN, NU! 

och kom inte tillbaka

Överöser mina tonåringar med kärlek

Tonåringar kan verkligen behöva tokälskas. Inte alltid är de så behändiga. Jag har alltid tyckt det är så kul att jobba med dem och med deras föräldrar. Varför är det så roligt att fundera just kring tonåringar?

De sysslar med så mycket viktigt. När föräldrar tycker att de verkar ha helt tappat taget om livet och avvecklas mer än utvecklas så sysslar tonåringarna i hemlighet med att bli vuxna.

Deras hjärnor möbleras om under hela tonåren. Under en period får de svårt med planering, riskbedömning, ordning och reda, impulskontroll mm. Då kan de behöva mycket hjälp – samtidigt som de inte gärna vill behöva hjälp.

Hela tonåren tränar de sig i ansvar, i nära relationer, i att säga nej. De tränar hemma och utmanar sina föräldrar. De tränar sig att älska och förlåta – och att fräsa ifrån och markera sina gränser – något många föräldrar aldrig tränat sig i. Några av dem har perioder av instängdhet och sorg, andra njuter av sina nya vänner och sin nya frihet.

De utmanar oss vuxna för de vill ha nya relationer till oss – de vill inte längre vara i underläge, vill inte att vi ska bestämma det de själva kan bestämma om.

Klart det blir fel ibland. Klart det blir konflikter för vi vill olika. Men tonåringarna vill inte vinna över oss. De vill möta respekt och glädje. De vill att vi ska bry oss om dem, men inte styra dem. (Ibland vill dom också ha ett par jeans, våra pengar, stor frihet och obegränsad service. Men vinna en maktkamp har dom inget behov av.  Och dom tål ett nej.)

Föräldrars ord har väldig kraft. Fast det inte verkar så, tror tonåringarna länge på det vi säger.   Så säg inte att du tycker att hen är hopplös – i alla fall inte utan att be om ursäkt efteråt!

Och rätt vad det är har dom blivit vuxna. Då visar dom allt dom lärt sig. Och då har vi en ny relation till dem.

Till dess – tänk på att visa dem respekt, uppmuntra alla tecken på mognad och skydda dem när det är nödvändigt! Ta inte alla strider, tjata inte för mycket, låt dig inte avvisas!!

Den här tiden väcker många känslor hos de flesta föräldrar – stolthet, rädsla, sorg, avvisandeskam och stor glädje. Ta hand om dig under tiden! När tonåringen säger: ”Skaffa dig ett liv, mamma!” kan det verkligen vara ett uttryck av omsorg : ”Mamma, jag ser att du får det tufft när jag flyttar. Gör något för ditt eget liv!”